Skjutsade i väg guldkornen till skola och förskola nu i morse och redan där var dagen förstörd...lyckas väl se exxets jävla sl**a precis då vi kom, fy faan säger jag bara!!!

Hem och gråtångest till nivå hundratusen i nästan 1 ½ timmes tid....smärts, sorg, besvikelse, hat...allt på en och samma gång i en enda stor KABANG!!!

Fick ingenting gjort alls här hemma, jag som hade tänkt byta gardiner och lampor men nej, jag ramlade ner i ett stort svart hål med total handlingsförlamning. Bara satt i soffan och stirrade, kom mig inte ens för att slå på teven...utan bara satt...

Hur faan ska man komma över saker och ting? Hur länge ska det kännas som en kniv som bryter ens hjärta itu? Hur länge ska dessa tårar gråtas? Hur länge skall denna förtvivlan gro? Hur länge ska ångesten ta sitt grepp om mig? Hur länge skall man känna saknad? Hur länge ska man gå med denna sorg? Hur länge ska man hata? Hur länge ska dessa tankar finnas? Hur länge ska dessa känslor finnas? Hur länge ska man känna sig olycklig? Hur länge tar det tills man blir hel?

Nåväl, halv 1 hämtade jag i alla fall guldkornen på skolan och förskolan. Åkte hem och spelade lite wii....

Redan vid halv 3 började yngsta guldkornet säga att hon var hungrig så det fick bli en tidig middag i dag...klockan 3 satt vi och åt dagens middag som blev gräddstuvad pytt med stekt ägg.

Sedan wiiade vi lite till och jag kan säga som så, att den här mamman i huset är inte speciellt haj på detta med teve spel...men det är kul!!

Fick ett sms utav exxet på eftermiddagen där han frågade om det var helt uteslutet att träffa hans mamma.

Hans mamma var som en bästa vän för mig under alla år och kontakten där bröts ganska tidigt innan jag ens blev riktigt sjuk. Hon tyckte jag var en så dålig mamma, hon förstod varför jag blev lämnad...hon gick på mig med en massa olika saker...detta knappa månaden efter det att exxet hade sänkt ner mig i det svarta hål som sedemera blev så enormt. Dessutom så var jag extra känslig just då eftersom jag precis hade gjort min magsäcksoperation.

Jag kommer ALDRIG glömma den där spydiga uppsynen hon gav mig då jag satt ute i vedboden med världens gråtångest attack, när hon sa "du är en sån usel mamma och jag förstår varför du blir lämnad"...just vid det tillfället sa jag en sak till henne. Jag sa "bara så du vet det "Å" så kommer jag att........" ja mer kan jag inte skriva men jag sa en sak till henne, en sak som har kunnat ske vid flertalet tillfällen. När jag sagt det så bara skrattade hon åt mig.....sedan dess har jag inte velat prata med henne....och även det har varit en sorg i allt detta. Jag förlorade ju inte enbart mitt livs stora kärlek...jag förlorade ju hela hans familj också!

En del av mig vill träffa henne igen för att få prata igenom allting och kanske skapa en form utav kontakt men en annan del av mig vill aldrig mer se henne igen....just nu känns det som jag inte ens skulle fixa det eftersom det gör så ont. Hon har ju fattats mig lika mycket som mitt ex har gjort....det är så svårt....för det gör så ont!!!

Visst, det kanske skulle vara bra för barnens skull att se att vi kan prata med varrandra men jag kan inte enbart tänka på barnen i detta...jag vet att om jag går emot det jag känner och allt blir fel ännu en gång....ja det törs jag liksom inte ens tänka på vad det skulle kunna bli av det hela...för jag är ju inte i direkt balans just nu kan jag säga....långt i från....minsta lilla får mig ju att snudd på bryta i hop och få ångest och jag gråter flera gånger om dagen nu oftast till skillnad mot 1 gång varje dag som det varit nu ända sedan 30 september 2009 på kvällen då jag läste det mail där mitt livs kärlek raserade hela mitt liv...VARJE DAG har jag gråtit sedan dess!!! Varje dag...

Nu i kväll kände jag att jag var tvungen att göra något för att skingra mina tankar lite så jag och barnen tog och åkte och hälsade på ett par vänner en stund. Blev bjudna på mat där...potatisgratäng och fläskfilé...så jäkla gott!!!

Pratade, kaffade och fikade och vid 22 tog vi och styrde kosan hemåt....

Barnen sover nu och jag ska väl snart ta och försöka göra det samma...men det är inte lätt att somna med denna kaos inombords och en stor klump utav ångest i ens bröst. Andningen blir så ytlig en sån här gång och man är livrädd att det ska slå över till panikångest....ska väl ändå försöka lägga mig...sen får man väl se om det blir någon sömn eller inte...det är faan inte roligt detta... SNÄLLA, kan någon spola tillbaka tiden så jag kan få må bra i själen igen !!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

tiden rusar iväg alldeles för fort och jag hinner inte riktigt med...vad skrev jag sist nu då? Jo, växthusbygge....det står klart nu och vi har börjat fylla det. I nuläget har vi 1 paprikaplanta, en gurkplanta, dill och 11 sorters olika tomater (ja...

Då var det dags för ännu en vecka då...veckan som varit sprang iväg i ett rasande tempo och helgen som var likaså.I helgen var det bara yngsta dottern som kom till oss eftersom den äldsta skulle hitta på något tillsammans med några kompisar... I lö...

I dag är det 1 vecka sedan ditt liv tog slut och saknaden river än i mitt bröst...mitt fyrfotabarn, min prins.Tårarna som fallit senaste veckan har varit många och än är de inte slut. Tittar ut genom fönstret till altanen och väntar på att du ska s...

I fredagsnatt gick det hål i mitt hjärta...Min prins, min heliga birma Emil finns inte längre kvar hos oss... Strax efter klockan 23 i fredagskväll så knackade det på dörren och min sambo gick och öppnade...tog ett bra tag innan han kom in och jag ...

så ringde min läkare och talade om att det fanns inga avvikelser i mitt blod så då kan en sak uteslutas i alla fall....TACK GODE GUD!!!   #provsvar #lättad #tacksam ...