Jaa, ni läste rätt...ni som känner mig väldigt väl vet att jag inte är en person som blir arg.

Men jag har lärt mig att kunna bli arg...och jag har lärt mig att visa när jag blir det.

Tidigare har jag tigit som muren, inte sagt någonting utan bara varit...låtsas om som ingenting.

Men det gör jag inte längre...i dag visar jag mina känslor...ALLA känslor!

Just i dag har jag varit rätt arg...arg på grund utav en känsla av förtvivlan.

Förtvivlan över att det känns som om jag är ensam i en tvåsamhet.
Förtvivlan över att vi ju egentligen är en liten familj på 4 men oftast är vi bara 3 eller så är jag helt ensam.

Jag vill inte ha det så...jag vill ju vara nära den jag älskar så mycket det bara går.

Den person jag älskar, och som säger sig älska mig, har levt ensam en lång tid och jag har ju mitt långa förhållande bakom mig och mina 2 underbara guldkorn. Jag vill framåt i livet men det känns lite som att vi står och stampar på samma ställe som när vi inledde vårt förhållande i juli 2010, dvs för 17 månader sedan...på dessa 17 månader tycker jag att man kanske skulle ha kommit någonstans, lite längre än vad vi har gjort.

Vi har haft det som så att vi nästan bara setts på helgerna och/eller då barnen haft lov och varit hos mig. Jag har velat att vi ska ses hemma hos mig eftersom jag inte är så där överförtjust i cigarettrök...mina föräldrar röker inne och i ärlighetens namn tycker jag det är rätt äckligt. Sedan har ju jag bott (och bor) i hus och det är en viss skillnad att bo i hus jämnfört med lägenhet. Vintertid måste jag till exempel elda för att hålla värmen i huset också måste det spolas i ledningar för att inte vattnet ska frysa. Det är enklare att åka från en lägenhet än ett hus...

Jag har länge hoppats på någon sorts förändring...ingen stor förändring men åtminstonde någonting..

Vi pratar om det...eller jag pratar och min partner lyssnar, blir inte så mycket sagt.

Nåväl, vi pratar och kommer överrens om saker och ting men ändå sker ingenting.

Jag ber inte om stora steg...men man måste ju börja med ett litet myrsteg åtminstonde.

Jag har visioner om mitt framtida liv...är det inte meningen att man ska ha det?
Ska man gå genom livet dag för dag?

Neej...det vill inte jag!

I dag blev jag så där frustrerad igen, frustrerad över detta med julen...

Jag trodde i min enfald att hjärtat ville dela den dagen med mig och mina barn men inte då...barnen och jag kommer att sitta här på julafton och hjärtat ska hem till sin lilla mamma och pappa, för det har han ju varit alla andra år och det kan man ju inte ändra sig på...nääädå...

Jag trodde ju att vi var en liten familj...både jag och barnen ser det ju som så i alla fall...men uppenbarligen så är vi inte det, eller i alla fall så ser inte hjärtat det som så...utan där är vi helt borträknade :-(

Det är i alla fall så det känns...och det känns inte bra!

Därför blev jag riktigt arg i dag...på grund av frustrationen över hela förhållandesituationen.

Men jag blir också ledsen över att det är som det är...för jag vill FRAMÅT !!!

Jag vill prata om framtiden, planera framåt...jag vill inte ta dag för dag där ingenting händer...

De dagar vi har framför oss är ju just....FRAMTIDEN!!!

Och jag HOPPAS, jag HOPPAS på någon form av förändring...att slippa känslan av ensamhet fastän man är 2.

I dag har det varit en sådan dag där saker har gjort ont och jag har gråtit i massor.

Saker kommer över mig och oftast blir jag helt nerslagen utav allting...jag har gråtit i omgångar hela förmiddagen, hjärtat har gjort så ont och det har exploderat i förtvivlan, sorg och saknad.

