Känner mig som en explosiv bomb just nu...skulle vilja få ur mig ALLT det som jag går och bär på en gång för alla.

Skulle behöva få skrika och vråla till dess att jag svimmar, hoppa och sparka till dess jag ramlar omkull och slå på någonting tills jag blöder...det är så mycket som jag vill få ur mig.

Kan det vara så att allt som hänt ligger och gnager omedvetet i bakhuvudet och får mig att känna så som jag gör just nu då andra saker ställer till kaos inom mig?

Ja troligtvis är det så...men vad ska jag göra?!?

Jag vet att det måste ut...men hur?

att jag skriver så mycket om han och mig här på bloggen...om hur jag känner, tänker och vad som händer....har sagt åt honom att detta inte skulle behöva vara om bara han kunde PRATA med mig och han kunde lyssna och ta till sig då jag pratar.

För vad ska jag göra med allt jag känner, allt jag tänker om och så vidare?
Ska jag bara svälja allting och låtsas som det är bra...ska jag dra på mig den där falska masken igen och bli en tyst grå mus igen som inte säger någonting om någoting?

Men okej...jag gör så...blir den där tysta grå musen som ska finna mig i allt igen...jag ska inte skriva ett ord om oss igen, jag ska inte säga någonting om oss igen...jag sluter mig och blir en tyst grå mus!

en sån här "minnen & gråt" kväll i min ensamhet...visst är det skönt att vara ensam i bland och få sakna sina kära men i bland kan ensamheten göra ont och när det gör ont så kommer ALLT upp inom mig.

Minnen från barndomen, skoltiden, uppväxten, kärlek, sorg, sjukdom, död, saknad...bara minnen som på något vis gör ont konstigt nog...VART är alla glada minnen?

Varför minns man inte sånt på samma sätt som alla smärtsamma och onda minnen?

Varför poppar inte dom upp på samma sätt när man till exempel är glad?

Jag menar ju eftersom alla trista, tråkiga och smärtsamma dyker upp då man är ledsen?

Kan det ha att göra med att en del av det onda började då jag var barn och att det följt mig sedan dess?
Jag började ju bli mobbad i förskolan och det följde och har ju följt mig ända sedan dess och påverkat mig genom livet väldigt....självförtroende och sjävkänsla som låg på MINUS och det är något jag fortfarande jobbar med.

I bland kan jag bli så jävla förbannad på mina reaktioner, mina känslor och detta jävla gråtande...men samtidigt antar jag att det måste ut. I bland får jag sån lust att  bara åka ut i skogen och ställa mig och släppa på allt...gråta, skrika, slå och vråla...för det är mycket ilska, sorg och annat jag bär på...och sånt behöver få komma ut...gömmer man det inom sig blir man som en tickande bomb till sist...som förr eller senare ändå "exploderar"...och det har jag gjort vid ett par tillfällen...kunde jag bara lära mig släppa ut det direkt i stället för att hålla saker inom mig så skulle det kanske kännas bättre...jag vet inte....

Jobbigt som faan är det i alla fall...många tycker säkert jag är jävligt anti, negativ och sitter och tycker synd om mig själv...men detta är hur det ser ut för mig, det är mina känslor...MEN jag tycker inte synd om MIG SJÄLV...däremot tycker jag det är synd att saker blivit så här...om hela SITUATIONEN...

Önskar bara jag kunde få känna lycka, kärlek och glädje i mitt liv fullt ut igen....FULLT UT !!!

Sov förvisso som en kratta i natt...somnade nog inte riktigt föränn klockan var strax efter 3 någon gång också slog jag upp de blå vid halv 6 och kunde inte somna om, MEN tempen hade sjunkit och visade bara 38.2 till morgon!

Klev upp och stökade på lite. Försöker bland annat hitta alla mina gardiner men i den röra som är nu med kartonger och säckar lite här och där (både inne och ute i boden) så hittar jag inte dom....inte hittar jag alla mina lampor heller...GAAAH !!! Inte fasen vill ja ha dessa gardiner uppe....jag vill byta!!! Ska jag måste införskaffa nya gardiner fastän jag vet att jag har massor som ligger någonstans? Ska jag måsta köpa nya lampor fastän jag vet att jag har flera stycken?

Någon synsk som läser detta och kan berätta för mig vart gardiner och lampor är någonstans kanske?

Har blåst på ganska så bra här omkring i dag och jag fick gå ut och plocka reda på barnens tefat, stjärtlappar och pulkor...för det var flygande tefat här i Gim i dag kan jag säga...strömmen försvann vid 2 kortare tillfällen också (20 minuter ca både gångerna)

Mitt på dagen ringde hjärtat och kom med nyheten att han inte tänkte komma i helgen...anledningen var att han skulle hjälpa sina förldrar med något och det säger jag ingeting om MEN det är väl så jävla typiskt...här hade man sett fram emot en kväll bara vi 2 eftersom guldkornen är hos sin pappa också kommer han inte!

