2 september skrev jag sist och i dag har vi den 25e oktober...så flera veckor har gått sen sist jag skrev.

Livet rullar på vad gäller både kärleken, jobbet och de våra...
Visst har det varit några dalar men det har till största delen berott på mig...av tidigare erfarenheter av kärlek så har jag svårt att lita på den som säger sig älska mig. Kanske extra svårt att tro hur någon kan älska en när man inte älskar sig själv :( ... hjärtat säger att jag är allt för honom och att det inte finns någon tvekan om att det ska vara vi så långt som livet räcker till för oss. Jag måste ju tro på honom...men innerst inne finns den där gnagande oron som kommer över mig vid vissa tillfällen...och då blir det så jävla fel!!! Hjärnspöken som äter upp mig och spelar mig spratt och får bilder att fladdra för min inre syn....blir så ledsen då det händer.

En klok kvinna myntade uttrycket 

" min kärlek till dig är rak och sann, bara jag som krånglar till det ibland"

och så är det, jag krånglar till det nå djävulskt ibland.

Förra helgen var inte kul och så ej heller helgen före det...blev så mkt fel, så många onödiga ord, så mkt annat onödigt. Men det var inte enbart jag....hjärtat kunde han också :(

Sista dagarna har jag verkligen rannsakat mig själv och gått in i mig själv och känt vad jag känner och vad jag vill.
Jag älskar mitt hjärta så oerhört mycket och vill dela livet med honom tills den dag livet tar slut. Han ger trygghet, värme och han är underbar på alla sätt och vis...vid sidan av barnen det bästa som hänt...eller okej, barnens pappa är ju tacken till att jag fick de 2 dyrbara guldkorn som jag har så han är jag evigt tacksam och han är ju också en del utav mig och kommer så alltid att vara, tycker om honom för vad han givit mig, det som vi har skapat...och gläds med honom och hans nya stora familj.
Men hjärtat är det bästa som hänt mig efter mina barn...älskar honom så mkt!

Finns saker jag måste arbeta på i vår relation, saker som förföljer mig från förr...saker som gör att det ibland blir diskussioner och tjafs. Men det är svårt...hjärtat har gång efter gång bedyrat att det finns ingen annan än mig och att det är mig han vill leva med och ha på alla sätt och vis...och jag måste ju tro på honom.

Det är ju inte för intet han köpt oss ett gemensamt hus, skapat oss ett gemensamt hem och lagt många slitsamma timmar på att det skulle bli klart"i tid". Hjälpt mig hitta en bil som är säker att köra och som finns nära tätt intill var dag...på ett eller annat sätt.

Det är hos mig felen ligger...det gamla påverkar mig. Svikna löften liger och gnager liksom olycklig kärlek och andra saker som gjort mig ont. MÅSTE lära mig att det som varit har varit och att hjärtat är inte någon av de andra som gjort mig ont...han finns, han älskar mig och han ser sin framtid med mig och de våra....och jag ser min framtid med honom och de våra.

MÅSTE lära mig hantera saker och ting...som när han är ute och spelar tex...det är då jag oftast får jätteont i magen, blir rädd och ledsen....men jag MÅSTE lita på honom.

Nu ikväll är han ute och spelar 15 mil härifrån...jag ska inte känns så som jag gör men det gnager av oro i magen, av ngn anledning. En anledning som tar sig tillbaka till nyårsafton då jag fick höra orden "jag har gjort det en gång och kan göra det igen"....ord som ekar inom mig men ord som jag ej behöver oroa mig över enligt honom.

La mig i  badet då han for och har sedan dess druckit ett par glas rött vin för att försöka slappna av och komma mig till ro...fel sätt kanske...och jag tror inte det hjälper just men...hjälper, för stunden.

Jag inser att jag är bra knäpp...vi älskar varandra men ändå :(
Vi och de våra är allt för oss båda...men ändå...