Men jag har även gråtit över den situation som är...ovissheten om framtiden.

Jag vet vad jag vill men den jag har ett förhållande med vet ingeting...jag frågar gång efter gång vad han vill ha ut av vårt förhållande, vad han vill med framtiden...men antingen får jag inget svar eller så säger han att han tycker det är bra som det är. Men det tycker INTE jag...vi har haft ett förhållande i 17 månader och ingeting har hänt. Han lever på lite som om han fortfarande vore själv...Jag vill ta vårt förhållande framåt och jag vill planera för framtiden...i alla fall så vill jag prata om framtiden.

Jag vill inte att vi ska sitta på varsitt håll och bara träffas på helgerna typ...för det är precis vad vi gjort alla dessa månader!!! Och jag vet inte om jag ser det som ett förhållande precis...i alla fall inte nu då det gått så pass lång tid.

Men eftersom jag tycker om honom så mycket så håller jag mig fortfarande fast men frågan är bara hur länge kommer jag kunna acceptera att det står still? Jag vill ju som sagt framåt, jag vill se framåt...jag bär en önskan om att återigen få bära på ett barn och föda fram det till detta liv. Det är en önskan jag burit på i stort sett hela tiden ända sedan yngsta guldkornets födelse...i snart 6 år alltså...något som jag och mitt ex pratade om också men så slog han ju omkull hela mitt liv och lämnade mig.

Jag blev jättesjuk och har fått arbeta mig tillbaka hit  jag står i dag...jag har lätt för att falla ner, lätt för att gråta. Tänker tillbaka på det liv jag haft, saknar det jag hade, sörjer att det blivit så här, bär på mina önskningar och mitt hopp....om att en gång få bli lycklig och känna att jag lever igen...men just i dag gör det ont !!

men innan jag försöker stänga mina blå så måste jag ju skriva ett par rader här.

Egentligen har jag väl inte så mycket att skriva om men...

Var ju upp med barnen till kusin och hennes familj och hälsade på en stund nu i kväll. Kusin hade gjort en saffranskaka i långpannan som var jättegod...dessvärre tyckte inte yngsta tösen om den så det är nog ingen idé att ta efter receptet och gör en likadan skulle jag tro...får nog bli vanliga kanelbullar i stället och kanske saffranslängder med vit choklad.

Pratade lite kring julen och eventuellt så kanske jag och barnen firar ju uppe hos min kusin och hennes familj...om jag orkar vill säga för det är många personer där hemma då. Mest av allt vill jag ju spola tillbaka till julen 2008 (jaa och 2009) då vi var familjen...det gör ont att vi inte är en familj längre. Tycker ju så otroligt mycket om barnens pappa och jag bär med mig honom långt där inne i mitt hjärta...kanske en dag...hoppas en dag...min stora kärlek.

Funderar över detta med julklappar..vad i helsike ska jag köpa åt barnen? Jag får ju inte så mycket pengar över då det som skall betalas ska betalas...egentligen hamnar jag på minus men jag låter det gå som det gått med så många andra skulder då jag varit sjuk...jag är i ett jävla skuldträsk och det är snudd på att jag ska prova ansöka till skuldfällan IGEN för detta är ohållbart snart !

Nåja, dags att krama kudden nu....skulle helst velat krama en mänsklig sådan men ingen sådan finnes här intill.

Hjärtat sitter ju hemma och ugglar i sin lägenhet han...vet inte hur han ser på vårt förhållande. Jag börjar tycka att det inte liknar något...men jag älskar honom också, på sitt sätt och vill det ska funka men det ligger på han just nu...jag vill framåt och om inte han vill det snart....jaa....

I morse efter det att jag lämnat barnen på skola och förskola så skulle jag åka hem och röja i allt som röjas skall...men då jag kom hem blev jag totalt handlingsförlamad och fick ingenting gjort. Satte mig i soffan och bara satt och stirrade i säkert 1 timmes tid....1 timme där tankar och känslor dansade rumba med varandra.

