Har släkt ner i huset och tänt en massa ljus och sitter nu här med tårarna rinnandes ner för mina kinder...men lugn, det är ingen fara för det är glada och lyckliga tårar och dessa är underbara när de faller.

Tårarna faller för att jag precis blev så känslomässigt överväldigad utav allt det som jag känner för han som jag älskar, för det jag känner för mina barn och det jag känner för livet just här och nu....den värme, det lugn, den frid och lycka som sprider sig inuti.

I bland känns det som om det nästan är för bra för att vara sant allting och jag bara väntar på att det ska komma någon och nypa mig i armen och hånskratta och säga "trodde du verkligen att...." men jag VET att detta är sant, jag känner att detta är så rätt. Han ÄR den jag vill åldras med, den jag vill gå längs efter livets stig tillsammans med...

Jag vet inte om jag har skrivit detta i min blogg förut men vi skulle egentligen aldrig träffats överhuvudtaget...som Lisa Ekdahl sjunger "Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts, eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts"...och jaaa, det kan man ju undra för om jag nu inte hade gått på den pubaftonen som var här på byn i slutet av juli förra året så hade jag aldrig blivit vän med min fina vän T och då hade jag ej heller blivit hembjuden till honom den fredagen i augusti då jag träffade Hans-Erik första gången.

Kommer i håg min första tanke då han kom och klev ur bilen i klädd urblekta lite halvtrasiga jeansshorts, en vit t-shirt och var brunbränd...OJ! var tanken men sen blev det inget mer.

Efter den kvällen hade vi ingen kontakt alls men hade lagt till varandra som vänner på facebook...skrev väl något hej emellanåt men inte just mer än så. I oktober skrev jag en kommentar till ett foto åt en gemensam vän och som respons från Hans-Erik fick jag något halvsnuskigt meddelande och då tänkte jag bara "men vilken knäppgök".

Men så blev det december och 2 dagar innan julafton skulle vår vän T och han spela i grannbyn och då flög det något i mig...något som definitivt INTE är likt mig. Jag skickade ett meddelande till honom där jag skrev något i stil med "bara så du vet det så ska du sova hos mig då"...något han nappade på. Både behövde vi närhet och biten med sex och vi var båda överrens om att det skulle vara helt kravlöst utan känslor...

Men så hände det sig att han började känna och jag blev väldigt vilsen och backade, jag hade i det läget rätt starka känslor för en annan person (nu i efterhand vet jag att det bara var något jag trodde jag hade...)...något som han nog tog rätt illa vid sig utav...men efter det att jag varit hem till honom första gången den 16e mars så föll allt på plats och DÄR kom mina känslor, känslor som bara växt och växt <3 det var nästan lite som att hitta hem, eller vad man ska säga?!

Jag ÄR lycklig och det är därför som tårarna rinner....

Tog mig i väg på en liten kaffesväng hem till en kompis här på byn och surrade av dryga timmen men nu är jag hemma igen och har precis stoppat i mig middag...eller middag var väl synd att kalla det eftersom det blev 2 kokta korvar och 2 rostade frallor + ett glas vatten?!

Sitter nu och leker lite med tankarna och funderar om och kring den framtid som ligger framför mig.
Fantisera och fundera är ju fullt tillåtet  men jag vet att jag ska passa mig för att fantisera för mycket eftersom jag vet att saker och ting kanske inte alls blir så som man i tanken önskar eller hoppas...men man måste ju få leka lite med vissa tankar?

Tänker lite kring detta med en eventuell framtida flytt...en flytt är ju inget som jag kommer vara den som tar upp utan den biten kommer jag helt och hållet låta hjärtat ta upp i sådana fall. Visst skulle jag vilja se ett gemensamt hem framledes men särboskap funkar också bra om man vill och anstränger sig för att få det att funka på bästa möjliga sätt. Det största "problemet" vid en eventuell flytt är ju detta med barnen...flyttar jag härifrån, hur blir det med mina älskade barn?! Nu bor ju barnens pappa och jag på samma by och det funkar så bra med varannan vecka och att byta de gånger det behövs...om jag flyttar, hur blir det då? Barnen är viktiga för mig...

