Kröp ju in under täcket en stund efter mitt senaste inlägg eftersom jag började få migrän...lyckades slumra till i 1 timme och när jag klev upp kändes det bättre, migränen var borta men tyngden över bröstet kändes fortfarande av.

Tog mig i alla fall in i duschen och begav mig sedan hem till min lilla mamma för att ta en kopp kaffe och prata lite, skjutsade henne till affären också innan jag styrde kosan hemåt igen...hon vågar (orkar) ju inte gå den lilla sträckan som hon har till affären så jag får alltid skjutsa henne dit någon gång i veckan.

När jag kom hem så klädde jag på mig och tog skotern och körde ut på isen till ett ställe där solen värmde extra mycket...la mig på skotern och bara njöt utav solens värme, underbart nu då man börjar känna dess strålar som värmer.

När man ligger så där och känner sig alldeles avslappnad så dyker det ju så klart alltid upp en massa funderingar och det slutade med att jag låg där på skotern och tårarna rann nerför mina kinder.

Tänkte på hur det varit genom livet, på saker som hänt. Tänkte på min pappa och hur det var under hans sista tid i livet. Tänkte på mina barn...tänkte på kärleken i mitt liv...tänkte på hur saker och ting är...jag blev ledsen...

Nu har jag ialla fall kommit hem och har prcis ätit litegrann. Väntar på att hjärtat ska komma hem från sin arbetsdag i skolan och då han kommer så ska jag följa med honom dit där de ska spela in lite musik tillsammans med det "band" som han spelar i...blir alltså ett avbrott från hur våra kvällar annars jämt brukar se ut.

I morgon ska jag åka runt och presentera mig för de olika enhetscheferna på kommunens övriga boenden och verksamheter. Har ju hittills haft turen att få varit på ett och samma ställe då jag gått på rad men från i morgon ska jag in till bemanningen där jag har min ursprungliga tjänst så nu måste jag boka in introduktionspass på alla andra ställen och platser för att kunna ligga tillgänglig för arbete överallt...har ju visst många timmar som jag måste få ihop varje månad och ju fler ställen jag kan jobba på desto större är chanserna för mig att få ihop dessa timmar.
Hade tänkt ringt till var och en men känner det är bättre att besöka dem och få presentera mig personligen...så det är vad min morgondag kommer innehålla..på med ett leende och hej på er, här är jag!

Lite orolig är jag dock att behöva börja hoppa runt på flera olika ställen och lite ont i magen får jag över att behöva jaga mina timmar varje månad...har ju inte varit i denna situation sen jag började jobba för typ 25 år sedan...

#kännsbättrenu #känslor #tårar #solsken #skoter #presentation #nyajobb #oroimagen #musikikväll #ontimagen #bemanningen #uska

Ännu en sån där morgon då jag vaknar med en tyngd över bröstet och en förlamningskänsla i kroppen...en sån där morgon där nattens drömmar får en att gråta och det gör så ont inuti så man tror det ska brista.

Ingen vidare bra morgon med andra ord...

Lyckades i alla fall få den där känslan av förlamning att försvinna så jag tog mig ur sängen men tyngden över bröstet sitter kvar och varje andetag känns tungt.

Dammsugit huset fastän jag gjorde det igår, allt för att försöka få nåt annat att tänka på än nattens jävla drömmar...lyckades så där!
Otroligt hur drömmar kan ta ner en...

Känner mig ledsen, känt mig ledsen en längre tid...ledsen över hur det är med en del saker just nu.
Visst, jag har mycket som jag är glad för och över också men den här ledsenheten har liksom fått övertaget och glädjen har kommit i skymundan.

Sen är jag trött, trött i både huvudet och kroppen...ibland vill varken hjärnan eller kroppen funka och samspelet däremellan skedar emellanåt.

Känslan av ensamhet är något som känns av emellanåt och det är ingen rolig känsla.
Sen jag flyttade så är de besök vi haft väldigt lätträknade och de flesta har väl varit planerade besök som vi vetat av...spontanbesöken går nog att räkna på händernas fingrar.