Saknaden efter barnens pappa kom över mig...NÄR går den över? Kommer den någonsin att gå över?

Det är ju inte så att den minskat något just eftersom saknaden finns med mig hela tiden...jag SAKNAR honom!!!

Halv 3 var det luciafirande på yngsta tösens förskola och som vanligt möttes man av ett bedårande luciatåg med både lucior, tärnor, tomtar och pepparkaks gubbar och gummor. Man blev alldeles varm i hjärtat av att se de "små"...

Barnens pappa var också där och det var nära snudd på att jag skulle bryta i hop strax innan luciatåget tågade in.
Hade velat suttit där bredvid honom....som hans.....HANS!!!

Efter det att barnen och jag kom hem så klädde vi på oss ochgick ut och åkte lite pulka...det fick mig att känna glädje för en stund. Tidigare då jag var stor och tjock orkade jag inte leka med mina barn och att gå uppför en pulkbacke var jättejobbigt...nu gör jag det mer än gärna. Man blir ju som barn på nytt...allt

är så mycket enklare då man tappat 95 kilo...

Nu ska vi åka och hälsa på min kusin och hennes familj en stund och sedan blir det lite kvällsmys i soffan innan läggdags....

så jag hinner alltså med ett inlägg även i dag.

Poade på här hemma på morgonen men jag ska villigt erkänna att jag kände mig både trött och väldigt seg.

Yngsta guldkornet kom vid halv 12 för klockan 12 var hon bjuden på kalas hos sin kompis Desirée som fyller på självaste lucia men som hade sitt kalas i dag...."lillsyrrans" dotter...ett mycket lugnt kalas måste jag säga där barnen poade på helt på egen hand.

Äldsta tösen ville inte följa med på kalaset utan stannade hos sin pappa under tiden kalaset var också skjutsade han hit henne till mig då kalaset var slut.

Klockan 18 så tog barnen och jag en promenad till vår lilla restaurant här i byn och käkade ett alldeles lagomt julbord...inget i överflöd utan rätt perfekt helt enkelt.

Dock kan jag tycka det är synd att inte fler nappar på hennes lilla julbord för billigare kommer man inte och maten var GOD.

Mätta, nöjda och belåtna begav vi oss hemåt strax efter halv 8...trötta var vi också så det blev rätt lojt. Äldsta tösen och jag fick för oss något tokryck då yngsta tösen hade somnat. Vi skulle se vem som kunde blåsa ut ett ljus på en utandning genom näsborren...kan säga att det inte är något att rekomendera om man har en lätt förkylningstendens...hmmmm!

Rätt som det är vänder äldsta tösen upp arselet rätt i nyllet och lägger av världens rökare....och en rökare efter att ha ätit julbord brukar inte dofta violer precis...jäkla unge jag har...hon kan då inte brås på mig?! Hihihihi.....

Också skyller hon på att hon tappa något......hmmm, jäkla räka!!!

MEEEEEEEEN mammsen tog och stoppa henne i tvättkorgen med armar och ben spretandes åt alla håll...det var nästan så att jag inte fick lös hon...hihihi!

Knasiga familjen...jodå, i bland så......

Delvist är ensamheten självvald eftersom jag sagt att barnen får sova hos sin pappa även denna natt så att jag då kan få en tredje natt med sömn innan de kommer....

Men sedan är jag lite ofrivilligt ensamen också...för hjärtat är inte här hos mig...nej då han sitter hemma hos sig och häckar antingen framför teven eller så framför datorn...här är han då i alla fall inte.

Börjar ärligt talat bli lite trött på det som skall kallas för förhållande...det funkar inte så värst bra om man inte kan ha en viss framförhållning om vad man vill med livet. När jag frågar så får jag svaret "jag vet inte"....GAAHH!!! Hatar det jävla svaret...."jag vet inte"....nämen kanske läge å fundera på det då när man snart är 43 år kanske?!!

