Nu i kväll har jag suttit och skrivit + skickat in en ansökan till ett teveprogram och jag kan säga så här att OM jag kommer med där kommer mitt liv bli till det bättre...inte på studs men jag kan se en betydligt ljusare framtid och ett hopp om att jag kan "komma tillbaka".

Jag håller allt vad som hållas kan så jag ber er...håll era tummar och tår och allt annat ni kan hålla.

Och jag BER till högre makter att jag kan få ha lite tur i mitt liv nu och få chansen till detta....please, please, please!!!

Vilket program det handlar om tänker jag inte berätta om än men många av er kanske kan gissa vad det rör sig om...jag kommer tala om det här längre fram oavsett om jag blir kontaktad eller ej...

Jag ber, jag ber, jag ber.....ÅH vad jag BER !!!!

Jag kan ju berätta om en utav mina drömmar...har nog kanske nämnt den förr men gör det igen för det är verkligen en av de större drömmarna som jag har, en dröm som inte torde vara omöjlig att förverkliga...men jag vet bara inte HUR jag ska börja, HUR jag ska gå tillväga etc...

Det har med musik att göra och det har med alla mina dikter och texter att göra...jag skulle så gärna vilja tonsätta dessa och göra en cd. Men HUR ska det gå till då jag inte kan spela något insturment, hur ska man få till tonsättningen då?
Jag vet i och för sig på ett ungefär hur jag vill att en del av mina texter skall gå men långt från alla...

Om någon utav er som läser detta har tips att komma med, så skriv gärna det som en kommentar...tacksam för ALL hjälp jag kan få!!!

Som alla människor är jag också en människa med drömmar...

Men om man har drömmar som man vet aldrig kommer att gå i uppfyllelse...ska man sluta drömma då ?

Ska man ge upp den/dom drömmen/drömmarna då ?

I nuläget vet jag att det finns en dröm som nog aldrig kommer gå i uppfyllelse och det gör ont...så ska jag sluta drömma, eller ska jag göra allt som står i min makt för att få den gå i uppfyllelse ? Det är ju ingen omöjlig dröm...

Suck...

Blir lite fundersam över en utav mina gamla vänner...hon har ringt flertalet gånger sedan jag skrevs ut i augusti 2010 men jag har varje gång påpekat över hur sårad jag känt mig och att det var av den anledningen att jag ej ville ha henne i mitt liv eftersom jag var tvungen att försöka komma framåt och ta mig så sakteliga ur min depression och allt vad den inneburit för mig.

Jag VET hur sjuk jag varit men jag vet inte om mina dåvarande vänner riktigt förstod hur sjuk jag egentligen var...och att det jag gjorde och mitt sätt berodde på mitt tillstånd? De ville bara att jag skulle rycka upp mig och sluta ljuga och låtsas...men för mig var det MIN verklighet jag befann mig i. Saker gjorde så ont...ord gjorde så ont...händelser gjorde så ont...att vara sjuk gjorde så ont!!!

Jag var SJUK !!!

Nåväl...för ett bra tag sedan skickade jag ett sms till de vänner som stod och hade stått mig allra närmast alla tidigare år. Ett sms där jag berättade att jag saknade dom i mitt liv men jag skrev också att jag inte tänkte be dom om ursäkt för att jag blev sjuk...jag skickade detta till 6 stycken men 3 stycken har jag inte hört någonting i från...föränn för någon dag sedan då jag fick en vänförfrågan på facebookfrån en utav dom...en vänförfrågan som jag godkände men nu helt plötsligt kom det ännu en vänförfrågan från samma person...tänkte godkänna den igen men så helt plötsligt var den borta...hon tog väl tillbaka den antar jag...ångrade sig väl och vill inte att vi ska reparera det som varit.

De som svarade på mitt sms har jag dock pratat med om det som varit (eller nja, inte riktigt med en utav dom men det kommer vi göra) och de har berättat hur de kände under tiden jag var sjuk, jag har berättat hur jag kände och tänkte DÅ...de förstår hur sjuk jag egentligen var och det kan se skillnaden mellan mitt sjuka jag och mitt friska jag...de SER att Anna-Maria är tillbaka och de FÖRSTÅR...

Jag har förlåtit dem och de har förlåtit mig...fast egentligen kan jag ju inte  be om ursäkt för att jag blev sjuk men jag har förlåtit på det vis att de nu förstår mig...

Jag saknar de 3 fd vännerna som inte hört av sig...men det är liksom upp till dem...jag har erkänt att jag saknar dem men uppenbarligen var jag ingen vän till dom...för i nöden prövas vännen och...jaa...

Sitter och tittar på första programmet utav BIGGEST LOOSER 2012 och tårarna bara forsar nerför mina kinder...smärtsamma tårar...smärtsamma minnen dyker upp...

