Alla inlägg under december 2011
Vaknade kvart över 6 till morgon men tvingade mig kvar i sängen och lyckades väl på nåt jäkla sätt somna om en stund fram tills klockan var 9.
Huvudvärk from hell då jag vaknade men det börjar jag bli van med nu...
Klev upp och då kom saknaden över mig och ensamheten blev så där extra påtagbar...vilket ledde till gråt och tårar.
La mig nere på soffan och bara lät allt komma och ta mig...ångesten och gråten höll ett fast tag i mig i ungefär 1 timmes tid och det var en jobbig timme kan jag lova.
Hjärtat dundrade på i 220 och pulsen bara dunkade i huvudet på mig. Blev kallsvettig och tungandad...kändes som om jag andades genom ett sugrör ungefär...jätteansträngt. Armar och ben domnade bort och jag kunde bara ligga och ta emot allt och hoppas att det skulel ge med sig...det gjorde det men det tog nästan 1 timme.
Efter en sådan här ångest attack blir man helt slut så nu ska jag tippa omkull mig en stund och blunda. Borde egentligen åka på affären men jag tror jag struntar i det...eller jag kan ju åka än för de har ju öppet till klockan är 4 så jag hinner nog vila en stund och åka över sedan.
Vet ju egentligen inte om jag behöver handla något eftersom jag inte vet om jag blir ensamen eller inte.
Hjärtat har ju halvt som halvt lovat en kompis att komma upp och supa med honom och jag känner på mig att han komemr att välja stanna hemma och göra det...för det är i så fall inte första gången han väljer supande framför mig utav det har han gjort vid ett par tillfällen tidigare.
HUR I HELVETE kan man välja supning framför den man påstår sig älska??!!
Jag förstår inte det....vilket får en att börja fundera på om man skall tillåta sånt eller inte...det är jävligt respektlöst och får en att känna sig värd ingenting.
Ja vi får väl se vilket val han gör...sedan får vi se vilka konsekvenserna utav det blir...
att det förhållande som jag har nu ska funka och att det ska vara vi...men hur länge orkar man stå på samma ställe?
Hur många gånger måste man upprepa saker man pratat om en gång?
Hur många gånger ska man behöva påminna om sådant som sagts och lovats?
Hur många gånger ska man behöva säga att vi är FYRA stycken nu...?
Hur många gånger....?
Det känns som om jag inte gör annat än att påpeka saker hela tiden och det är faan inte roligt.
Jag vill att det ska funka men det funkar ju inte om inte båda ger och tar...det funkar ju inte om man inte kan prata med varrandra om saker och ting och det funkar absolut inte om man inte är ärlig emot varandra.
Jag blir bara så ledsen och frustrerad över hela situationen...och det är väl kanske inte så konstigt eftersom man tycker om den andre så mycket och vill så mycket....skrev detta nu i kväll:
Åh vad jag saknar mitt arbete...ett arbete som jag älskade och som jag sas upp i från på grund av den sjukdomsbild jag hade haft. Jag sas upp på grund av att min arbetgivare inte litade på mig på grund av den sjukdomsbild jag HADE haft.
Jag fick liksom inte ens chansen att återvända till min arbetsplats.
Vid tillfället jag blev uppsagt så mådde jag väl inte helt hundra eftersom det var så mycket runtomkring som påverkade så jag hade liksom ingenting att säga då vid det sista mötet där jag sas upp, men efteråt har jag funderat hit och dit och jag känner mig faan kränkt och diskriminerad...i papperen står det "uppsagd på grund av personliga skäl"...men inte faan var dom skälen mina!
Nej fy faan för Ånge Kommun säger jag bara...men jag har kontakt med både DO och arbetsdomstolen nu och vi får väl se vad som händer...det går sakta allting men det beror på att det fortfarande är så mycket runtom som påverkar mig...men jag har skrivit anmälningar och jag har skrivit till samt pratat med arbetsdomstolen så jag HOPPAS att det gås vidare med det från någon utav de instanserna...
AD tycker till och med att facket ställde sig helt fel då vid uppsägningen...till och med dom skulle ha reagerat då jag sas upp på grund av DERAS skäl så de kanske också får sig en känga om jag väljer att gå vidare...
