ja sedan jag kom hem från Ånge så har jag bara gjort typ ingenting...fixade lite middag, tog reda på en tvätt och har sedan bara suttit och kollat på teven samt löst lite korsord och kollat runt bland lite bloggar och annat på datorn.

Och funderat över livet...

Hur livet sett ut och hur jag skulle vilja att framtiden såg ut...livet som varit går ju inte att ändra på eller ens önska hade varit annorlunda eftersom det ändå aldrig går att ändra på eller går att få annorlunda.

Det är ju från stunden JUST NU och till sin sista dag man kan styra över och ha önskningar om och kring...

och det har jag.

Jag vill få ordning i mitt liv...finna kärleken: bli älskad och få älska, få ett arbete igen och komma på fötter, kanske få bära och föda ännu ett liv, se mina barn växa upp, utvecklas och få egna barn, vill åldras tillsammans med min kärlek och till sist få avsluta livet på ett fint, lugnt och stilla vis...men jag vill leva LÄNGE, LÄNGE!

Tidvis kan jag känna mig så uppgiven över saker och ting, tidvis kan jag känna mig så fruktansvärt ensam och snudd på att jag ger upp hoppet om att någonsin bli älskad och få älska någon igen och när den känslan av att ge upp den biten dyker upp så börjar jag automatiskt nervärdera mig själv. Tycker att jag är både ful och äcklig och hittar alla möjliga fel hos mig själv, som en sorts förklaring till min ensamhet...en ursäkt till att jag inte har någon partner, som typ att ingen vill ha en sån som mig!

Stod faktiskt och tittade mig själv i spegeln efter det att jag duschat en dag och kunde bara konstatera att jag blivit ett förfall. Helt klart att en viktnedgång på 104 kilo gör sitt med kroppen och jag lovade ju mig själv att inte tänka på saker som "tomma" bröst och lös hud bara jag fick gå ner i vikt...men nu har jag börjat tänka på just dom sakerna.

Hade jag möjlighet så skulle jag åtgärda detta med hjälp av plastik men det kommer jag aldrig få möjlighet att göra (om jag inte får något arv eller vinner massa pengar förstås) så jag MÅSTE acceptera mitt utseende...men jag ska villigt erkänna att det är en känslig del, speciellt då jag ska visa mig naken inför någon ny man och/eller då någon man rör vid min kropp...men förhoppningsvis så kommer någon kunna älska mig så som jag är och så som jag ser ut. Sist någon rörde mig så kunde jag faktiskt njuta...efter en stund ;-)

Önskar bara någon ville mer än att röra och ha kul bara...att någon kanske kunde få känslor också...som jag :-(
För känslor har jag fått och känslor har jag...

Sömnen blev väl inte den allra bästa i natt som var, hade massa konstiga drömmar så jag vaknade flera gånger och bröstryggen ömmade hur jag än vände på mig....vaknade "riktigt" då klockan var halv 7 men låg kvar i sängen tills hon var strax efter 8.

I dag stod det en tripp upp till Ånge i agendan, hade tid för mammografi där uppe klockan 14 men åkte upp så jag var där redan vid 13 tiden. Satte mig på konsum och köpte en fika och fick då syn på han jag hade ett förhållande med tidigare. Vet inte om han såg mig direkt till en början så jag skickade ett sms till han och bad han komma och sätta sig och ta en fika med mig så vi kunde prata. Vi har ju inte pratat så mycket sedan jag lämnade honom i månadsskiftet april/maj...eller joo, han har ju ringt mig ett par gånger men då har han varit på fyllan och varit MYCKET otrevlig så jag har liksom inte velat. Men så i dag tänkte jag "men vad faan, vi må ju kunna vara vänner, prata och kunna fika"....så jag blev faktiskt GLAD då han kom och satte sig hos mig.

Han är en fin människa denne person men det känns ändock som jag tog rätt beslut då jag lämnade honom...får väl hoppas vi kan bygga upp vänskapen igen oss emellan nu bara och kanske kunna umgås på ett vänskapligt plan igen. Vi har ju faktiskt kännt varrandra sedan vi var i tonåren och som vän har han alltid varit fin...blev kanske fel då vi inledde ett förhållande då 2010 men vem vet....om framtiden vet man inget men mitt beslut som jag tog då om att avsluta vårt förhållande då känns som sagt rätt.

När jag sitter i bilen på vägen hem så spelas det en låt på radion som påminde mig om tiden då jag mådde som allra allra sämst och genast kände jag hur jag sjönk och började till och med gråta...i vanlig ordning...men så kommer jag hem och får se att det sitter ett kort inkilat vid ytterdörren...

...och det gjorde mig glad och värmde mig oerhört. Nu vet jag ju inte vem som lämnat det men det visar ju på att någon har tänkt på mig i alla fall...sedan om det är en ovän, en vän, en kompis, en beundrare, en okänd eller ett fä spelar mig ingen roll...det värmde och gjorde mig glad och fick mig att vända i måendet :-)

Så TACK till vem det nu än må vara !!!