Hör deras berättelser om mobbing och annat som gjort att de människorna som är med där blivit så stora...ÅH vad jag gråter!!!

Minns min egen väg upp till de 169 kilo som jag vägde som allra mest...

Mobbing som började redan på dagis och som sedan fortsatta genom hela skolperioden. Saker som man utsattes för... En stökig tonårsperiod och olyckliga kärlekar...för ingen ville ju ha en tjockis!

En av deltagarna i programmet sa precis "jag har gett upp kärleken för vem vill ha en sån som mig."...så tänkte och kände jag också.

Mitt första riktiga förhållande var faktiskt med barnens pappa (saknar !!!) och han är det första som fick mig att känna mig älskad fastän jag var så tjock. Dock hade mobbingen satt för djupa sår inom mig så mitt självförtroende och självkänsla har varit nästintill obefintlig och de är fortfarande väldigt mycket upp och ner på den biten fortfarande.

Att vara överviktig är faan inte kul...och att jag kunde låta det gå så långt till 169 kilo...det fattar jag inte.

Då jag träffade barnens pappa vägde jag 105 kilo så under de nästan 11 år vi hade tillsammans gick jag upp 64 kilo!!!

HUR I HELVETE GICK DET TILL...hur kunde jag låta det bära i väg så långt?!?! Vad tänkte jag, hur tänkte jag??

Innan julen visade vågen på 72 kilo, en viktminskning på 97 kilo, men julen och nyåret har ökat på min vikt med 5 kilo så i måndags visade vågen på 77 kilo men jag ska nedåt igen också måste jag försöka börja med någon form av träning så att musklerna får arbetas upp...för det är ju även en hel del muskelmassa som försvunnit i samband med alla tappade kilon.

Men jag hänger inte upp mig på dessa 5 kilon som jag gått upp...det är helt okej...för vad är 77 kilo att bära om man jämnför med 169?

Jag är rätt stolt över allt jag tappat...en del kanske tycker att jag fuskat då jag valde att göra min magsäcksoperation MEN då kan jag säga så här. Operationen var bara en hjälp till självhjälp...jag måste jobba för att bibehålla resultatet livet ut...jag måste tänka på hur jag äter för det finns en risk att  man kan töja ut magsäcken så man blir tjock igen...och det tänker jag aldrig tillåta! Det finns de som opererat sig men som väger mer nu än vad de gjorde då de opererade sig...HUR går det till? Jag fattar inte för det gör ju så jäkla ont i magen om man äter minsta lilla för mycket eller fel....

Operationen var som sagt inte lösningen på mina viktproblem utan den hjälpte mig bara en bit på traven...jag lever i dag men jag kanske inte hade gjort om jag hade fortsatt lev på som jag gjorde.

I dag orkar jag leka med mina barn, det orkade jag nästan inte tidigare utan då tyckte jag mest att allt var jobbigt.

Lyssnar vidare på biggest looser deltagarnas berättelser och fortsätter att gråta dessa smärtsamma tårar....

Vaknade vid halv 8 i morse med huvudvärk...klev upp men hade en konstig känsla i kroppen.

Stökade på lite här hemma med ditten och datten...En timme senare släppte huvudvärken något men då började bihålorna kännas av och det börja tok klia i halsen...vad faan tänkte jag...inte bli sjuk nu för faan!

Däckade på soffan en stund efter det att jag burit in ved vaknade efter ungefär 1 timme av att jag tokfrös...frös fast jag hade 26 grader inne. Hmmmm...feber tänkte jag, plockade fram febertermomentern och mycket riktigt 38.6 visade den på.

Så jävla typiskt...

Fick i mig lite fil och flingor och tog 2 alvedon och ett stort...eller TVÅ stora glas med vatten...en bok också ryggläge på soffan...läste och slökollade på teven (ja jag kunde göra 2 saker samtidigt) också somnade jag till en sväng.

Varken alvedonen eller vilan gjorde febern mindre...tvärtom, 39 visade den då jag kollade efteråt.

Upp och plockade ur tvätten och laddade maskin nummer 2. Letade fram lampor till vardagsrummet och bytte gardiner där...MEN fixade bara ett av fönstren, sen var jag helt slut...igen...fler alvedon, vatten och en stunds ryggläge...ryggläge = zzzzzzzzz.

Sov i 1½ timme och nu då jag vaknade till var tempen 38.6 och halsen känns jävligt sträv och jag har som halsbränna. Har ju mina halsmandlar bortopererade sedan flertalet år tillbaka och varje gång då jag håller på få halsont eller ska bli förkyld får jag en konstig hals & näsbränna där det bränner längs bak i halsen där luftvägarna från näsan möts....så jag antar att jag antingen kommer vara tokförkyld eller ha ont i halsen rejält i morgon...