Jag berättade för honom i går att barnen inte kom föränn på söndag eftersom de skulle till Sundsvall i morgon...då skrattade han och sa "ja men då behöver jag inte komma"...som ett skämt då antagligen men det är ju så det är...han kommer ju bara då jag har barnen!!

(har väl hänt vid 5 tillfällen på 1½ år att han sovit över en natt ändå när jag inte haft barnen...hela 5 gånger...wow...varav 2 på soffan!!)

Då jag bodde i Ånge, 1½ km från där han bodde...så kom han på fredag kväll och var där till på söndag eftermiddag...det trots att han åkte förbi där jag bodde VARJE dag! Hur mycket tycker man om den andra människan om man bara vill ses på helgen....fast man bor så nära?!?!? Så har det liksom varit nu ända sedan juli 2010....är vi liksom bara några som finns på helgen...knappt 2 dygn i veckan?!?!

Jaa, allvarligt så börjar jag fundera hur det är ställt....torde man inte efter 1½ år fatta att man inte är ensam längre? Torde man inte förstå att det finns andra att tänka på....SUCK!!!
Jag vet inte hur många gånger jag hört att det ska bli förändring...senast i lördags faktiskt!!

Man kan inte lära en gammal hund sitta om hunden inte vill....och sätter den sig inte ger man upp hunden till sist...jag vill inte ge upp allt men det börjar mer och mer luta åt det hållet...för som ensam skulle jag inte känna mig lika ensam som jag gör nu....

Nu säger jag ju som sagt ingeting om att han hjälper sina föräldrar MEN....jaa, jag ska villigt erkänna att jag blev ledsen. Går man och saknar och längtar efter den man tycker om och har sett fram emot egentid bara vi 2....jaa, jag blev bara så ledsen...

Jag vill ju så gärna att detta ska funka...men man kan väl inte staka sig framåt ensam då man är två? Framtiden är väl något man måste kunna se? Och då båda två....

Det är en hel del som gör ont just nu...det förflutna, gamla minnen, detta sk förhållande, allt man förlorat, situationer man önskar hade vart annorlunda, hals jäveln & mens magjäveln...och till råga på allt är det fredag den 13:e i dag!!

Febern visade sig dessutom vara tillbaka igen också och halsen bränner och är slemmig (kan förvisso bero på all gråt denna eftermiddag).

Fy faan ... känner mig väldigt ensam och ledsen just nu ... ska jag bara gilla läget?

bjuder lite motvilligt på 4 bilder på mig själv...2 före min gastric by pass operation och 2 efter min gastric by pass operation...ni ser nog vilka som är vad hoppas jag.

97 kilos viktnedgång är det mellan bild 1 och 3...

Nu i kväll har jag suttit och skrivit + skickat in en ansökan till ett teveprogram och jag kan säga så här att OM jag kommer med där kommer mitt liv bli till det bättre...inte på studs men jag kan se en betydligt ljusare framtid och ett hopp om att jag kan "komma tillbaka".

Jag håller allt vad som hållas kan så jag ber er...håll era tummar och tår och allt annat ni kan hålla.

Och jag BER till högre makter att jag kan få ha lite tur i mitt liv nu och få chansen till detta....please, please, please!!!

Vilket program det handlar om tänker jag inte berätta om än men många av er kanske kan gissa vad det rör sig om...jag kommer tala om det här längre fram oavsett om jag blir kontaktad eller ej...

Jag ber, jag ber, jag ber.....ÅH vad jag BER !!!!

Jag kan ju berätta om en utav mina drömmar...har nog kanske nämnt den förr men gör det igen för det är verkligen en av de större drömmarna som jag har, en dröm som inte torde vara omöjlig att förverkliga...men jag vet bara inte HUR jag ska börja, HUR jag ska gå tillväga etc...

Det har med musik att göra och det har med alla mina dikter och texter att göra...jag skulle så gärna vilja tonsätta dessa och göra en cd. Men HUR ska det gå till då jag inte kan spela något insturment, hur ska man få till tonsättningen då?
Jag vet i och för sig på ett ungefär hur jag vill att en del av mina texter skall gå men långt från alla...

Om någon utav er som läser detta har tips att komma med, så skriv gärna det som en kommentar...tacksam för ALL hjälp jag kan få!!!

Som alla människor är jag också en människa med drömmar...

Men om man har drömmar som man vet aldrig kommer att gå i uppfyllelse...ska man sluta drömma då ?

Ska man ge upp den/dom drömmen/drömmarna då ?

I nuläget vet jag att det finns en dröm som nog aldrig kommer gå i uppfyllelse och det gör ont...så ska jag sluta drömma, eller ska jag göra allt som står i min makt för att få den gå i uppfyllelse ? Det är ju ingen omöjlig dröm...

Suck...