Aktivitetskväll råder på barnens skola och här hemma sitter jag och har precis haft en sjuhelvetes sammanbrott av det jag kallar för gråtångest på grund av att jag inte fixade att åka över till skolan och vara delaktig vid detta :(

Och anledningen är ju så klart deras pappa och den "nya familjen"...det spelar liksom ingen roll att jag släppt honom och inser att saker är som de är, det gör ändå ont och jag är fruktansvärt rädd inför detta med att behöva se eftersom jag ju inte vet hurdan min reaktion blir.

Visst, det hade kanske kunnat gått bra att ha tagit sig dit och varit med barnen och kanske behövt se MEN det har lika gärna kunnat bli som flera gånger förut, att jag brutit i hop där på plats eller tvingats ge mig i väg därifrån också alla dessa dumma tankar som kanske skulle ha kunnat dykt upp.

Känner mig som den uslaste mamman i världen just nu :(

Vill ju kunna vara delaktigt i allt med och kring barnen...men NÄR ska jag klara av det?!

Hoppas mina barn älskar mig ändå fastän jag är som jag är....mina älskade guldkorn, mitt allt <3

Finaste H-E kom till mig i går kväll och har funnits nära tätt intill mig tills nu till morgon vid 7 då han var tvungen att åka mot jobbet sitt...så i natt har inte sängen kännts lika stor som annars, i natt vaggades jag in i sömn i takt med hans andetag och till morgon vaknade jag upp till ljudet av hans hjärtslag då jag låg på hans bröst.

UNDERBART !!!

Önskar jag antingen hade kunnat vrida tillbaka klockan ett par timmar då alarmet ljöd i morse eller att jag kunnat stoppat tiden just där och då så jag kunnat få ha honom nära tätt intill länge länge....

Nu får vi se när vi ses nästa gång...jag har ju inte barnen denna vecka så det är troligt att jag kanske åker till honom något här i veckan och finns honom nära tätt intill. Han jobbar ju förvisso men likväl som han kan åka hit och sova och kliva upp på morgonen kan jag åka till honom och sova och kliva upp och fara hem på morgonen då han åker och jobbar. Vi får se...tänker i alla fall nämna det för honom att jag kan :)

I dag står ett besök på affektiva enheten med min läkare och ev andra personer på dagordningen och jag måste erkänna att jag har en enorm klump i magen just nu..varför vet jag inte riktigt men det är väl det där att jag ska sätta mig och berätta hur det är och i det stora hela är det ju faktiskt bra, MEN så finns det där onda ff kvar...och i vanlog ordning lär jag väl ska till att bryta i hop där. Jobbigt med dessa samtal...men de är ett måste för mig...ännu ett tag...

På vägen hem från Sundsvall ska jag göra mig en sväng in till min kusin i Stöde och tigga åt mig lite kaffe tror jag...har ju ingen brådska hem precis och då jag ändå har vägen förbi så kan jag ju stanna till en stund.

13e maj har vi i dag och termometern visar på +9.5 grader och AM fryser likt en skelögd gnu....det är baksidan utav en viktminskning på över 100 kilo...burr, burr, BURR!!!

I dag hoppas jag även att mitt problem kommer att bli löst, en del utav det har jag i alla fall löst nu på morgon så nu hoppas jag bara resten löser sig också...jag vet att om det inte gör det i dag så kommer det i alla fall göra det under morgondagen senast så det har lättat den bördan nu i alla fall...fast jag vill nog se att det löser sig först innan jag kan släppa det helt.

Nu i veckan hoppas jag kunna få igen lite pengar som folk är skyldiga mig för nu är det så tomt som det kan bli hos mig och det är 12 dagar kvar tills jag får några pengar...jag behöver verkligen få igen det som folk är skyldiga mig, och det är ju en hel del...men AM är ju så dum så hon säger "jamen det är lugnt, det är ingen brådska" fastän det i själva verket är ren jävla kris!!!