Inser ju att mitt förra inlägg inte var ett så värt roligt inlägg men jag vet ju med mig att det är många många människor som går och mår dåligt i tystnad av olika anledningar och jag anser att det inte är något man ska behöva vara tyst om....jag är inte ute efter medlidande eller "tyck synd om mig" eftersom jag själv inte tycker synd om mig själv...att det är ledsamt att det är så här ibland är en sak men det är inte synd om mig.

Varför väljer då människor att inte prata om hur de har det, varför håller man tyst om hur man mår?
Jag gjorde nog det tidigare men det fick mig ju bara att må ännu sämre många gånger, allt höll jag inom mig och till sist så brast det ju så klart.

För några år sedan (slutet av 2009) så ramlade jag ner i en jättedjup deppression pga skiljsmässa från mina barns pappa. Jag blev först jätteledsen så klart och sedan eskalerade det bara ...rakt ner i det mörkaste av mörker.

Jag blev jättesjuk, så sjuk att jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning i nästan 6 månader (februari 2010-augusti 2010) eftersom jag hamnade i karusellen med att inte vilja leva och ville bara skada mig själv.

Jag blev vad många kallade mig för, knäpp (det var vad alla sa)...och det rejält.
Jag tappade bort mig själv rejält och förstörde för så många, förstörde för mig själv...
Ett 6 månaders långt helvete var det...tappade kontrollen helt och jag vet inte hur många gånger jag försökte skada mig själv eller hur många försök att avsluta livet jag gjorde. Jag ville verkligen inte leva men samtidigt vet jag att jag var livrädd för att dö...kanske var mina försök ett rop på hjälp?

Gick så långt flera gånger att jag blev lagd i respirator och en utav gångerna så låg jag i den i 3 dagar innan jag ens vaknade...just där och då önskade jag att jag inte hade vaknat. Fick i efterhand veta att mitt hjärta hade stannat i ambulansen på vägen ner...så det var nog inte inte dags för mig ändå, jag hade nog en skyddsängel sittande på min axel.

Nu i efterhand gör det fortfarande ont att tänka på allt som hände och det är lite svårt att förstå hur det kan bli så...hur man kan bli så förändrad, så sjuk...för då var jag verkligen sjuk.

Det som fick allt att vända var att en vän till mig tog sitt liv i juni månad 2010 och jag fick permission att åka och sjunga på hennes begravning tillsammans med gospelkören...och när jag stod där bredvid hennes kista och såg på hennes barn och hennes familj och vänner...där och då vände allt! Jag insåg ju att det lika gärna hade kunnat varit jag som låg där i kistan, det hade kunnat varit mina barn som suttit där och varit helt förstörda, det hade kunnat varit mina föräldrar som fått ta avsked utav mig och det hade kunnat varit mina vänner...den dagen började min väg tillbaka men det tog ändå 2 månader innan jag kände att jag var redo att lämna avdelningen och försöka skaffa mig ett hem och leva igen.

Tyvärr valde jag väl inte rätt väg direkt då jag inledde ett förhållande med en gammal vän, ett förhållande som jag nog bara gick in i för att slippa vara ensam...men det visade sig att jag var ensam i alla fall då han valde annat framför mig så jag bröt det förhållandet efter 1½ år...sen stod jag själv i nästan 1 år och det behövdes.
När jag sedan mötte den man jag nu lever med så föll så mycket på plats och jag hittade mig själv och kunde sluta fred med allt som varit.

Ibland skulle jag så gärna vilja göra något bra utav allt det som varit, skriva en bok eller på något vis dela med mig av allt...kanske skulle det kunna vara tillhjälp för någon tänker jag. Jag VET ju att det finns de som mått eller mår likadant som jag gjort...jag vet att det finns människor som känner hopplöshet och att många ropar på hjälp på olika sätt. Och sen finns de ju som håller inne med allt...skulle vilja göra något som sagt. Kanske till och med föreläsa....jag som är livrädd å prata inför stora folkmassor skulle till och med kunna tänka mig det! 

Jag mår ju bra idag men ibland har jag dåliga dagar, ibland är jag ledsen, ibland känns det som jag rasar och ibland känns det hopplöst....men dit jag var en gång, dit kommer jag aldrig komma igen. Jag tillåter mig själv ha dåliga dagar, jag tillåter mig vara ledsen och jag tillåter mina känslor...visst, dessa stunder är jobbiga (som idag) men jag vet ju att jag reser mig, att det vänder...  och jag vet att jag är stark, även då jag känner mig svag!

#psykiskohälska #skörisjälen #ärrad #depression #självskadebeteende #självmordsförsök #ondcirkel #psykiatriskvård #döden #skyddsängel #livetkanvaratufft #skämsintefördetsomvarit #tillåtermigmå #trasigsjäl #trasigmänniska #helandet #vägentillbaka #livetkanvaratufft #mårbraidag #förloradvän #tappabortsigsjälv #livet #attvågavarasvagärenstyrka

Idag är en "ingen bra dag"...känner mig ledsen och lusten till allt är som bortblåst och jag vill bara ligga kvar här under täcket tills allt vänder, vill inte ens kliva upp men jag lär väl måsta kliva upp och gå på toaletten i alla fall.

De sista veckorna har jag känt hur min sinnesstämmning sjunkit men jag har väl varken sagt något om det eller visat det. Har istället bitit ihop och kört på som vanligt. Förra veckan gjorde jag över 50 timmar på mitt jobb och i helgen blev det bara 7.5 timmes sömn från fredagmorgon till söndagkväll och det kändes rejält i kroppen så när jag skulle skjutsa upp mina barn till sin pappa igår kväll så fick min sambo så lov att köra eftersom jag var så trött och ville inte köra själv.

På vägen hem igen blev det diskussioner i bilen och det gjorde att jag ligger här jag ligger idag, lägre än låg i sinnet och tårarna vill inte sluta rinna...skrev följande på facebook nyss....

************************