Dagens middag blev en gryta på älgkött med tomatpuré, morot, palsternacka, purjolök, äpple och creme fraiche...till den serverades ris. Blev faktiskt helt okej om jag får säga det själv   

Saknar barnen men har  hjärtat hos mig i kväll och det är skönt...att bara sitta intill och vara. Mmmm...älskar honom så.

Nu blir det teve och soff pys resten av kvällen...

När man behöver sina vänner som mest & dom sviker...då är dessa inte ens vänner längre.

Jag var tidigare rik på vänner, vänner som jag umgicks med varje dag...som jag delade vardagen med, som jag ställda upp för i tid och otid i den mån jag kunde.

När jag blev sjuk så fanns mina vänner där till en början men ju sjukare jag blev desto mer skit fick jag ta från dem och jag valde att bryta kontakten...fanns dom inte där då jag behövde dom som mest behöver jag dom inte nu då jag är frisk heller.

De sårade mig så enormt mycket och det är något jag inte kan förlåta...för jag trodde de skulle finnas där för mig så som jag funnits där för dom.

Nu finns det dom som tycker JAG ska ta kontakt med dom och be dom om förlåt...men vad ska jag be om förlåt för? Ska jag be om ursäkt för att jag blev sjuk?!

Samtliga var insatta i den sjukdomsbild jag hade och de visste att det hörde till sjukdomsbilden att göra de handlingar jag gjorde, de vet att jag i min sjukaste tid inte alltid var så trevlig i ton...det hörde min sjukdomsbild till och det visste dom...så VAD ska jag be om ursäkt för?!

Detta har jag tagit upp flertalet gånger med både min läkare och min terapeut och de säger åt mig gång på gång att det INTE är jag som ska söka upp dom och be dom om ursäkt...det är dom som ska komma till mig. Allt jag gjorde var att  bli sjuk...och det är inget man ska be om ursäkt för...för lika lite som man kan hjälpa att man åker på magsjuka...lika lite kunde jag rå för att jag blev sjuk!

Har läst anteckningar som anhörighetscenter, avdelningen, kommunen fått in under den tid jag var sjuk och när jag läser vissa saker så kan jag inte ens fatta att de varit mina vänner...de har bara varit några falska jävlar hela tiden känns det som och jag känner mig jävligt sviken, sårad och somliga har KRÄNKT mig!

Jag HOPPAS de får hamna i liknande situation som mig...det jag ska göra då är att skratta !!! Jag ska säga åt dom att sluta spela teater, att de ska sluta ljuga, att de ska rycka upp sig, att om de försöker göra sig själv illa så ska jag säga åt dom att se till att göra det ordentligt och om de försöker ta livet av sig så ska jag säga åt dem att de ska se till att lyckas med det.

Jag tänker faan inte be om ursäkt för att jag blev sjuk...hellre är jag utan vänner och är ensam!!!

Men visst faan gör det ont i bland...och framför allt gjorde det ont då jag var sjuk och deras behandling bidrog till att jag ramlade ner än djupare än vad jag kanske skulle behövt göra.

En depression och djup kris med allt vad det innebar är inget man ska behöva gå igenom ensamen...men det gjorde jag...måste faan vara den starkaste av alla men jag känner mig som den mista och ensammaste människan i bland när jag gråter över allting...

Så kom herr huvudvärk på besök och slog ner som en bomb   

...känns fasen som om hela skallen skulle gå i tusen bitar typ.

När jag får sån här huvudvärk så får jag alltid så jäkla ont bakom ögonen också...hmm, fattar ni hur jag menar?

Ögonen blir alldeles ömma och onda...svårförklarat!?

Satt och kollade runt i en grupp på facebook som jag är med i där vi är medlemmar som gjort en sån här magsäcksoperation som jag gjorde 2009...där är det många som skriver om järnbrist och b-vitaminbrist och tydliga symtom på detta är: trötthet, sömnproblem, huvudvärk, yrsel, lätt illamående och aptitlöshet bland annat + att naglarna kan bli "randiga" på ett sätt och det har en del utav mina naglar börjat bli...

Detta stämmer ju på mig men jag har trott det berott på min depression eftersom dessa symtom hör till även den delen...men kanske ska jag ta och be vårdcentralen ta lite blodprover och kolla upp järnet och b12 nivåerna i kroppen...kan ju som sagt ha att göra med någon brist av dessa också...men delvis har det säkert med mitt mående också att göra men det ena kan ju påverka det andra.

Men som sagt, huvudvärken slog ner som en bomb nyss så nu blir det soffläge en stund i hopp om att den ska ge med sig så jag kan ta tag i gräsklippning sen kanske...

Egentligen är det väl som så att man skapar sina dagar själv och väljer hur dom ska se ut MEN i bland kan dagarna faktiskt överraska...och en sån dag skulle jag vilja det blev i dag...att något eller någon kunde överraska mig!

