Skottdagen är ju den dag som det sas att kvinnor kunde fria till sina män "förr"...så har jag friat i dag?

Nä, det har jag inte...hade det förhållande jag har i dag varit som ett riktigt sådant så kanske jag hade gjort det MEN då det gått över 1.5 år och han inte velat lämna sitt "ungkarlsleverne" ett dugg så har jag i stället allvarligt börjat tvivla på om detta är något hållbart...

Vi ses ju för fasen bara på helgerna, veckorna sitter han hemma i sin inrökta jävla lägenhet och röker, spelar spel på datorn eller glor på teven...älskar man en människa och med tanke på att det varit vi sedan juli 2010 så kan man väl tycka att något hade kunnat hända?

Jag har sedan första början bett om viss förändring och det har lovats förändring....men har något skett?

NÄÄ !!

Jag vill ha ett RIKTIGT förhållande...jag vill inte bara vara någon man träffar på helgerna.

Nu kräver jag ju inte att vi ska bli sambos men lite mer tid skulle inte skada...jag menar till och med barnen ser det som så att det bara är dom och jag. Att vi är bara vi 3 fastän vi ju är 4...

Jag känner mig ensam i en tvåsamhet och då är det något som är allvarligt fel.

Jag vill framåt i livet medan han vill ta en dag i taget...jag vill se framåt eftersom det är dit vi är på väg.

han är nöjd som det är....men det är inte jag!

Det är nära på att jag kommer att lämna detta....jag är faan värd att både få kärlek och bli älskad...som det är nu känner jag mig varken eller :-(

Prioriterar man att sitta hemma innanför sina 4 väggar och blåröka, spela en massa jävla spel på facebook och glo på teven samt i bland supa sig full tillsammans med sina så kallade vänner....prioriterar man sånt framför den man säger sig älska och sina bonusbarn...jaaa...är man mogen då?

Ja jag vet inte, jag ÖNSKAR dock det kunde vara och kännas bra men efter att ha suttit nu i kväll och funderat fram och tillbaka och vridit och vänt på saker och ting så vet jag allvarligt inte om det är värt att fortsätta kämpa för förändring....det stjäl så mycket energi utav mig varje gång han tex sviker sånt han lovat...det tar energi varje gång jag får upprepa vad jag önskar och påminna honom att han lovat förändring. Det stjäl sådan energi...och den energin har jag inte....för det finns så mycket annat som stjäl energi från mig...som tex allt det som ligger och gnager inombords, min berabetning utav det som varit och det som är...jag går sönder snart, så känns det...

Men jag tycker ju om honom....jaa, jag vet ärligt inte vad jag ska göra....om jag bara kunde få se minsta lilla vilja till förändring....då kanske jag i alla fall skulle våga tro...

jag det blev det nu i natt som var...som det allt som oftast också blir då jag är ensam.

Kollade på klockan var och varannan timme så gott som hela natten...blev dock nästan 2 timmar sammanhängande sömn på morgonsidan mellan halv 5 och halv 7.

Klev då upp och stökade på lite...bar in ved och lastade ved ute i vedboden, tog reda på lite tvätt samt körde i gång en maskin tvätt.

Vid 9 tiden började jag känna att en migränliknande huvudvärk började smyga sig på så då tog jag en pronaxen och gick och la mig en stund....sov i ungefär 1 timme.

Duschade och begav mig sedan hem till bästa kusin ett par timmar och kaffade, surrade också provade jag på att nåltova lite...det var rätt kul faktiskt!!

Efter att jag varit där åkte jag till fränsta för att tanka bilen också var jag in på erikshjälpen en sväng och kollade men i vanlig ordning så fanns inget utav intresse, hade velat hittat några gardiner till köket men det är ju som det är då man har flera fönster i köket och vill ha lika i samtliga och det är VÄLDIGT sällan det finns 4 likadana längder eller 2 likadana kappor som dessutom passar till mina fönsters storlek....så jag antar det blir till att köpa nytt...

