Ja i dag har jag ju d varit ensam i mitt hus nere i orpshammar och det har faktiskt gått rätt så bra...antar det tack vare att jag hållt mig sysselsatt hela tiden då jag varit där. Blev förvisso rätt så rörigt då jag ville göra typ allting på en och samma gång...plocka, rensa, röja, måla, sortera etc...men men.

Har fått lite gjort i dag ändå men jag blev inte klar så som jag hade trott så jag stannar kvar i Torpshammar hos min kusin Lise-Lotte i natt så kan jag åka till huset redan i morgon bitti och stök undan det värsta så att jag sen kan åka till Ånge, lasta släpet med möbler och börja flytta ner dem så smått...för i morgon har jag hjälp utav hjärtat.

På torsdag har han möte som han ska på så då får jag fixa saker och ting själv igen...men det ska väl gå det med.

På fredag däremot har jag återigen hjälp utav han och då är det tänkt att ALLT i möbelväg skall flyttas + alla saker som är kvar...blir det några småsaker kvar så kan jag ta dem på lördag för då är jag själv igen...lördagkväll ska jag gå ut med en kompis på disco och på söndag är det lätt urstädning av huset i Ånge...någon riktig städning blir det dock inte eftersom det inte var urstädat då jag flyttade in och många saker blir kvar...saker som de jag hyrt utav tills nu inte ens kom och rensade ut.

Så från söndagkväll bor jag i mitt hus...och då kan min hyresvärd fara och flyga långt åt helvete...jävligt skönt att slippa en dylik hyresvärd kan jag säga, en som säger saker (elaka saker) och sen inte ens kommer i håg vad hon sagt...det lustiga i kråksången är att det var FLERA som hörde samtalet då den 2 november...där man blev kallad både det ena och andra...

Nu blir jag mina egen hyresvärd och jag har ingen hyra att betala...vilket gör att jag kan lägga ner en LITEN slant vid månadsskiftena på färg och annat för att piffa till i huset och få bort "allt gammalt"...

Var och drack kaffe hos min "lillasyster" Viktoria...är så glad och lycklig inombords att ha fått chansen till vänskap igen. Vi har en fin vänskap bakom oss och jag VET att vi nu kommer vara vänner livet igenom...hon och hennes familj har fattats mig.

Det finns andra jag saknar av mina gamla vänner och jag har skickat meddelanden till dessa och talat om det + att jag skrev att jag inte tänkte be om ursäkt för att jag blev sjuk. Så nu ligger allt hos dem...vill de återuppta kontakt så har jag i alla fall tagit första steget. MEN då får de acceptera det som varit och se att jag var sjuk då....det är jag inte längre. Jag är frisk!! Men jag var sjuk....VAR!!!

Jag vet att jag gjort och sagt mycket fel MEN det var i mitt sjuka jag och alla som varit mina vänner torde ha sett att det inte var jag...för det var inte jag, det var ett sjukt jag.

Nej gott folk...nu ska jag ta och spela lite spel på fb och sedan ska jag försöka sussa en timme eller två....vem vet, här hos kusin kanske jag somnar som en stock.

men vaknade till med världens jäkla panikångestattack...gråt, hjärtklappning, domningar, tryck över bröstet och ONT!

Det sista jag tänkte runt då jag släckte lampan för en stund sedan var den längtan som jag bär på...en längtan som jag burit i nästan 4 års tid. Att få bära ett litet liv inom mig igen...

Detta var något som barnens pappa och jag pratade om bara månaderna innan han pang bom förstörde mitt liv.

Även den biten är en sorg för mig...för jag är inte färdig på den biten...jag SKA bära och föda barn igen, om jag så ska bli ensam mamma. Finns ju möjligheterna till insemination nu för tiden och det finns inget som säger att man är en sämre förälder om man väljer att gå den vägen...om förutsättningarna är bra och möjligheten finns.

Den person jag lever som särbo med vill inte bli pappa så huruvida det kommer att hålla mellan oss eller inte har jag ingen aning om. Längtan efter att få föda liv är starkare än behovet av kärlek faktiskt....och jag har mycket mer kärlek att ge än den kärlek jag ger till mina 2 guldkorn som jag har redan.

Nu är det inget som säger att jag vill ha barn just här och nu...men inom närmsta åren ska det ske i alla fall.

Detta är något som jag vet kommer göra enormt ont nu då jag flyttar till helvetetshuset...mitt ex och hans nya kärring ska visst bilda familj. Ärligt så ber jag varje kväll att den lyckan skall vändas till olycka för jag önskar dem inget gott i livet...inte så illa som han gjort mig! Och nu får vem som helst säga vad dom vill...tyck att jag är knäpp, gör det! Men jag vet att jag inte är det utan att tankar, känslor och funderingar är helt normala....det är väl snarare så att de är de som tycker en är knäpp i så fall som är dumma själva.

Men det finns INGEN som vet om ALLT som varit...så HÅLL KÄFT!!!

Jag VET att det med tiden kommer slå tillbaka på honom och han kommer få uppleva den smärta han själv en gång orsakade och den dagen ska JAG stå där och nonchalera, skratta och bara gå emot...jag hatar honom för all den smärta han gett mig och att han fick mig att bli så sjuk...han hade kunnat underlättat min tillfriskning men i stället blev jag sjukare...!

Hokus pokus...