Har inte lyckats kommit mig in i nån bekantskapskrets häromkring utan de enda jag hälsar på här är min mamma, min svärmor och en bekant. Har liksom inte lyckats få några att umgås med...och det saknar jag ibland. Ingen man kan åka och fika och surra av sig hos...
När jag bodde i thr kom det besök var och varannan dag och om ingen kom så åkte jag å hälsade på någon.

Men det är väl som det är...med allt.

Vad ska det nu blir av denna dag då? Ja den lär väl se ur som alla andra dagar fram till dess man lägger sig antar jag...ska tippa omkull mig och dra täcket över mig en stund nu iallafall och hoppas den migränhuvudvärk som börjar kännas vid inte blossar ut.

Ingen bra morgon som sagt...

#tungt #förlamad #ledsen #ensam #deppig #migrän #dummadrömmar #trött #blirvälbättre

Nu under kvällen då vi suttit framför teven, så som varje kväll, så har min koncentration inte varit nå vidare...har suttit och funderat och rest i tankar å funderingar.

Har suttit och funderat på vad jag tycker om hos mig själv egentligen och kom fram till att ögonen är det jag gillar mest. Ögonen är själens spegel och allt märks däri...ögonen är nog det enda som jag varit nöjd över genom livet. Jag tycker min blå ögonfärg är vacker och jag tycker mina långa ögonfransar ramar in dessa väldigt bra.

Andra saker som jag kom fram till att jag tycker om hos mig själv är att jag är en god vän och lyssnare, en sån man kan vända sig till om allt...och jag hoppas att mina vänner uppfattar mig som så också.

Sen är jag bra i min yrkesroll och jag sjunger rätt okej...

Ja, det var väl de fyra sakerna som jag kom fram till...

Satt också och funderade på motsatsen...på vad jag ogillar med och hos mig själv och där blev listan längre, men det är nog inget jag ska skriva om här eftersom detta var tänkt att bli ett positivt inlägg om mig...

#tankar #brasakermedmig #försöktillåvarapositiv

Jag kan inte påstå att jag överöstes av kärlek då jag var barn eller under min uppväxt och jag kan inte minnas jag såg det som kallas för kärlek mellan mina föräldrar direkt...iaf inte om jag ser på hur de jämnåriga med mig hade det i sina familjer.

Är det kanske därför som jag själv har svårt att visa kärlek? Är det därför som jag alltid känt mig oälskad även då jag varit i förhållande?

Kanske har jag svårt att visa kärlek eftersom ingen visade mig...kanske har jag så svårt att tro på att den jag lever med verkligen älskar mig eftersom jag innerst inne går med tron på att ingen kan älska mig.

För det var ju så många sa under tiden i skolan...att ingen kunde älska en sån som mig. De sa att jag var äcklig, ful, avskyvärd och dum...och jag blev ju så som de sa känslomässigt. Jag såg mig själv så som de sa jag var...och det är så jag fortfarande känner mig ibland.

När jag hade gjort min magsäcksoperation och gått ner närmare 100 kilo 2010 så trivdes jag faktiskt för första gången i mitt liv och jag tyckte faktiskt jag såg bra ut...nu har jag blivit stor och tung igen och känslan av att vara äcklig och ful känns åter vid.
Trivs inte med hur jag blivit och är ledsen över att det barkat iväg på vågen igen...

Jag trivdes med mig själv och kände mig självsäker då mannen jag lever med kom in i mitt liv...då vågade jag tro på att han älskade mig så som jag var. Nu är jag rädd för att han ska tycka jag är så som jag känner mig...fet och äcklig.

Jag lever ju nu idag med den man som jag vill åldras med men varför har jag då svårt att visa och varför har jag då svårt att tro?

Är det min barndom och uppväxt som präglat mig till att vara å känna så som jag gör?

Ibland är jag rädd för att bli avvisad om jag berör och ibland är jag rädd för att bli rörd...

Min självkänsla och självbild är inget vidare just nu...bara hoppas det vänder...

#tankar #känslor #iblandärdetsvårt #vilse #uselsjälvkänsla #dåligsjälvbild #fet #ful #äcklig #svårtatttroattnågonkanälskamig

Närmare bestämt i augusti 2015...snart 1½ år sedan.
Men så slog tanken mig idag när jag satt i bilen att det kanske var dags att börja skriva lite igen..kanske inte varje dag men ibland. Skriva har ju varit ett sätt för mig att få ur mig saker och ting så....ja jag tar väl å bloggar lite igen då!