När jag som bäst stod inne på erikshjälpen kände jag hur hjärtat började skena i väg, jag blev alldeles yr och en känsla utav panik sköljde över mig så det var bara till att ta sig ut fortast möjligt...då jag kom ut till bilen så släppte allting och fick en panikångestattack fullt ut med gråt, svårt att andas, stickningar i fingrar och läppar, en känsla utav att vilja vråla allt vad jag kunde också ett skenande hjärta...sånt är faan inte kul!

I kväll har vår gospelkör övning men jag har bestämt mig för att stanna hemma och hoppa över denna övning eftersom jag dels känner mig väldigt "upp och ner" + att jag känner att jag ligger på gränsen att kunna tippa över i ännu en panikångestattack...och att då vara bland folk är ingen höjdare...speciellt då jag alltid gråter och i bland även riktigt vrålar ut allting...så jag stannar hemma och "tar hand om mig själv" i kväll...

Ska ta ett fotbad och fila + smörja fötterna har jag bestämt mig för...kanske kan det få mig på andra tankar och få mig att slappna av lite...Jag är faktiskt jäkligt dålig på att ta hand om mig själv och tänka på mig själv annars...så det kanske är dags att börja med det så smått nu.

För jag är ju faktiskt viktig och värdefull...

så jag tänkte jag kunde flika in ett inlägg kring denna och berätta hur det gått hittills...

Den dag som jag gick till min vårdcentral och bad att få en remiss till att genomgå en gastric by pass operation visade vågen 169 kilo, detta är det jag vägt som allra allra mest dessutom.

Hade inte jag tagit detta steg att be om operation så hade jag nog gått under på grund utav min tyngd tror jag.

Kvällen innan jag gick till min vårdcentral dammsög jag hemma och det slutade med att jag kröp på alla fyra då jag dammsög det sista rummet på grund utav att mina fötter gjorde så ont...det var den kvällen som jag bestämde mig för att söka hjälp med mina viktproblem en gång för alla....eller egentligen var det väl ett par kvällar tidgare då jag tröstätit tills jag nästan spydde som tanken på att göra en magsäcksoperation föddes men det var den kvällen som jag bestämde mig...

En gastric by pass operation är ju inte lösningen till ens viktproblem utan det är en hjälp till självhjälp skulle jag vilja kalla det eftersom det krävs att man själv får arbeta med det livet ut...det krävs att man ändrar det matbeteende man haft eftersom man faktiskt kan äta upp sig till samma storlek igen och då är ju operationen helt bortkastad.

Det krävs livslångt arbete för den som genomgår denna operation om man vill ha ett livslångt resultat.

Man behöver ta tillskott i form utav vitaminer och mineraler livet ut och operationen kan medföra komplikationer precis som alla operationer kan. Och man måste livet ut tänka på vad man äter och hur man äter....så operationen är alltså inte lösningen för ens viktproblematik, det är bara en hjälp till självhjälp.

Operationen har gjort att jag hittills har tappat 97 kilo och livet har blivit ett helt annat nu än då jag var stor. Jag har mer ork, jag orkar i dag leka med mina barn, tidgare såg jag ALLA aktiviteter som jobbiga. Nu åker jag med glädje pulka med mina barn, jag går med glädje till badhus och till badstränder med mina barn...jag orkar utföra hushållssysslor utan att krypa på alla fyra på grund utav värkande fötter...jag kan gå på promenad med lättare steg och för att jag vill. Tidigare ville jag inte...tidigare var minsta lilla jättejobbigt.

Jag har gått från storlek 58/60 till storlek 40/42...från storlek XXXXXL till M ( i vissa fall funkar tom S)

Livet har blivit lättare på så många sätt MEN jag önskar att jag hade vågat ta steget mot en magsäcksoperation tidigare...det kanske hade kunnat besparat mig en hel del smärta och det hade kunnat gett mina barn en aktiv mamma mycket tidigare.