Jag har alltid i mitt yrkesverksamma liv fått höra vilket bra arbete jag utfört, att jag varit en bra arbetskamrat, att jag tagit ansvar och sett till att saker har varit rätt. Jag har fått lovord från anhöriga till de som bott där jag arbetat och jag har fått lovord från mina andra arbesgivare...men Ånge Kommun...dom slår undan benen på en och smäller till en över käften...men innan jag blev sjuk så var det minsann annat ljud i skällan...då var det lovord och allt...och detta är tacken! Nej fy faan för Ånge Kommun...
Fattar ni att ni förstört mitt liv??? Ni tog det sista jag hade....ni sa så stort att ni skulle vara till hjälp då jag var sjuk...är detta vad ni kallade hjälp? Nej fy faan för er!!! Jag brukar inte önska folk ont men jag önskar faan ondska för alla de som såg till att jag blev uppsagd...era falska jävlar!!
"vi ska hjälpa dig tillbaka, vi ska lyssna och förstå"...jo pyttsan!!!
Ni fattar ingenting, ni fattar inte vad ni gjort...ni fattar inte ens att det är på grund av er som jag fortfarande är sjukskriven!!! Jag ville jobba och jag ville börja med det...jag blev sjuk i magsjuka och då ansåg ni att jag inte fullföljde min rehab plan...men HUR i helvete ska man kunna göra det då man är magsjuk, ligger hemma med feber och har ångest???? VA??!!
Jag HOPPAS att någon av er inblandade läser detta...om inte annat kommer det upp den dag jag väljer att gå vidare med mina anmälningar. För jag accepterar inte kränkning och diskriminering PÅ GRUND AV ATT JAG BLEV SJUK !!!
Man får inte ens säga upp en människa på de grunderna....
en människa så mycket som man säger att man gör, som man säger att man älskar.
Vill man då inte tillbringa en stor del av sin tid med denne? Jag vill det, det är ju en självklarhet att man vill vara nära den man älskar eller ha denne nära sig.
Jag vet att jag har skrivit om detta flera gånger tidigare men det är liksom återkommande alla dessa tankar, funderingar och känslor...i bland är de väldigt påtagliga.
Nu då jag sitter här hemma, ensam, så snurrar allt i gång...tusen tankar och funderingar snurrar runt och i hjärtat och själen är det kaotiskt, eller det börjar bli kaotiskt. Det r ju alltid då jag är ensam som saker kommer över mig...det är också en anledning till att jag inte vill vara ensam. Jag är inte född till ett liv i ensamhet...jag vill ha dem jag älskar nära.
Hur länge ska man då orka med att kämpa för att slippa vara ensam...när man är 2 ska man väl egentligen inte behöva kämpa alls men för mig, i min situation, är det en kamp kan jag tala om...så HUR länge orkar man med att kämpa för att få kärlek tillbaka. HUR länge orkar man med att stå still på samma ställe där ingenting händer? HUR länge orkar man med att bli bortvald, oförstådd, orespekterad och man måste påpeka hur man känner gång efter gång.
Jag tycker verkligen om mitt hjärta och vill av hela hjärtat att det ska vara vi...även fast jag känner saknaden efter barnens far...men frågan är hur länge man orkar.
Han har levt som singel många många år men då man är 2 så kan man bara inte fortsätta leva på som man gjorde då man är själv....vi är liksom FYRA stycken!!
En annan sak som jag reagerar på nu är det faktum att han är sur för att jag inte är hos honom...men jag har ett hus att elda i för att hålla varmt + förhindra att vattnet fryser etc...sedan är det faktiskt som så att han är rökare och röker flera cigaretter varje dag och han gör det inne i sitt vardagsrum. Jag tycker faktiskt inte det är fräscht med cigarettrök och jag har sagt det till honom...då blir han sur! Jag har talat om för honom att passiv rökning är farligare än själva rökningen men han lyssnar inte på det...han tycker bara det är för djävligt att inte jag kommer dit...men vad ska jag göra då? Ska jag åka dit och vara där fastän jag hatar doften av inrökt boende och ska jag sitta där och dra i mig all jävla rök då han sitter och röker. Han säger att han kan röka vid fläkten men vad spelar det för roll då man bott i en lägenhet och rökt inne i nästan 20 års tid? Det är faan inte fräscht!