Nu blir det teve resten av kvällen...och lite wordfeud innan jag lägger mig.

Ska ringa äldsta guldkornet sedan och säga god natt...denna feber och halskrångel innebär ju att de får vara hos sin pappa för att undvika att de också ska bli sjuka...men HERREJÖSSES vad jag saknar dom varje sekund dom inte är här.

Får väl se nu då hur det blir med febern och halsen och när de kan komma till mig igen...måtte jag bli frisk SNABBT!!!!!

SAKNAR er mina gudkorn <3

Herrejisses vad dagarna rullar på i rasande fart! Har haft driftsstörningar på det mobila bredbandet ett par dagar där ingenting har funkat...konstigt dock att det har funkat till och från på mobilen? Är inte det samma kan man tycka?!

Nåja, nu funkar det som det ska igen så nu kan man skriva normalt igen...det är ingen höjdare att sitta och skriva via mobilen kan jag säga, med mobilens eget textsystem kan det lätt bli tokigt kan jag säga...jag skulle beställa ved i rätt längd till min spispanna men nu då jag kollade meddelandet hade jag skrivit typ  "35 cm blir nog lagomt, längre än så funkar inte i min stekpanna"....öhhhhh....okej, ja så kanske man kan värma huset också...steka veden!!

Haha....mottagaren hade skrattat gott!!

Hjärtat kom ju i lördags eftermiddag och stannade hos oss till i går kväll...vet inte riktigt vad jag ska säga om "helgen". Försökte mest vara kylig emot honom så att han skulle kunna se och förstå vart jag menar att det kan bära i väg någonstans...men jag vet inte ens om han förstod min ovilja till puss och kram etc...

Det är så jävla svårt detta, jag tycker ju faktiskt om honom MEN....det funkar inte om framtiden ska se likadan ut som den gjort dessa 1½ åren. Jag vill se framåt och planera framåt i den mån det går....så jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Han gav ju faktiskt löften...som både jag och barnen hörde...så håller han dom...okej...visar det sig vara lögner...thats it! Men som sagt...jag hoppas han ser allvaret i detta nu. Han säger att han älskar mig och barnen, att han vill det ska vara vi så jag HOPPAS då på att han håller det han säger...ingen mår bra av situationen som den är och har varit...det är hårt när ens barn också tycker vi bara är 3 !

Barnen ja...mina älskade dyrbara guldkorn...de sover hos sin pappa nu i natt eftersom jag ska i väg på årets första gospel kör övning i kväll och kommer inte hem föränn vid 21-21.30 men i morgon kommer dom till mammsen igen!

I går kväll då hjärtat hade åkt så satte vi oss ner i soffan och spelade lite wii och tittade på teven...tid till lite busande bidde det också...busungar mamma har alltså...men ack så underbara <3

Har fått hem 3 kubik ved nu i dag, ska försöka vara lite mer sparsam med denna och se hur länge den räcker...har egentligen inte råd med mer ved efter detta så jag hoppas det inte blir tok kallt. Möjligtvis kan jag köpa mer ved i slutet av februari men inte innan dess så snåleldning och planering av dusch från nu. Alltså inte snålelda så man behöver frysa...nej nej...bara inte tokelda som jag kunnat gjort i bland.

Nu ska jag inta ryggläge en stund, har så där ont i huvudet igen nu...inte migrän dock tack och lov...så det blir 2 alvedon och ryggläge nu en stund. Vid halv 7 bär det i väg till kören så till dess hoppas jag huvudvärken gett med sig + att jag ska ha hunnit orkat både duscha och äta innan dess...just nu bultar det på i huvudet som bara den och blott tanken på mat kan få mig spyfärdig...men vi får väl se om en timme nåt sånt....hej so long!!

Men då klockan var över 12 kan jag ju säga att jag började tvivla starkt om han skulle komma överhuvudtaget...men vid 14 tiden så dök han ändå upp...skamsen och det tycker jag var bra att han var..

Jag kan ju erkänna att jag varit lite kylig och pussarna har det varit sparsamt med...fick ett löfte om ändring nu. Vet inte vilket i ordningen detta löfte är men jag HOPPAS att detta är ett av de få som kommer att hållas. För jag tror inte jag fixar att behöva påpeka och påminna hela tiden...

Frågade mig själv i dag vad som egentligen är bäst...ensam ensamhet eller ensam dåam är två och jag har insett att nog den ensamma ensamheten är den som gör minst ont..så vi får se hur det blir. Jag har ju 2 barn att tänka på som också blir svikna och tycket att vi bara är 3.

Så vi får väl se...förändring eller ej...ensam ensamhet?