Jag valde att genomgå denna operation fastän jag var deprimerad och mådde dåligt pga separationen från mitt livs kärlek och mina barns far och den påverkade mig rätt negativt just då för eftersom kilona försvann från min kropp, desto mer tappade jag bort mig själv...jag försvann någonstans däri min depression, på mer än ett sätt...kanske skulle jag skjutit på operationen tills jag kommit på fötter med saker och ting? Kanske hade jag inte behövt bli så sjuk som jag blev.....men jag är ändock glad att jag tog steget och gjorde denna operation.

Jag har tappat 97 kilo...i från att ha vägt 169 kilo för 2½ år sedan så väger jag i dag 72 kilo.

Viktnedgången har ju medfört att tyngdlagen gjort sitt på vissa ställen på min kropp...det är inget som stör mig direkt men visst, hade jag möjlighet så kanske jag skulle fixa vissa delar MEN jag får väl lära mig acceptera mina "vingar" och annat...hellre det än att bli så som jag var.

Ska väl försöka träna upp min kropp så sakteliga, i och med att jag tappat vikt så mycket och så snabbt så har ju även musklerna i kroppen förtvinat. Att gå och köra styrketräning pang bom är helt uteslutet, det fick jag tillsagt utav sjukgymnast. Det som krävs nu är att jag börjar bygga upp mina kropp och mina muskler från grunden...en sjukgymnast presenterade något som kallas för "funktionell grundträning" för mig och det är väl där jag skall börja....har bara inte kommit mig för ännu på grund utav diverse anledningar.

Tja, det är väl vad som kan sägas om min magsäcksoperation....kom gärna med fler frågor och undringar :-)

Fotot ovan är ansiktsbilder på mig, det skiljer ganska exakt 97 kilo mellan bild 1 och bild 3...cirka 45-47 kilo mellan bild 2 och 4.

Bild 1...72 kilo.

Bild 2...75 kilo.

Bild 3...169 kilo.

Bild 4...ca 122 kilo.

vad ska man säga...tycker det är väldigt väldigt synd att det finns människor som väljer att tro på rykten, som väljer att se på saker enbart ur sitt eget perspektiv eller ur en enda persons perspektiv.

Som stämplar en annan människa bara för att de kanske gjort fel i sitt liv...ska tillexempel en fd alkoholist alltid ses som en alkoholist fastän denna inte druckit en droppe på flera år? Skall en människa som missbrukat droger vara stämplad som missbrukare fastän denne inte använt sig utav droger på flera flera år?

Skall en människa som fått cancer vara stämplad som cancersjuk fastän cancern varit borta sedan länge?

Nej är det nog flera som svarar....men varför då stämpla en människa som varit sjuk i själen som sjuk fastän denne varit friskförklarad under en lång lång tid? Jaa, det kan man ju undra...så varför stämplar somliga mig som sjuk när jag inte är det?

Det sårar något fruktansvärt...när samtliga jag haft och har kontakt med inom vården anser att jag fungerar fullt normalt i både det jag känner och det jag tänker...det hör liksom till i bearbetnings processen. Min terapeut och en utav de psykologer jag träffade under min vårdtid har tillgång till denna blogg och har inget att anmärka på det jag skrivit...men så finns det vanliga svenssons som ändå ser mig som sjuk fortfarande...trångsynta sa en utav mina vänner...tjaa...vad ska man säga...jag vet inte alls vad jag ska tycka om dessa...

Livet har inte varit snällt mot mig...jag är 40 år och mitt helvete började då jag var 6 år...jag har tagit jävligt mycket skit och både självkänsla och självförtroende var obefintligt fram till dess jag blev sjuk....

