är jag så jävla trött på denna känslomässiga och tankemässiga berg och dalbana...jag vill kliva av!!

Frågan är om man kan hoppa av i farten utan att göra illa sig?

Eller kan man få den att stanna på något jäkla sätt?

Uppåt i bland och det känns så bra...sen kommer det en nerförsbacke som bara fortsätter och fortsätter...sen en kort stund uppåt igen och så vidare...

Ja nu är det ju inte så att det alltid är nerförsbackar men de kommer väldigt ofta och jag är väl kanske extra sårbar nu med tanke på allt som varit tidigare och då kommer liksom allt det bra, glada och lyckliga helt i skymundan.
Jag försöker plocka fram dem då jag är ledsen etc men...de är liksom POFF, borta, just då...

Är jag helt knäpp? Är jag så knäpp/dum och idiotisk som en del säger att jag är?

Är det fel på mig bara för att jag känner och tänker som jag gör?

Nej...jag är inte knäpp...hade jag varit det så hade jag nog inte fått höra varje gång vid mina samtal att det är fullständigt normalt att känna så som jag gör och att det är fullständigt normalt att man kan må dåligt länge, länge efter det jag varit med om. En del bär med sig allt livet igenom, en del kan släppa allt bara utan vidare...

 
Jag är frisk men jag läker fortfarande...såren rivs upp och påbörjar sin läkning igen...och så kommer det fortsätta göra...men jag är FRISK...så alla ni som kallar mig för annat...dra åt helvete va!

Känner mig som en explosiv bomb just nu...skulle vilja få ur mig ALLT det som jag går och bär på en gång för alla.

Skulle behöva få skrika och vråla till dess att jag svimmar, hoppa och sparka till dess jag ramlar omkull och slå på någonting tills jag blöder...det är så mycket som jag vill få ur mig.

Kan det vara så att allt som hänt ligger och gnager omedvetet i bakhuvudet och får mig att känna så som jag gör just nu då andra saker ställer till kaos inom mig?

Ja troligtvis är det så...men vad ska jag göra?!?

Jag vet att det måste ut...men hur?

att jag skriver så mycket om han och mig här på bloggen...om hur jag känner, tänker och vad som händer....har sagt åt honom att detta inte skulle behöva vara om bara han kunde PRATA med mig och han kunde lyssna och ta till sig då jag pratar.

För vad ska jag göra med allt jag känner, allt jag tänker om och så vidare?
Ska jag bara svälja allting och låtsas som det är bra...ska jag dra på mig den där falska masken igen och bli en tyst grå mus igen som inte säger någonting om någoting?

Men okej...jag gör så...blir den där tysta grå musen som ska finna mig i allt igen...jag ska inte skriva ett ord om oss igen, jag ska inte säga någonting om oss igen...jag sluter mig och blir en tyst grå mus!