Det blev en natt med lite sömn och den sömn som blev vart väldigt sönderhackad...sov, vakna, låg vaken, sov, vakna, låg vaken...typ!

Har lämnat guldkornen på skola och förskola nu och ska faktiskt krypa ner under täcket 1 timme eller 2.

Det bara snurrar runt inombords och jag känner mig som i en glasbubbla....som om jag befann mig i ett vaccum.

De korta stunder jag lyckades få till sömnsmässigt så drömde jag bara om en massa ledsamheter och vid 2 tillfällen grät jag nu i natt.

När faan ska det ta slut?

Kommer det någonsin ta slut?

Kommer jag någonsin bli en hel människa igen eller kommer jag för alltid vara trasig?

Ska jag gå omkring här livet ut som en levandedöd?

Nej tamej faan, jag vill leva....men HUR?

HUR slutar man?

HUR glömmer man?

HUR?????!!!!!!?????

Folk få säga vad de tycker, folk får prata hur faan dom vill....jag VET att det jag känner är normalt, något det påpekats för mig gång på gång vid mina samtal i stan. Jag vet oockså att detta är något som jag kanske kommer få leva med resten av mitt liv...det kanske aldrig går över. Lätta kan det göra men det är inte säkert att det går över....det är inte säkert att mitt hjärta och min själ kommer att kunna läka utan jag kanske får bära med mig såren och ärren efter allt som hänt.

Är så trött på detta....önskar jag kunde få vakna upp en morgon, bli nypt i armen och se att allt varit en ond jävla mardröm. Att det liksom i dallas visar sig bara varit en dröm....att jag vaknar och ser den saknade intill mig då jag vaknar. Att jag har fått tillbaka mitt liv...och får börja leva, igen....