Mina föräldrar är rökare båda 2 och jag tycker det är jävligt äckligt att kliva in där de få gånger jag åker hem till dom...och då jag åker dit så stannar jag sällan mer än en kvart max. Sedan hem å slänga in kläderna i tvätten...för jag tycker verkligen inte det är fräscht.
Så nu undrar jag...gör jag fel som inte åker till honom när jag känner så här inför cigarettröken? Ska jag åka dit och vara där och tvinga mig vara där och dra i mig en massa skit? Som icke rökare känner man jävligt väl hur det doftar av kläder och annat då man varit där folk har rökt...jag kan inte hjälpa att jag tycker det är äckligt! Och jag är ju bara ärlig som talar om det...han tycker jag kan komma dit med barnen men inte fasen vill jag utsätta dom för passiv rökning heller...
Han frågar då varför jag är tillsammans med en rökare om jag inte kan vara där...men till saken hör att han redan då vi inledde vårt förhållande sa att han skulle sluta...men han har ju inte ens försökt! Han var förkyld och hängig i 1 veckas tid här i höstas och rökte då nästan ingenting...då hade det varit ett ypperligt tillfälle att sluta...han sa att han ville överraska mig med att sluta röka men han röker lika mycket nu som innan det blev vi.
Men visst...jag ska tvinga mig att åka dit och vara där...får väl slänga alla kläder i tvätten då jag kommer hem och "inhalera" för att kunna andas som folk...visst...
Nu tror ni säkert att jag klagar på allt gällande hjärtat men så är det inte...han är en varm och god människa. Barnen älskar honom lika mycket som jag men även dom kan känna detta att vi bara är 3 i bland. När vi gör saker tillsammans så känns det så bra...som då vi var och fiskade i sommras, då vi var på semester tillsammans (även fast det var jag som betalade hela kalaset på 12000) eller då vi bara varit ute och åkt pulka tillsammans...men det är ju det som det handlar om , att vara TILLSAMMANS!!!
Jag HOPPAS att han älskar mig så som han säger och att han inser att han kan förlora 3 stycken som älskar honom om ingenting händer. Efter 1½ år tycker man att man kunnat ta ett litet kliv från ungkarlslivet men då man lever på precis som vanligt fastän man är 4, ja det känns förjävligt rent ut sagt....man känner sig obetydelsefull, osynlig och på grund av en sak känner jag mig även jävligt äcklig.
Men jag kanske ska knipa käft och dra på mig en falsk mask och låtsas som om allt är så bra.....
Om han bara kunde förstå att vi är FYRA stycken...att vi är TRE stycken som älskar honom och att han INTE är ensam längre.
Jag hoppas, önskar och ber....
I bland kan jag ju känna mig så enormt ensam...men är det meningen man ska känna sig ensam då man är två?
Jag kan känna olika typer utav ensamhet....en sort då jag inte har barnen hos mig och en ensamhet då inte hjärtat är här.
Men ensamheten från barnen vet jag bara är tillfällig eftersom de kommer efter någon dag...men ensamheten från hjärtat...jaa den är hård.
Ensamhet gör ont men på olika sätt...i bland kan jag hantera den på ett bra sätt och andra gånger gör den så ont att man tror man ska gå sönder. Jag har liksom fått nog utav ensamhet...jag levde ensam till dess jag var 27 år...jag vill inte vara ensamen mer!!
Susanne Alfvengren sjunger i en av sina sånger..."det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två"....och i bland är det nog så...att ensamheten inte skulle göra lika ont om man vore ensam...
Men jag hoppas att jag slipper känna ensamhet i lika stor utsträckning med tiden...för jag vill inte vara ensam!
Ja i natt blev det inte mycket sömn kan jag säga.
Var vaken till halv 5 och pratade med hjärtat i telefon...i 3 timmar och 7 minuter pratade vi! Jag som aldrig brukar prata något länge i telefon annars men det fanns lite att prata om...eller egentligen finns det väl så mycket mer och vi hade säkerligen kunnat prata mycket mycket längre men...
Anledningen till att jag ringde upp var den att han skrev ett meddelande att han hade lovat sin suparkompis att komma upp till honom på nyårsafton...då blev jag smått förbannad och ringde upp.
