Hade tid på vårdcentralen klockan 10 i dag för hälsokontroll...var och tog prover förr förra veckan så i dag var det samtal och genomgång utav hälsoenkät och prover och jag fick en stor OK stämpel.
Alla värden och prover var jättebra och jag tog upp detta med att kanske boka en tid hos sjukgymnasten för att få hjälp att på rätt sätt börja träna upp min muskelmassa igen...det är ju mycket som försvunnit i muskler också med de 104 kilona som jag tappat och det skulle göra mig mer ont än gott om jag bara gick och börja tokträna så en sjukgymnast kan nog vara till god hjälp tror jag så jag ska ringa dit och be om en tid nu framöver.

Efter det att jag varit på vårdcentralen så styrde jag kosan hem till en fin vän i Ljungaverk som ville ha sällskap i dag då det skulle köras upp lite byggvaror till Vemdalen. Det blev några välkomna timmar hemifrån i gott sällskap...ett sällskap som jag trivs med och det är väl människor man trivs med som man ska omge sig med.

Då jag kom hem så tog jag ta i de "måsten" som jag hade lämnat då jag åkte hemifrån i morse, fixade lite att äta och sedan satte jag mig i soffan och slog på teven och DÅ kom en känsla utav stark olust och förtvivlan krypandes över mig. En sån där känsla man kan få om man oroar sig över någonting eller känner på sig något som är "galet"....funderade och funderade men kom till sist på att det ju nu närmar sig årsdagen då mitt liv rasade och såklart är det väl därför som det känns inombords just nu. Det är samma känsla utav olust och förtvivlan som jag kände den kvällen då jag läste mailet från barnens pappa, det mail som fick allt att rasa.

Människokroppen är väldigt märklig som omedvetet kan reagera på olika händelser...både för glada saker och ledsamma saker. 

Så i kväll har jag låtit saker komma, finns liksom ingen anledning till att hålla inne saker och ting...i alla fall inte då jag är själv.

På onsdag så kommer mina älskade guldkorn till mig efter skolan och jag längtar så efter dom.
De fattas ju mig varje stund som dom inte är här...den här veckan kommer att bli lite mindre tid med dom också eftersom jag ska gå ut med min kusin och några vänner på pubafton här på byn på fredag så på fredageftermiddag åker dom till sin pappa igen och sover där då.

Trubaduren som ska spela där då är en trubadur som spelade mycket förr då man var yngre så det blir väl till att färdas tillbaka till övre tonåren och början på 20 års åldern igen. Och jag ska gå dit med goa vänner och kommer säkerligen få lika kul då som jag hade sist vi var ut då det var pubafton här på byn. Kanske man får lika mycket komplimanger även denna gång....sånt är inte helt fel eftersom det känns som en vinst varje gång man får höra vissa saker, har förvisso svårt att ta till mig vissa saker som sägs men man STÄRKS när det fått sjunka in...

I morgon står det månadshandling av mat (istan) i agendan så det blir till att inta "nattinattpillret" lite tidigare så man kommer i väg i tid. Är ju inte så där jätteupplagd att åka och handla men det måste ske i morgon eftersom barnen kommer sedan. Har suttit och gjort en lista på vad som ska köpas så det kommer förhoppningsvis gå smidigt att handla...ogillar att vela omkring bara utan jag vill göra det jag ska och sen åka hem.

Tisdag är det ju också så i morgonkväll är det ju övning med gospelkören också...något jag ser fram emot.

Har ni hört?
Jag ska bli MER ödmjuk?!

Fråga alla dom som känner mig, be dom beskriva mig med några ord och jag är 110% säker på att svaret ÖDMJUK skulle  komma från de flesta utav dom...för vad annat är man då man ger allt man kan utav sig själv till de som står en nära?
Är man elak då?
Är man elak av sig då man vägrar ta en massa skit?
Är det JAG som är elak när det är ANDRA som snackar skit och sprider en massa lögner, OM MIG?
Ska jag bara vara en tyst grå mus som bara ska ta åt mig allting utan att säga i från?

Jag skulle ha kunnat suttit inlåst här hemma och varken visat mig ute eller sagt eller gjort någonting så skulle jag ändå fått ta all den skit jag fått ta sedan den dagen jag blev riktigt sjuk...för det var då det började och jag kan ju säga som så att en del hjälpte till att leda mig än längre ner i mörkret än vad jag hade behövt.
Var det jag som var elak då...som blev sjuk? Som fick den sjukdomsbild jag fick...som jag nu tydligen ska vara stämplad med hela jävla livet?

Nej, jag ÄR en ödmjuk människa och mitt hjärta är enormt stort och varmt och det enda jag vill är att komma på fötter och bli lycklig igen, få ett arbete, finna kärleken...ge & få kärlek...kanske föda ännu ett liv...se mina barn utvecklas, växa upp och bilda egna familjer...men tydligen duger jag bara till att leka med verkar det som...