Sov rätt taskigt i natt...kollade på klockan sista svängen strax före halv 5 och vaknade sedan strax efter 7 då jag klev upp men när klockan var strax efter 8 så gick jag och la mig igen och sov i 1½ timme så det blev väl sammanlagt ca 4 timmar...på tok för lite!

Efter dusch och tillfix så begav jag mig av över till byns restaurang för en kopp kaffe och en stunds pratande.

Halv 12 styrde jag kosan ner till stöde där medlemmar ur stödes körer ställdes upp vid korvgrillen för att sjunga live i ett radioprogram i p4...en kul grej och det lät helt okej också i sändning.

Efter det så åkte jag hem till min kusin och drack kaffe och pratade en bra stund. Åkte hemåt och där i bilen på vägen hem kom en märklig känsla över mig...tänkte inte så mycket på det. Gick ner till "lillsyrran" en sväng men där kom den här märkliga känslan igen så jag blev inte kvar där så länge utan gick hem...

...och där bara rasade allt. Fick världens hjärtklappning, tryck över bröstet, andningssvårigheter, huvudet dunkade och jag blev både illamående och svimfärdig och det slutade med att jag rasade i hop och grät som ett litet barn...och jag grät tills jag inte orkade gråta mer.

Har i kväll önskat att jag hade varit barn igen och att mina föräldrar hade kunnat trösta mig, krama mig, stryka mig över huvudet och säga att allt kommer att bli bra....men varför skulle de ha gjort det nu när de aldrig har gjort det tidigare? Ska jag vara ärlig så har jag ALDRIG känt mig älskad under min uppväxt och de få gånger jag hört "jag älskar dig" från mina föräldrar går nog att räkna på så lite som en hand...

Kvällen har varit ett rent jävla helvete och jag har till och med varit i samtal med jouren nere i sundsvall för det var på väg att spåra ur...

Faan också, jag vill ju bara få känna glädje, lycka, ro, frid och kärlek i livet igen...jag vill få ett slut på allt som gör ont och tar ner mig. Försöker verkligen tänka positivt men när jag väl rasar så rasar jag.

Har tänkt mycket på min nyfunne vän också och det har gjort ont...och det skrämmer mig...jag HOPPAS vi får tillfälle att träffas snart för det känns som jag börjar tänka på honom och sakna honom för mycket. Han vet vart jag står känslomässigt och jag vet vart han står...jag försöker för fullt motarbeta att jag inte ska börja vilja för mycket och att motarbeta så varma känslor som jag känner för honom, ja det är inte lätt....men jag kan inte tillåta mig själv falla så eftersom jag är rädd för att fallet i så fall skulle bli väldigt hårt och smärtsamt och den vän jag ser i honom är allt för dyrbar att fiskera att förlora...så jag FÅR INTE se honom eller känna mer för honom än så....inte nu och inte än i alla fall.

Nej, bit i hop och på med masken av falskhet...ingen ser det verkliga jaget bakom den, ingen kan se att man gråter och ingen kan se ens smärta...japp, så får det bli...jag dammar av min mask igen för ett tag!