Jag genomgick en livsförändrande operation mitt i allt detta och den påverkade mig också och fick mig att tappa bort mig själv mitt i allt i hop...att hitta igen mig själv i all denna kaos tog tid men jag gjorde det och det var även där jag började återfå styrka...dock är den styrkan väldigt vacklande ännu men med tiden lär jag bli jävligt stark för det sägs att  varje motgång stärker en....JÄVLAR vad stark jag kommer att bli ;-)

I stället för att bara sitta hemma innanför dessa 4 väggar, som jag brukar göra då barnen inte är här, så ska jag ta och åka i väg ett par timmar nu i kväll och gå på ljusparty hos en god vän...eller de kommer att hålla ljuspartyt på hennes arbetsplats men det är ändock min vän som har själva partyt...

Det är från företaget Partylite http://www.partylite.se/ som de kommer visas produkter och jag kommer att köpa på mig lite fler utav deras underbara doftljus. Visst, de är dyra men dofterna är verkligen underbara och håller i sig länge. Har några favoritdofter så jag hoppas att de fortfarande finns kvar...är nog över 1½ år sedan som jag köpte ljus genom partylite sist så dofter kan ju ha fö försvunnit ur deras sortiment....men det kan ju ha kommit nya dofter sedan dess också.

Ska i alla fall bli skönt att komma hemifrån en stund för sitter jag hemma snurrar bara tankarna och känslorna runt i ett enda kaos då jag är själv. Jag skriver mycket texter då jag är ensam...texter som jag hoppas kunna göra musik utav så småningom. Funderingar finns också på att skriva en bok om allt som varit, om mitt liv....kanske kan man mötas utav förståelse då?! Självbiografier och verklighetsbaserade böcker går visst bra har jag fattat....hehe!!

Kanske kan man tjäna en krona eller två på detta helvetesliv man levt?!

Just nu då jag sitter och gör detta inlägg så har jag kattrace här i vardagsrummet....först får jag se en svart vit röd kattfröken vid namn Selma komma farandes som ett skott...därefter kommer den lite smått klumpiga prinsen Emil och efter honom prinsessan Zazzy....runt på golvet, upp i soffan, ner på golvet, in i köket också samma vända igen....hahaha, kan inget annat än att skratta då de får dessa tokfnatt. Och mattes prins Emil, som är lite klumpig utav sig skänker en än mera skratt då han trillar ner från soffan då han råkar missbedöma avståndet...hahaha...

katterna skänker mig värme & kärlek, dessa kloka djur...mattes godingar!!

Nu ska jag strax ta och göra mig i ordning och bege mig upp mot Ånge och kvällens ljusparty...ska plocka med mig en vän också på vägen dit.

TJING!

Nu är det åter igen dags för några helvetesdagar då det är tyst, tomt och ensamt här i huset...barnen ska nämnligen vara hos sin pappa några dagar men på torsdag har jag dem hos mig igen och då lever livet upp igen.

När de inte är hos mig känner jag mig som ett tomt ingenting...

Barnen är det dyrbaraste jag har i mitt liv och jag kan känna ångest för det jag försökt göra då jag var som sjukast...just därför tar jag nu tillvara på var stund jag får ha med mina barn och jag är noga med att både visa och berätta hur mycket jag älskar dom.

Själv fick jag varken känna eller höra att jag var älskad då jag var barn och det var sällan mina föräldrar visade någon kärlek heller...

Ett barn behöver kärlek och trygghet...och det är vad jag vill ge mina barn och har så velat sedan den sekund de kom upp på min mage.

Jag är en människa med ett enormt hjärta...och det kan jag säga eftersom jag alltid varit den person alla vänt sig till, den som alla pratade med, den som alla bad om hjälp, den som ALLTID ställt upp 24 timmar om dygnet.

Mitt hjärta har fått hål, det finns taggar däri, bitar fattas i mitt hjärta men det är ändock ett varmt hjärta.

Jag är mån om mina nära, mina barn, mina vänner...

Alla de som nu dömer mig, ni borde höra er för med mina nära om hur jag är som person.

