Nu får ni ha överseende över att det blir väldigt mycket gnäll, gnöl och negativt skrivet i bloggen men det är mycket sånt som är just nu...och min blogg är min.

Det blev i alla fall bara ett släpvagnslass ner med saker till "helvetetshuset"...blev inget bra då jag var där nere så jag ville inte åka en tur till. Var på väg att bryta i hop när jag var där nere...allt ont som hänt kom över mig igen, tårarna kom och hjärtat skenade i väg. Hade jag stannat någon minut till där så hade det totala sammanbrottet kommit, det är jag helt hundra på....detta påvisar ju tydligt och klart att det inte hade funkat att bo där heller så som jag hade tänkt först. Nu vet jag att jag ALDRIG kommer bosätta mig där utan huset ska väck!!!

HELVETETSHUSET !!!

Kan inte fatta hur det kan göra så ont fortfarande, det blir liksom inte bättre på den biten...för då det kommer så gör det exakt lika ont som det gjorde för 2 år sedan. LIKA ONT...

När jag kom hem hit igen nu i kväll så blev jag totalt handlingsförlamad, började plocka lite bland mina saker nere i källaren men så ville kroppen helt plötsligt inte lyda mig längre. Jag rasade i hop och bröt samman...låg och grät nere på golvet i tvättstugan till dess jag inte orkade gråta längre. Jag skrek tills jag inte kunde skrika mer...sen låg jag bara där, helt tom...länge.

Har ett tryck över bröstet, lätta domningar i panna, läppar och händer...väntar nu bara på att hjärtat ska börja skena i väg, pulsen ska börja dundra i huvudet på mig och det ska kännas som jag ska tuppa av...dvs så inväntar jag en redig jävla panikångestattack för det känns som upplagt för en sådan...men har jag tur så stannar det enbart vid denna vanliga ångest som jag känner nu.

Ska nog gå och lägga mig nu strax och hoppas på att få sova åtminstonde en timme eller två...också får jag kliva upp och försöka ta tag i allt igen i morgon bitti och hoppas att de känslor och tankar jag har just nu har lagt sig i morgon.

Packa, hyra släpvagn, åka till helvetetshuset med saker, hoppas få besked om boende...och får jag det ska jag börja köra möbler och annat i morgon kväll har jag tänkt.

Jag ber till gud att jag får klart med bostad i morgon....

jag måste få klart med det i morgon om jag ska fixa detta!!!

MÅSTE...måste...finns det en gud så LYSSNA på mig för en gångs skull!!!

Du har aldrig hört mina böner på 39 år men lyssna nu!!!

Jag säger god natt världen nu...ingen bra dag i dag.

Det kan jag ju säga redan nu...

Dels så ska ju barnen åka till sin pappa och som alltid kommer mammahjärtat brista i tusen och åter tusen bitar...hatar dessa jävla avsked, gör lika onte varje gång!!

Sedan finns det ju typ tusen saker att ta tag i i dag...det ska packas och köras. Bara detta att behöva åka till mitt gamla hus gör ju inte det hela bättre....och det lär dessutom bli mer än en gång vi måste dit i dag...det finns liksom massor att flytta i väg vid sidan av möbler, kläder och porslin.

Usch...nej, jag tror jag hoppar över den här dagen...går och lägger mig och kryper inte fram igen föränns någon gång till våren eller nåt sånt.

Sömn har det blivit noll med i natt, sov väl en kortis mellan halv 3-kvart över 3 men sedan har det varit sova/vakna/sova/vakna hela jävla tiden...är det så här det ska vara nu då någon vecka framöver igen? Då lär det inte bli bra detta kan jag säga...sömnen är ett måste och jag vet att jag påverkas väldigt då jag inte får sova.

Hoppas bara allt sånt här kan lägga sig bara det börjar klarna runtom...för just nu är det allt annat än klart...just nu är det allt annat än ljust om man säger så...men jag ska inte gräva ner mig helt och fullt, även om jag skulle vilja.

Dags å ta tag i denna jävla skit dag....BLÄH !!!

Ja så kom det jag befarat...precis som ett brev på posten...ÅNGESTEN !

Den som aldrig varit med om en riktig ångest tror inte jag ens kan föreställa sig hur det känns.

Att vara orolig är en sak men att få ångest är en helt annan.

Ångest finns ju i olika grader om man säger så...från relativt lätthanterlig till nästintill ohanterlig.

Första gången man får en så kallad panikångestattack tror man att man håller på och ska dö...det tror jag nog de flesta som haft en sådan kan skriva under på?

När jag fick min första...då satt jag helt lugnt och stilla en kväll i soffan och tittade på teven. Började plötsligt höra mina hjärtslag pulsera i huvudet, kände hur hjärtat rusade i väg i typ 300, armarna domnade bort och jag förlorade känseln, kändes som jag hade något tungt lagt över bröstet och kunde knappt andas...andades bara ytliga och korta andetag...jag domnade bort över läpparna och det stack väldigt vid mina tinningar.

Jag ringde 112 och var helt övertygad om att jag skulle dö...åkte in med ambulans och hjärtrusningen höll i sig ganska så länge men då vi kommit in på akuten hade det lugnat ner sig med hjärtrusningen men jag var fortfarande delvis bortdomnad i armar och läppar och det stack väldigt vid tinningarna...OCH jag var rädd! LIVRÄDD...

Det togs diverse prover, ekg och annat...undersöktes noggrant och fick sedan ligga kvar på observation i 1 dygn.

Detta upprepades vid 11 tillfällen under en period av 3 månader och jag var lika rädd varje gång, och lika säker på att jag skulle dö...det var först den 12e gången jag insåg att jag inte skulle dö...och det var också då jag fick min medecin.

Senaste 2 åren har det funnits hur mycket ångest som helst i mitt liv och allt som hänt har ju resulterats i panikångestattacker...också som nu, en gröndjävulsk "vanlig" ångest då tankarna snurrar, pulsen något förhöjd, huvudet pulserar, det är nära till tårar och det är totalt jävla hopplöst att somna.

Antar att det är så här det ska vara närmsta tiden nu...men jag vill faan inte må så här...vill bara få må bra och leva igen!!