en sån här "minnen & gråt" kväll i min ensamhet...visst är det skönt att vara ensam i bland och få sakna sina kära men i bland kan ensamheten göra ont och när det gör ont så kommer ALLT upp inom mig.

Minnen från barndomen, skoltiden, uppväxten, kärlek, sorg, sjukdom, död, saknad...bara minnen som på något vis gör ont konstigt nog...VART är alla glada minnen?

Varför minns man inte sånt på samma sätt som alla smärtsamma och onda minnen?

Varför poppar inte dom upp på samma sätt när man till exempel är glad?

Jag menar ju eftersom alla trista, tråkiga och smärtsamma dyker upp då man är ledsen?

Kan det ha att göra med att en del av det onda började då jag var barn och att det följt mig sedan dess?
Jag började ju bli mobbad i förskolan och det följde och har ju följt mig ända sedan dess och påverkat mig genom livet väldigt....självförtroende och sjävkänsla som låg på MINUS och det är något jag fortfarande jobbar med.

I bland kan jag bli så jävla förbannad på mina reaktioner, mina känslor och detta jävla gråtande...men samtidigt antar jag att det måste ut. I bland får jag sån lust att  bara åka ut i skogen och ställa mig och släppa på allt...gråta, skrika, slå och vråla...för det är mycket ilska, sorg och annat jag bär på...och sånt behöver få komma ut...gömmer man det inom sig blir man som en tickande bomb till sist...som förr eller senare ändå "exploderar"...och det har jag gjort vid ett par tillfällen...kunde jag bara lära mig släppa ut det direkt i stället för att hålla saker inom mig så skulle det kanske kännas bättre...jag vet inte....

Jobbigt som faan är det i alla fall...många tycker säkert jag är jävligt anti, negativ och sitter och tycker synd om mig själv...men detta är hur det ser ut för mig, det är mina känslor...MEN jag tycker inte synd om MIG SJÄLV...däremot tycker jag det är synd att saker blivit så här...om hela SITUATIONEN...

Önskar bara jag kunde få känna lycka, kärlek och glädje i mitt liv fullt ut igen....FULLT UT !!!

Sov förvisso som en kratta i natt...somnade nog inte riktigt föränn klockan var strax efter 3 någon gång också slog jag upp de blå vid halv 6 och kunde inte somna om, MEN tempen hade sjunkit och visade bara 38.2 till morgon!

Klev upp och stökade på lite. Försöker bland annat hitta alla mina gardiner men i den röra som är nu med kartonger och säckar lite här och där (både inne och ute i boden) så hittar jag inte dom....inte hittar jag alla mina lampor heller...GAAAH !!! Inte fasen vill ja ha dessa gardiner uppe....jag vill byta!!! Ska jag måste införskaffa nya gardiner fastän jag vet att jag har massor som ligger någonstans? Ska jag måsta köpa nya lampor fastän jag vet att jag har flera stycken?

Någon synsk som läser detta och kan berätta för mig vart gardiner och lampor är någonstans kanske?

Har blåst på ganska så bra här omkring i dag och jag fick gå ut och plocka reda på barnens tefat, stjärtlappar och pulkor...för det var flygande tefat här i Gim i dag kan jag säga...strömmen försvann vid 2 kortare tillfällen också (20 minuter ca både gångerna)

Mitt på dagen ringde hjärtat och kom med nyheten att han inte tänkte komma i helgen...anledningen var att han skulle hjälpa sina förldrar med något och det säger jag ingeting om MEN det är väl så jävla typiskt...här hade man sett fram emot en kväll bara vi 2 eftersom guldkornen är hos sin pappa också kommer han inte!

Jag berättade för honom i går att barnen inte kom föränn på söndag eftersom de skulle till Sundsvall i morgon...då skrattade han och sa "ja men då behöver jag inte komma"...som ett skämt då antagligen men det är ju så det är...han kommer ju bara då jag har barnen!!

(har väl hänt vid 5 tillfällen på 1½ år att han sovit över en natt ändå när jag inte haft barnen...hela 5 gånger...wow...varav 2 på soffan!!)

Då jag bodde i Ånge, 1½ km från där han bodde...så kom han på fredag kväll och var där till på söndag eftermiddag...det trots att han åkte förbi där jag bodde VARJE dag! Hur mycket tycker man om den andra människan om man bara vill ses på helgen....fast man bor så nära?!?!? Så har det liksom varit nu ända sedan juli 2010....är vi liksom bara några som finns på helgen...knappt 2 dygn i veckan?!?!

Jaa, allvarligt så börjar jag fundera hur det är ställt....torde man inte efter 1½ år fatta att man inte är ensam längre? Torde man inte förstå att det finns andra att tänka på....SUCK!!!
Jag vet inte hur många gånger jag hört att det ska bli förändring...senast i lördags faktiskt!!

Man kan inte lära en gammal hund sitta om hunden inte vill....och sätter den sig inte ger man upp hunden till sist...jag vill inte ge upp allt men det börjar mer och mer luta åt det hållet...för som ensam skulle jag inte känna mig lika ensam som jag gör nu....

Nu säger jag ju som sagt ingeting om att han hjälper sina föräldrar MEN....jaa, jag ska villigt erkänna att jag blev ledsen. Går man och saknar och längtar efter den man tycker om och har sett fram emot egentid bara vi 2....jaa, jag blev bara så ledsen...

Jag vill ju så gärna att detta ska funka...men man kan väl inte staka sig framåt ensam då man är två? Framtiden är väl något man måste kunna se? Och då båda två....

Det är en hel del som gör ont just nu...det förflutna, gamla minnen, detta sk förhållande, allt man förlorat, situationer man önskar hade vart annorlunda, hals jäveln & mens magjäveln...och till råga på allt är det fredag den 13:e i dag!!

Febern visade sig dessutom vara tillbaka igen också och halsen bränner och är slemmig (kan förvisso bero på all gråt denna eftermiddag).

Fy faan ... känner mig väldigt ensam och ledsen just nu ... ska jag bara gilla läget?