Jag har alltid velat alla väl MEN det krävs att jag får väl tillbaka....får jag skit ger jag skit, slår någon mig så slår jag tillbaka...det handlar om att värna om sitt egna liv och värde...jag har tagit nog med skit genom livet i form utav mobbing, övergrepp, trakasserier etc...tidigare svalde jag och sög åt mig allt, grät i det tysta inom mig...det har jag slutat med för nu vet jag mitt egna värde...jag är värdefull, för värdefull för att tryckas ner.

Ni som inget vet om allt som hänt kan säkert se mig som en bitterfitta som tycker synd om mig själv och bara vill ont och hämnas etc...men där har ni fel...jag är ödmjuk, godhjärtad, känslig och vill fortfarande de flesta väl...och tycker synd om mig själv har jag aldrig gjort...däremot har jag tyckt synd att saker har blivit så som de blivit eftersom så mycket har kunnat undvikas. Situationer har kunnat blivit annorlunda och saker har kunnat skötas på ett bättre sätt...

Visst, det finns de jag inte önskar något gott här i livet...för det finns de som inte förtjänar att ha det gott.

Så som man behandlar andra vill man ju själv bli behandlad eller hur?

Just därför behandlar jag andra som de behandlar mig...

Jag behandlar mitt utbyte så som hon behandlat mig, pratar om henne som hon pratar om mig...jag behandlar mitt ex så som han behandlat mig...de vänner som svikit kommer aldrig in i mitt liv igen...de som gjort illa mig hoppas jag ska få råka ut för det samma...de som dömer mig skall själv bli dömda...

ALLT man gör kommer slå tillbaka på ett eller annat sätt förr eller senare...så även saker som jag gort, det är jag väl medveten om men jag har nog redan fått mitt straff...hur och vad är dock inget jag tänker skriva om men saker jag gjort har straffat mig kroppsligt om man säger så. Något jag får leva med livet igenom...

Det finns bara 2 människor på denna jord som jag alltid kommer att älska gränslöst oavsett vad som händer, oavsett vad de kommer göra etc....och det är mina barn....där kommer kärlek alltid att finnas oavsett hur de kommer vara emot mig som mamma.

Gränslös kärlek....livet ut....mamma älskar er !!!

Det är så tyst och tomt här hemma nu...lika tyyst och tomt är det i mammahjärtat just nu.

Mobbing både psykisk och fysisk från 6 års ålder och till dags dato, en drickande argsint pappa, en kärlekslös uppväxt, en "fattig" uppväxt, alkohol, droger, aborter, missfall, trakasserier, övergrepp, umgänge med fel sorts människor, separationer, suicidförsök, utnyttjande, svek, sorger, kränkningar, skuldfälla, arbetslöshet, förluster, tvång, olyckor, stora livsomställande operationer.....

Är det konstigt att man formats till en rätt olycklig människa?

Är det konstigt att man känner sig trasig?

Är det konstigt att man känner sig ensam?

Är det konstigt att man hatar?

Är det konstigt......nej, det är inte konstigt alls!

En människa som inte vet någonting om en situation...vem är det att döma?

En människa som inte känner en person...vem ger den rätt att döma denne?

Kanske bör man ta reda på hur saker och ting ligger till innan man uttalar sin åsikt, innan man klankar ner eller innan man ens öppnar käften.

Det är jävligt lätt att döma då man inget vet...något jag fått erfara under den tid då jag VAR sjuk.

ALLA dömde ut mig...var enda jävel...men INGEN visste allt....ingen förstod hur sjuk jag VAR....ingen ville förstå...och ingen förstod heller varför jag blev så sjuk....ingen lyssnade...ingen ville...

ATT SÄGA EN SAK INNAN MAN TÄNKT EFTER ELLER DÖMA INNAN MAN VET... ÄR SOM ATT TORKA SIG I ARSELET INNAN MAN SKITIT...

så skit först innan du/ni torkar er är mitt råd.

Ta reda på saker innan...och betänk saken innan.

INNAN....inte efter för då har skada redan orsakats...och du kan vara orsak till att en annan människa går under.