Han firade inte julen med mig och barnen så vi skulle ju fira nyår tillsammans i alla fall och vi skulle göra det själva eftersom barnen inte är hos mig....att då få läsa att han sagt till sin kompis att det var okej att han kom till honom på nyårsafton blev bara för mycket!
och vilken kompis sedan då...en människa som bara kommer till Ånge för att supa...det är ett drickande från morgon till dess han däckar. VAD är nöjet i det? Fattar liksom inte hur man kan supa och hälla i sig en massa öl/sprit bara för att bli snorfull och dum i huvudet!
Men jag har nu sagt att han får stå för sina val och fundera över hur han väljer. Jag har talat om vad han kan förlora för jag har flera flera gånger påpekat att jag kanske inte orkar med detta så mycket längre eftersom INGEN förändring sker eller har skett...inte ens minsta lilla! Och ändå har det lovats gång efter gång efter gång...men det är ju bara en massa tomma ord och lögner!?!
Jag orkar liksom inte bli besviken och sårad hur många gånger till som helst...det kostar på för mycket psykiskt och stjäl så mycket energi utav mig. Alltså jag tycker om honom så mycket och jag vill ta oss framåt mot framtiden...jag vill inte stå på samma ställe och stampa!
Men väljer man att supa framför umgänge med de som älskar en...ja då kan man ju fundera...
Vad är min kärlek värd egentligen...betyder jag någonting överhuvudtaget...vad är jag till för egentligen?
Han kommer ju bara då jag har barnen hos mig...så har det varit i 1 ½ år...är det ett förhållande? Egentligen...?
Hur mycket ska man kämpa för kärleken? Ska man behöva be om att få kärlek då man är 2? Är det inte så att det handlar om att ge och ta? Är det inte så att diskussioner är ett måste i ett förhållande? Att prata är väl lite utav A & O...eller? Pratar man så behöver det inte bli sådana explosionsartade diskussioner när de väl kommer....det lustiga i det hela är att hjärtat aldrig vill prata, han vill inte dela med sig av sina tankar och känslor och jag har talat om att jag känner det som att jag står helt utanför hans liv.
Han förklarar det som så att han inte kan lita på någon...och att han inte kan göra det pga en sak som skedde typ 20 år tillbaka då han blev sviken utav en människa....och jag blir så förbannad...för jag är inte den människan...det har gått en evighet sedan dess. Vad faan, jag är Anna-Maria och det är mig han påstår sig älska...ska man inte dela sitt liv med den andre då?
Det är iinte hållbart om man går och är tyst och inte säger någonting...
Det lusiga är att jag alltid får höra sådana saker och annat så fort hjärtat har druckit...vilket han hade gjort i går och gjorde nu i natt...fattar heller inte vitsen med att sitta ensam hemma och hälla i sig en massa alkohol...vad får man ut av det? Gör det att man mår bra? Njäe...då lurar man sig själv...
Jag vet att min svärmor läser min blogg och det är bra tycker jag för då kanske de kan få en riktig bild av sin son...undrar bara om de tycker att han behandlar sin lilla familj på ett okej sett. För det är ju så barnen och jag ser det...vi är en liten familj. Barnen älskar honom och ser han som sin "bonuspappa"...jag ser honom som min partner...men VAD är vi i hans liv?
Livet måste ju få en mening...allt som varit har varit...den är NU och den tid vi har framför oss som man kan påverka och bestämma hur den ska se ut. Vad är det för liv om man sitter hemma jämt och knappt umgås med de man säger sig älska. Är det ett liv?
För mig är livet att vara tillsammans med de man älskar, skapa ett gemensamt liv, planera, se framåt. Fundera över vad som kan berika ens liv och rikta in sig på det...våga!!
Ja nu har jag skrivit hur mycket som helst om hjärtat men det finns massor att skriva men det vore väl att tråka ut antar jag...
Det blev ju inte så mycket sömn nu i natt som var som sagt eftersom vi pratade i telefon så länge. Tog en halv halva utav min sömntablett då vi slutat prata så jag fick i alla fall 3½ timmes sömn. Vaknade med samma huvudvärk som jag haft föregående dagar och den är inte skön kan jag säga.
