och efter alla nätter med usel/obefintlig eller sönderhackad sömn så dyker så klart funderingen upp om hur det blir denna natt. Visst, i natt som var fick jag ju lite sammanhängande sömn men jag skulle behöva fler timmar med sammanhängande sömn för jag känner mig som en zombie nu kan jag lova.

Hoppas att min läkare ringer upp mig i morgon bitti nu då när han läst mailet. Har jag inte hört någonting så får jag väl ändå försöka ringa under deras telefontid mellan 13-14...jag MÅSTE få komma i gång med medicinen igen för det här är inte hållbart. Det är ju inte bara sömnen som strular utan jag dras med detta ständiga huvuddunk och huvudvärk, har en känsla av ångest all min vakna tid, har svårt att koncentrera mig, svårt att få någonting gjort, är väldigt lättirriterad, får dimsyn emellanåt, känner förtvivlan, ont i kroppen, lätt kramp och myrkrypningar kvälls och nattetid....bland annat....så här vill jag inte ha det!

Det kan ju hända det blir någon dag som inneliggande nu då medicinen skall sättas in på nytt men jag hoppas kunna slippa den biten och att det kan räcka med en tid hos min läkare för diskussion och receptomskrivning.

Måste även få hjälp med att ordna så min utlämning av dosett flyttas till den vårdcentral jag hör till nu i stället för den jag hade där jag bodde förut. Sedan är det ju lite annat som ska fixas runt den biten också...

Ja är det inte det ena så är det tamej faan det andra...BLÄH !!!

och inombords börjar det blåsa upp till ovädersstorm.

Delvis får jag nog skylla mig själv eftersom jag på eget bevåg tvärslutade med min medicinering i september...det absolut dummaste jag kunnat göra...för den medicin jag haft ska man trappa ner så sakteliga den dag man är redo för det men jag tvärslutade alltså och nu med allt som varit sista tiden så kommer bakslaget krypande...

Tog och ringde ner till jouren på sjukhuset nu på eftermiddagen och rådgjorde lite med dom. Helt klart är att jag måste återuppta medicineringen men hur jag ska gå tillväga får jag ta upp med min läkare. