och jag gick stolt ut därifrån och konstaterade att vi har ännu en dotter som gör i från sig det bästa hon kan i skolan, precis som sin storasyster <3 och det värmer i ens mammahjärta och jag verkligen hoppas det håller i sig genom hela skolperioden för dem båda...vet dock att det kommer komma perioder av "skoltrötthet & gnäll" men då ska jag försöka göra allt jag bara kan för att peppa dem till fortsatt pluggande...för dom är duktiga och dom kan och jag är övertygad att dem båda kommer att lyckas väldigt bra genom sina liv.

och jag är hemkommen i från en helg i paradiset...hem till ett hus där det var 14 grader inne då jag kom hem!
Lite klantigt att inte ställa termostaten på elpatronen på åtminstonde 18 grader innan jag for eftersom jag visste det skulle bli kallt...dock inte så kallt som -12 som det tydligen hade varit här natten mellan lördag och söndag.
Så nästa gång jag åker till hjärtat åker patron på...ogillar att köra el eftersom det är så in i helvetes dyrt men jag vill ju inte riskera att något fryser sönder då jag inte är hemma.

Så nu eldas det i huset...

Åkte hem från hjärtat i morse vid 07.30 då han åkte till jobbet...normalt sett tar resan hem 1 timme  men i morse tog det nästan 1 timme och 45 minuter eftersom jag fick stanna ett par gånger eftersom jag inte kunde köra utav speciell anledning...tårar.

Förstår egentligen inte min reaktion riktigt men i bland reagerar väl ens kropp och själ på ett sätt som inte går att styra och det är väl det som sker just nu...i går kväll då vi lagt oss så fick jag kliva upp och gå ner på toaletten för det kändes som om jag skulle brisera, grät en stund och gick sedan upp och la mig, intog en sömntablett och lät tårarna rinna till dess jag somnade. Hjärtat sa ingenting....önskar bara han iaf hade kunnat frågat mig varför jag grät eller något sådant. Fast egentligen så visste han ju, men...

Vaknade flera ggr i natt (trots sömtablett) utav att tårarna rann så i morse såg jag inte klok ut, hade stora grå påsar under ögonen och var rödögd. Var inte så värst pratsam utan väntade mest på att hjärtat skulle säga något...och då han väl säger något så börjar han med att säga att det inte hjälper att vara tyst och det har han ju helt rätt i MEN jag hade ju inte varit tyst och saker var ju rätt uppenbart synbara.

Försökte förklara hur det känns allting och gjorde en liten jämnförelse med att fråga hur han skulle känna det om han tvingades kapa av fingrana och inte kunde spela musik mer...han har vi ett tidigare tillfälle sagt att skulle något sådant hända så skulle han hellre dö men i morse fick jag till svar "att då får  man komma på något annat"...så min jämnförelse av hur saker känns för mig nådde inte riktigt dit jag ville den skulle nå...till lite eftertanke.
Han säger att han mkt väl förstår mig och det må så vara men alla tidigare ggr jag tagit upp ämnet har han aldrig sagt just någonting, när jag läste dikten jag skrivit om denna längtan (skrevs 2007 redan) så sa han ingenting och då jag först började prata om sterilisering så sa han bara "jaha"...

Nu VET ju jag att jag inte ska bära och/eller föda fler barn och jag är i tanken på sterilisering men fastän jag är inställd på det så är det ändå jobbigt....jag trodde inte heller att reaktionen skulle bli denna bara efter att ha hållt hans systerson i går och sett hur han gosade och pussade på den lille...reaktionen bara kom, och den håller i sig...och jag kan ju inte låtsas om som att det inte känns, jag kan inte hindra tårar som faller att falla...jag kan bara låta det komma.

Om en halvtimme är det dags för utvecklingssamtal på skolan för yngsta tösen och efter att jag varit på det tänker jag åka hem, fortsätta elda, låsa dörren, bara vara och vänta på att få gå och lägga mig, känner mig lite nedstämd och vill faktiskt ingenting i dag....skulle väl kanske behöva tvätta och plocka ihop uppe på barnens rum men jag sätter mitt hopp till att morgondagen känns och blir till den bättre och tar det då.

Om nu någon tror att jag tänker deppa i hop igen så har ni fel...är fortfarande väldigt lycklig och glad över livet och vad jag har men i bland sker det kollissioner inombords som man inte kan rå för, kollissionersom känns, som gör ont, som gör en ledsen, som får en att känna förtvivlan och jag funkar som så att jag måste få släppa ut sånt som bubblar upp sådana gånger. Jag kan inte behålla det inom mig...det har jag gjort tidigare i mitt liv och vet hur fel det kan bli och hur fel det kan gå om man bara skjuter undan allt...hur det tillsist kan explodera och bli kaos.
Jag vill varken ha mer kaos eller explosioner i mitt liv någon fler gånger så kan jag undvika sådant så gör jag det...

Vad som klart är är att hjärtat och jag måste kommunicera på ett sätt där inget blir fel...att jag skrev till honom i går då han var på innebandy "underbara känslor kan göra väldigt väldigt ont men jag trodde inte det skulle göra så här ont" var tydligen fel...jag skulle ha sagt det till honom.

Sedan så är det slut med att skriva personliga statusuppdateringar på tex fb från nu för det är också något han reagerar på och nästan blir arg över i bland...så från i dag så slutar jag med den biten.

Det är tydligen mycket jag ska sluta med, en del som varit en viktig del för mig under de sista åren...

Men han är viktigare än vad jag, mig och mitt är så....