M

21 februari 2013 18:44

Du måste bli ÖDMJUK! Du forcerar fram som en ångvält och får säga vad du tycker för ingen ska trampa på dig med. MEN, det finns gånger man måste stå tillbaka, hålla tyst för att inte såra eller förstöra. Så är det för ALLA! Oavsett man är deprimerad eller inte men du hotar med att *falla* så fort nått går dig emot. Så är verkliga livet, man kan inte bara ta för sig och tro folk accepterar det, så återigen, leta fram lite ödmjukhet!

AME

21 februari 2013 19:50

Frågar du dom som känner mig så fick du veta att jag ÄR ödmjuk...och forcerar man fram som en ångvält då man mestadels sitter hemma?!
Jag ger ALLT jag har av mig själv bara jag kan...är man inte ödmjuk då?
Även om jag mår skit så finns jag till för mina vänner...och så har jag alltid funkat.
Så VARFÖR tror inte du att jag är ödmjuk? VARJE gång jag skrivit att jag inte mår bra eller funderar över saker och ting så skriver du "bli ödmjuk"....men herregud, skulle jag bli än mer ödmjuk skulle jag framstå som en mes!
Jag är en ja sägare i mångt och mycket och säger sällan nej fastän jag kanske många gånger skulle behöva göra det...
Hålla tyst...jaadu, tror du att det är bra att hålla tyst? Tror du att jag skulle må bättre av att vara tyst?
Vad är det för fel att vara öppen med sina tankar och funderingar, med den man är?
Jag räknar med att de runtom mig är lika öppen och ärlig tillbaka och jag tar hellre en rak ärlighet än att få en lögn slängd i ansiktet på mig...
Faller gör jag i både motgång och medgång så på den biten finns inget samband med motgångar....nu har det varit MASSOR av medgång för mig sista tiden men ändå faller jag, fast det finns inget speciellt som får mig att falla.
Inget har tex gått mig emot i dag men ändå är jag ledsen...
Och ta för mig är förresten något jag är väldigt dålig på att göra...ge däremot är något jag gör både av mig själv och det jag har.
Så fråga de i min närhet...uppenbarligen är du en som inte känner mig, det är då helt klart...
När det gäller motgångar förresten så kan jag säga att de som varit har stärkt mig än mer...för varje fall har gjort mig än starkare.
Att våga vara svag och visa mina svagheter är en del av min styrka...det är också något jag får höra utav en del i min omgivning och jag tror ju så klart på det dom ser hos mig.
Säger dom att jag är en bra människa, att jag är ödmjuk, att jag är godhjärtad, att jag är givmild...ja då torde det väl vara så. Eller är mina vänner lögnare?