I dag blir det inte mycket gjort, ska skjutsa mamma på affären om en liten stund men sedan blir det nog soffläge resten av dagen till dess det är dags att lägga sig...känner mig halvdö.
Känner mig så ensam just nu och då är det bara sova som gäller. Sova bort och bedöva känslan utav ensamhet...den känslan gör nämnligen väldigt, väldigt ont...hjärtesmärta :-(
Jag vill leva ett lyckligt liv...med hjärtat...men just nu finns inte mycket lycka...men jag HOPPAS han kan vakna till snart för jag vill inte förlora honom men detta är inte hållbart i längden. Det har gått 1½ år......
Då har guldkornen åkt till sin pappa för att fira en "nyårsjul"...måste erkänna att det gör enormt ont varje gång jag ser deras pappa. Det liksom skär i hjärtat och som vanligt då han åker härifrån med barnen så gråter jag en skvätt.
Vaknade med migränhuvudvärk i morse också och inte blev den bättre utav att yngsta guldkornet dundrade in med sitt huvud rakt på min näsa så det knakade. Såg ännu mer stjärnor då än jag gjorde sedan tidigare utav huvudvärken...nu på eftermiddagen har dock det värsta av migränhuvudvärken lagt sig så nu har jag bara "vanlig huvudvärk".
I kväll ska jag spela bingolotto, något som jag inte gjort på flera flera år men jag fick en förfrågan utav en vän om jag ville köpa någon lott av hennes son som säljer genom fotbollen och jag köpte ett par...så om någon timme så styr jag kosan hem till dom också ska jag spela där med dom...en underbar familj :-)
Kan ju hoppas det blir någon vinst...en bil vore ju inte helt fel eller en resa.
Ska strax åka till fränsta också med mamma och hämta ett paket på Ica...innehållandes en sak till mig själv :-)
Sitter också och funderar över nyår...kommer jag att sitta här hemma ensam eller kommer jag ha sällskap?
Vad ska jag göra på nyår då jag inte har barnen hos mig?
Egentligen skulle jag vilja göra något riktigt kul...men vad faan är det som är kul?
Nä om man skulle ta 2 alvedon och hoppa in i duschen och bege sig i väg...först på Ica och lite senare ett par mil österut.
Strax efter halv 7 i morse vaknade jag med världens huvudvärk...en sån där gnagande och huggande migränhuvudvärk som man blir riktigt spyfärdig utav, dock slapp jag springa på toan och spy.
Låg kvar i sängen och blundade till dess barnen vaknade vid 9.30...huvudvärken känns något bättre då man har ögonen stängda då det är migrän likt.
I dag var det väl tänkt att äldsta guldkornet skulle hälsa på sin pojkvän som hon inte träffat på ett par veckor men han skulle visst bort med sin familj så det blev ingenting av med det. Nu lär de ju inte ses något föränn nästa år...guldkornet får sakna honom ett par dagar till nu då.
Det har varit en väldigt loj dag i dag där ingenting har blivit gjort. Vi har varit riktigt lata...har inte ens varit utanför dörren...eller joo, jag var ju ut och hämtade ved förvisso men det är nog den största ansträngningen i dag också.
I morgon åker barnen till sin pappa och jag bävar faktiskt för att bli ensam för det är så mycket tankar och känslor inom mig just nu...en kaotisk blandning igen. Hela julhelgen har jag känt en stor sorg och saknad över att allt inte är vad det borde ha varit...för det var absolut inte så här livet skulle vara!
Helt ärligt så tror inte jag att denna saknad kommer att gå över...helt ärligt så tror jag inte att känslorna kommer att gå över...helt ärligt tror jag inte att längtan kommer att försvinna och helt ärligt så tror jag inte att sorgen kommer att försvinna.
Jag kommer att åka den här jävla berg och dalbanan livet ut...visst, den saktar ner emellanåt men bara för att sedan accelerera igen. Stannar gör den nog aldrig...
Huvudvärken har hållt i sig hela dagen och gör så fortfarande så nu blir det en kvällscoktail...2 alvedon i ett glas vatten...sen hoppas jag att huvudvärken är puts väck i morgon.
Men då får jag väl huvudvärk när jag blir själv och allt sätter i gång...suck!!