Dagarna bara går och man fyller dom med vad man vill....jag vill då inte ha alla mina dagar fyllda med att vara själv...jag vill ju vara nära den jag älskar. Skratta med denne, prata med denne, umgås med denne, gråta med denne.....vara MED!!!

Inte vara skild från den personen....

Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp vårt förhållande till disussion och varje gång har han blivit tyst och sen inte sagt ett ord. Han tror jag blir arg men jag blir bara så frustrerad, besviken och maktlös!

Jag vill inte att det ska gå på i samma och samma och samma....jag vill se framåt och sia om framtiden.

Jag vet vad jag vill och vad jag vill sträva efter....men det är svårt då man är ensam fast man är två.

Jag är värd att bli älskad, jag är en människa med ett stort hjärta som har såååå mycket att ge...men det är inte roligt att ge om man inte får någonting tillbaka, så jag undrar om jag ska sluta ge....hur skulle det bli då?

Jag ÖNSKAR bara hjärtat kunde ändra sig lite i sitt sätt att vara och sitt sätt att tänka...för jag vet snart inte. Spelar ingen roll hur mycket man älskar...får man inget tillbaka kommer man till sist till en punkt där man bryter allt....och till den punkten vill jag INTE nå!!!!

 Jag älskar dig hjärtat, du vet vad jag vill.....nu ligger ALLT på dig !!!

När klockan var närmare halv 11 höll jag snudd på få panik runt detta med sömnen.
Ringde och rådgjorde än en gång med jouren/POA och beslutade mig för att åka ner...för att få SOVA!!!

Så sagt och gjort så satte jag mig i bilen och körde ner, när jag kom till Matfors började det snöa och väl framme i sundsvall vräkte det ner stora snoflingor så man knappt såg någonting framför sig på vägen.

Träffade läkare det första jag gjorde då jag kom ner. Diskuterade kring detta med situationen och med min medicinering. Fick påbörja användandet utav seroquelen direkt också fick jag en sömntablett att sova på...och sov, det gjorde jag. Nästan 7 timmar blev det nog...tvärslocknade!!!

Fick prata med läkare igen i dag och fick klart med medicinstart. Ska nu bara ta kontakt med fränsta vårdcentral och Ånge vårdcentral för att prata om överflytt utav mina mediciner...för inte sätter jag mig och åker 8 mil för att hämta min medicin varannan vecka. Så det är ju alltså något jag måste fixa upp själv...

Åkte hem från stan vid 3 tiden och det var så skönt att komma hem...tröttheten höll fast mig så efter att ha ätit middag la jag mig på soffan för att vila en liten stund innan jag började plocka undan här hemma....EHR....jaa åsså vaknade jag nu för en stund sedan! Sovit runt 3 timmar med andra ord...antar jag behövde det.

Ska snart gå och lägga mig för natten tänkte jag...och SOVA !!!

Ja nu är det ju kväll och snart är det natt och om nätterna ska man sova....

JASSÅ, ska man det?!

OJDÅ, måste ha missat det de senaste 11 nätterna....BLÄÄÄHHH!!

Och det lär ju bli 12e natten nu i natt då...

Krypningarna i kroppen har satt i gång redan och likaså den här så kallade obehagskänslan i fötter, ben och armar...otålig!!!

JAG BEHÖVER SOVA !!!

Ska jag åka ner, hämta en sömntablett och åka hem igen? (12 mil t.o.r)

Ska jag ligga vaken här hemma i natt och ringa ner i morgon alt åka ner i morgon?

Eller...

Ska jag ringa ner till Sundsvall igen och BE om att få komma ner nu i kväll, få medicin och sova där och få träffa läkaren i morgon?

Känner mig kluven....vet vad jag VILL göra men drar mig för att göra det eftersom jag känner mig löjlig...så akut är det ju inte direkt....