Idag kom så dagen jag bävat för...dagen då vi höll begravning för min lilla pappa...dagen då allt liksom blev så definitivt...dagen då jag trodde mitt hjärta skulle brista...dagen då jag trodde jag skulle gå sönder.

Men jag sa inte farväl, jag sa "vi ses snart igen pappa"....

Bagravningscermonin blev precis så fin och lugn som mamma och jag hade önskat att den skulle bli...kvar är nu bara att vänta på att få veta att pappas aska kommit till minneslunden där i hans hemkyrka.

DU FATTAS MIG PAPPA!!!!!!!!!

Det var den 16 juni och jag hade sovit hos min pappa på hospice...

I dag har vi den 11e augusti och det är idag 4 veckor sedan min pappa stilla somnade in på hospice med mig nära tätt intill...det var på måndagmorgonen den 13 juli klockan 06.45 som han tog sitt sista andetag.
Jag satt vid pappas sida hela söndagen och då på natten.
Pappa tog just inget smärtstillande sedan han kom till hospice men på lördagkvällen den 11 juli sa han ja då personalen frågade honom om han hade ont så då fick han sin första morfinspruta och somnade och sov lugnt hela den natten. Sedan fick han 3 sprutor sammanlagt på söndagen.

Pappa sov mycket sina sista 2 dygn men jag satt och pratade med honom även fastän han sov, talade om hur mkt jag älskade honom och tackade honom för allt han lärt mig.

Pappas ögon var stängda i stort sett hela tiden från lördagkvällen men under de sista 20 minuterna i sitt liv så slog han upp ögonen och vände blicken rakt på mig...och vi höll den ögonkontakten in i det sista.

När jag förstod att pappa tagit sitt sista andetag kom tårarna och samtidgt som en sorts frid fyllde mig så kändes även en stor sorg...jag kände frid för att pappa äntligen fått ro och att han slapp den sjukdom som ledde till att hand liv tog slut CANCERN...men en sorg för att den människan som funnits i mitt liv från första stund inte längre fanns kvar.

Hamnade som i ett sorts töcken tror jag och hamnade i nån sorts bubbla...ringde mamma och berättade att pappa somnat in och frågade om hon ville jag skulle hämta henne men det ville hon inte. Mamma hade följt med mig 3 dagar tidigare och tyckte hon sagt hejdå då när vi åkte därifrån.
Sen ringde jag begravningsbyrån och bokade tid för att prata om begravningen + beställde transport av pappa.

Sedan var jag med och tvättade och klädde pappa och tände ljus inne på hans rum och smyckade hans säng med blommor...öppnade balkongdörren också och kände hur pappas ande lämnade rummet.
Jag var också med då de kom med transporten och fick till och med vara med och lägga honom i kistan.

Pappa hade funnits i mitt liv från första stund och jag var med honom till hans sista...älskade lilla pappa.

15 dagar senare slogs jag utav ännu en sorg då barnens pappa meddelade mig att hans mor och barnens farmor hastigt dött då när de var hos dom...barnens älskade farmor, min fd svärmor...hon som betytt så oerhört mycket för alla. Det var en annan sorts sorg som slog ner mig då...och även om jag gråtit mycket för pappa så har det fallit många fler tårar för henne. 

Pappa var ju sjuk och det fanns bara ett slut för honom och där hade jag under 2 månader ställt in mig på det som skulle hända...barnens farmor, det skedde så hastigt och oväntat. Hon var frisk och hade ju så lång tid kvar utav sitt liv...så...hårt!

På torsdag är det begravning för pappa/morfar och efteråt så lämnar jag barnen hos sin pappa för sedan på fredag håller de minnesstund för hans mamma/deras farmor...önskar att jag hade kunnat fått varit med och fått säga hejdå men det sker i kresten av de närmaste och det respekteras så klart. Det kommer vara ytterligare en minnesstund längre fram i kyrkan där hennes aska skall spridas i minneslunden och dit är alla som kände henne välkomna så den dagen får mitt avsked ske...kommer dock vara närvarande samtliga på fredag i tanken och alla vet att de finns med i mina tankar.

Det är märkligt huruvida livets vägar vandrar...uppenbart är att man aldrig så noga kan veta när det är dags.

Det blir ett tufft slut på sommarlovet för barnen men vi tar oss igenom allt så sakteliga och skolorna kommer att informeras så snart de startar så att de är medvetna om att reaktioner kan komma...älskade älskade barn.

De var ju närvarande då när farmor segnade ner...sånt tar nog lång tid att bearbeta men tillsammans tar vi oss igenom det.

Vidare så håller vi på bygger för fullt vid vårt kommande hem och steg för steg dokumenteras vad som händer och sker. Spännande att se hur det växer fram...