Tänker kring detta att få bära en ring på mitt finger...en dröm som man burit på ända sedan man var barn och började drömma om prinsar och prinsessor. Kommer jag någonsin få bära en ring på mitt finger?
Inget jag ser som ett måste dock men visst skulle det vara speciellt att få bli fru till sin kärlek....inte för att man då älskar den andre mer på något sätt utan...ja jag vet inte hur jag ska säga. Viktigt för mig är det dock inte och detta med förlovning ser jag som något rätt onödigt för vad gör en ring? Egentligen?

Men visst leker jag i bland med tanken kring ett vackert sommarbröllop utomhus vid någon vacker och speciell plats...inget stort, bara något litet och intimt.

Tankarna kring detta med ett till barn kretsar ju så klart också även fast jag tagit beslutet om att det inte ska bli något sådant och eftersom jag tagit  beslut om att låta sterilisera mig men att fantisera och tänka kring det kan man ju ändå få göra...har aldrig mått så bra som de  månader jag burit på liv och jag har ej heller aldrig varit så avspänd och avslappnad som då jag fött fram mina döttrar. Sekunderna då jag fått lyfta upp dem på min mage har varit de starkaste i mitt liv...sekunder jag aldrig kommer att glömma, LYCKA!!! KÄRLEK!!!

Tankarna kring ett jobb är något som finns med mig större delen utav tiden...söker och söker men får inget napp någonstans. Att få ett usk jobb återigen i denna kommun lär nog vara stört jävla omöjligt för den här jävla kommunen är en sådan som sätter stämplar på människor. I från att ha fått idel lov ord och beröm under hela tiden då man arbetat blev man inte ens kattskit värd då de sa upp en pga den sjukdomsbild man HAFT...jävla idioter!!!

Men jag VILL ha ett jobb NU....frågan är bara hur i helvete då?!

Skulle vilja studera men det kan jag inte heller göra eftersom jag varken får studielån eller något studiemedel...hade jag fått det skulle jag läsa till fotvårdsspecialist direkt men....

Nåja...viktigaste tanken kring min framtid innfattar i alla fall mina älskade barn och min älskade Hans-Erik...det finns en mening med att det blev just vi, det är jag helt övertygad om för egentligen så skulle vi aldrig träffats om inte...

ÄLSKAR DIG, älskar dig så mycket!!

och sedan en tid tillbaka har det rått sådana mellan mitt hjärta och min hjärna när det gäller en sak...

Tror att jag vid något tillfälle skrivit här i bloggen om ett beslut som jag tagit och det är kring det beslutet som kollission råder mellan dessa två.

I hjärtat vill jag egentligen inte göra det som beslutet gäller men nu har hjärnan fått vara den som avgjort det hela. Har funderat fram och tillbaka, vridit och vänt, jämfört det positiva mot det negativa och försökt vara realistisk och se på det hela i stort och inte vara minsta lilla egoistisk i och kring detta.

Jag VET att beslutet är rätt men i hjärtat känns en sorts sorg eller vad man ska säga och där i hjärtat kommer det kanske alltid finnas en saknad.

Jag skulle så gärna vilja få vara med om att få skapa liv igen, att få bära och föda ännu ett utav livets mirakel...i hjärtat vill och önskar jag det...men i hjärnan vet jag att så aldrig kommer att ske och därför har jag tagit beslutet att låta sterilisera mig här framöver då det ändå snart är dags att plocka ut det skydd som jag nu använder mig utav.

Men varför skulle du inte kunna få vara med om det igen? tänker säkert någon nu...jo för att mitt hjärta inte vill ha några fler barn än de han har (och det förstår jag) och jag ser ju en gemensam framtid tillsammans med honom och eftersom jag ogärna vill ta p-piller eller använda mig utav något annat preventivmedel med hormoner så kom jag till slut fram till att det får bli på detta sätt.