Sista inlägget jag gjorde var då vi haft begravningen för min lilla pappa. Har suttit och läst igenom mina blogginlägg från tiden då han blev sjuk och till hans begravning och tårarna har rullat...och det har gjort lika ont nu då jag läste det som när jag befann mig mitt uppe i allting. Fattar egentligen inte hur i helsike jag tog mig igenom det men det gick ju på nåt konstigt vis ändå. Men det har slagit tillbaka på mig...många gånger.

Saknar pappa...önskar jag fick krama om honom en enda gång till och säga allt det som jag inte fick sagt. eller jag sa ju en hel del under hans sista timmar och precis då han tog sitt sista andetag men jag vet inte om han hörde allt. Haft funderingarna på att ta kontakt med ett medium för att försöka få kontakt med pappa men samtidigt som jag vill så skrämmer det. Tänk om jag inte får de svar som jag önskar....bättre å låta det vara kanske.

Får försöka hitta något sätt att nå honom ändå...lilla lilla pappa   

Skrev ju också om att vi höll på byggde hus och det huset flyttade vi in i på nyårsafton 2016/2016...eller flyttade in, vi sov iaf första gången här då på nyårsafton. Resten av bohaget flyttade vi hit dagarna efter nyår...
Älskar vårt hem, älskar platsen vi bor på...älskar min familj   

Vidare kan jag förtälja att jag bytt arbetsplats. Äldreboendet som jag jobbade på lades ledsamt nog ner och jag blev förflyttad till att jobba natt på ett annat äldreboende cirka 2.5 mil härifrån.

Nu i morgon tar det vikariatet slut och jag ska ut i bemanningen där jag egentligen har min anställning. Känns oroligt inombords eftersom jag då inte kommer att vara på en och samma plats utan måste hoppa in på alla boenden som finns i kommunen + i de hemtjänster som finns häromkring och jag kommer inte ha något fast schema utan får lägga mig tillgänglig och bli insatt på de olika ställena när behov finns. Vet alltså inte vart jag ska vara och när, om jag ska jobba en dag, kväll eller en natt...kommer få magsår på detta!

Det har hänt mkt trevligt och roligt sedan sist jag skrev men det har även varit både jobbigt och tufft. 
Det har varit många skratt men även många tårar och stunder som inte varit så roliga.
Har funnits stunder då jag på allvar funderat på att packa ihop mina saker och flytta härifrån på grund av att det har varit som det har varit...

Det är svårt att sätta fingret på varför det känns så som det känns. Jag älskar ju mannen jag lever med och vill åldras med honom men något saknas och jag vet inte riktigt vad...jag känner mig inte lika hel nu som jag gjorde förut. Jag har liksom gått sönder kan man väl säga...jag har gått sönder och blivit en sur och tråkig jävla människa.
Jag är fullt medveten om hur jag är...men jag vill varke vara så här eller känna så här!!!

Jag känner mig ensam...umgås inte med någon här, ingen hälsar på oss och varje dag/kväll/natt ser likadan ut. Jag är uttråkad....har liksom slutat leva och bara är känns det som just nu.

Nu ska jag inte sitta och skriva mer om detta utan kan berätta något väldigt positivt som hänt bara nu....sen jag vart sjuk 2009 har ju jag dragits med enorma skulder. Förra våren tog jag mig i kragen och gick till kommunens skuldrådgivare för att få hjälp att skicka in en ansökan om skuldsanering och förra veckan fick jag beslut på att saneringen är godkänd och kommer starta nu i februari. Kommer ha 5 tuffa år framför mig (oss) men sedan är jag helt skuldfri och det ska bli så jävla skönt!!! Så det är i alla fall positivt just nu...

Både jag och min sambo fyller jämt det år som jag blir skuldfri så vi kan ju se fram emot en fest där vi kommer kunna bjuda våra vänner och då kunna kosta på oss lite...

Får räcka med detta för nu...ha det!

#längesenjagskrev #nyttblogginlägg