Att det hände något i mitt liv i dag för sista tiden har liksom dagarna bara gått utan att det hänt något "spännande"....förvisso, då barnen är hos mig då är varje stund underbar men då man är själv...ja då är man...själv.

Jag hoppas att hjärtat vill komma och vara med mig i dag, i kväll och i natt så man kan få känna lite närhet och slippa känna detta med ensamhet.

Ska väl försöka få denna dag att gå genom att som vanligt...städa lite, ta reda på tvätt och sen så skulle jag verkligen behöva ta och klippa gräset för det är låååångt nu...kanske man ska ta och måla en vägg eller två också, är inne på vitt nu...funderar på att byta stil i hemmet nämnligen...det lär ta tid att byta ut och/eller måla om möbler etc men jag har all tid i världen...chabby chic är ju både fint och vackert...mmm, tål att fundera på.

  AnnaMia

I natt har det varit +0.4 grader som kallast och det märktes på bilen i morse då den var frostig...det är nu man kan börja ana vad som komma skall, kyla och med tiden kommer snön.

Jag gillar vintern men kylan är inte så där jätterolig, speciellt inte då man bor i hus och måste hålla koll på värmen, det finns risk att saker fryser, snöskottning är inte heller så kul MEN jag bor fasen ändå hellre i hus än i en lägenhet eftersom man är mycket friare då...man stör ingen om man drar fram dammsugaren mitt i natten och man kan köra i gång en maskin tvätt när man vill utan att behöva planera in tvätt tid...sedan för barnens del är det mycket bättre med hus då de kan vara ute på ett helt annat sätt än om man bor i lägenhet.

Alla årstider har ju sin tjusning.

Våren älskar jag då allt föds till liv efter den kalla vintern, man ser hur blommor och löv knoppas och spricker ut i blom, de första tussilagona är ju bara så underbara, fåglarna som återvänder efter vintern...speciellt lilla fröken "vippstjärt".

Sommaren älskar jag för solen och värmen.

Hösten för alla fina färger och den friska höstluften också vintern med snöflingor och snöknarr under fötterna då man går.

I natt var det som sagt frost och då jag vaknade i morse sken solen från en klarblå himmel, då var det underbart att vakna. Nu har det dock mulnat på lite och solen skymtar bara fram i bland...riktigt fina höstdagar är ju underbara...man känner fortfarande solens strålar som värmer, det är lite lätt fuktigt i luften och naturens färger är...underbara...gult, rött, orange och grönt...vilken färgpalett !!

  AnnaMia

och klockan är kvart över 1 på natten mellan fredag och lördag...verkar vara hopplöst att somna även denna natt. Blir så trött på detta...fattar ni? Trött...hahaha!

Hur som helst så är det fasen inte roligt med dessa sömnstörningar som jag har och har haft i nästan 2 års tid nu till och från...har som sagt medecin jag kan ta så att jag ska kunna somna och sova men jag vill undvika ta dom i det längsta...hmmm, känns som jag skrivit detta förut?!

Nåja, ett par timmar sedan sist jag skrev nu och vad har då hänt här under kvällen fram tills nu? Jo jag började känna en sådan enorm saknad där vid 20-tiden...kände mig så liten, osynlig och ensam...svårt att beskriva men i det stora hela blev jag jätteledsen. Hade inte barnen hos mig och hjärtat var inte heller hos mig utan jag satt här i min stora soffa, tittandes på dobidoo när det bara sa poff och jag började tokgråta...av just saknad...jag vet ju att barnen kommer nästa helg och jag får längta och se fram emot då, och hjärtat kommer jag ju träffa och ha hos mig i morgon...men ändå så kom den där ensamhetskänslan och det bara skar inom mig...jag hatar att vara ensam!

Visst kan det vara skönt i bland men numera är jag ju nästan ensam jämt   och det vill jag inte vara !!!

Det är ju då jag är ensam och denna känsla av ensamhet och saknad gör sig påmind som alla tankar börjar snurra runt och det blir bara ett enda kaos av allting...det är vid de tillfällena jag inte vet vad jag ska ta mig till...om jag ska lägga mig ner och dra täcket över huvudet, gå ut i skogen och vråla allt vad jag orkar eller bara sitta och låta tårarna rinna...

Det är inte roligt detta...ni som läser kanske tycker mina inlägg kan te sig som fruktansvärt tråkiga och enformiga då det gäller hur jag mår etc men det är så här det är just nu...ingen av er vet vad jag bär på inom mig, vad jag varit med om eller någonting...visst, just nu kanske livet är väldigt mycket piss och skit men det finns ock ljusa stunder och då de kommer visar det sig givet i min blogg också eftersom detta är just mina dagar...

  AnnaMia