Han har förvisso sagt att han kan vara den som utför ett liknande ingrepp eftersom det är enklare att utföra ett sådant på en man...men för mig spelar det liksom ingen roll om det är jag eller han som gör det för längtan och saknaden och sorgen kommer ju ändå att finnas kvar i mitt hjärta.

Jamen tänk om det inte håller mellan er två och du möter någon annan som kanske vill ha barn tänker kanske någon?
Nu är det ju som så att jag tenderar åldras med den jag nu älskar och jag blir ju ej heller yngre och skulle jag vilja bli gravid skulle det ju i så fall ske snart eftersom jag ju inte blir yngre för var dag som går.

Så beslutet känns ändå rätt när jag tänker efter med hjärnan och inte känner med hjärtat...för hjärnan ser det ju på detta vis: Jag har inget jobb och jag har skulder upp över öronen och ett boende som inte är något vidare. Så vad har jag egentligen att erbjuda ett nytt litet liv...mer än min kärlek och omtanke?

Har varit i väg en omgång till mödravården och pratat kring detta och ska dit igen om 2 veckor för samtal nummer 2. Detta är ju inget man får genomgå föränn de vet att man är helt säker kring sitt beslut så det kommer väl bli något samtal till innan ev remiss skrivs till sjukhuset...

Jag är säker kring detta i nuläget men vet ju att jag kan ändra mig fram tills den dag det är dags...och jag kommer ta upp detta med hjärtat många gånger längs efter vägen dit för detta är ju inget man bara gör precis.

Och sedan har jag ju 2 underbara döttrar som älskas utav mitt mammahjärta mer än något annat och genom min älskade har jag ju 2 bonusar också eller vad man ska säga?! Eller jaa...vad säger man?!

Hjärtat ser jag ju som en i vår lilla familj och i den finns ju så klart även hans barn med...familjemedlammarna har utökats från 3 till 6 :) ... men än har jag dock inte träffat min älskades son men hans dotter har jag träffat vid flera tillfällen och det är en underbart varm och omtänksam tjej!

Den kollission som råder och har rått en tid kommer ge med sig...den är bara väldigt kännbar nu emellanåt.

och jag är faktiskt blöt om både skor och strumpor efter att ha varit ut och hämtat posten...gräsmattan är lika blöt som en surmyr nästintill så detta med att klippa den lär nog få dröja länge till skulle jag tro, behövs nog fler än 1-2 dagars finväder för att det ska torka till så pass det går att klippa.

Grått, trist och regnigt som sagt men emellanåt ser det faktiskt ut som om det skulle kunna lätta och man kan anan solen bakom regndiset...så vem vet, det kanske ger med sig här under dagen?

I natt har varit en rätt sömnlös natt...antar det dels kan berott på att jag sovit själv och inte haft hjärtat tätt intill mig. Har ju haft honom vid min sida varje kväll nu i 2 veckors tid och man blir ju lätt van om man säger så. Men sedan har det varit en del tankar som snurrat på också och det är väl dom som varit den egentligen boven i dramat till sömnlöshet...lyckades väl få lite mer än 1 timmes sömn i alla fall strax efter halv 3 tiden men det var allt som blev. HOPPLÖST detta då det bara snurrar på i hjärnkontoret på en...att jag sen är en sån som ska vrida och vända på allt gör det hela inte lättare precis.

I dag vette tusan vad jag ska hitta på, har precis kommit hem efter att ha skjutsat mamma på affären...tyckte inte hon skulle behöva gå i detta regnväder utan hon fick skjuts i dag i stället. Funderar på att kanske sätta mig i bilen och åka upp till Ånge för att hälsa på ett par goda vänner som det nu var ett tag sedan jag träffade. De har ju en ny kull med hundvalpar nu så då kan man passa på att snusa på dem också och få sig lite kaffe och en stunds surr...och har man dessutom väldig tur så kanske deras dotter är där hos dem med sin lille son på 7 veckor och det hade ju vart underbart att få snusa lite bebis :)

Ska dock börja med att gå upp och slänga in en maskin med tvätt nu först och sen får vi se vad som händer och sker...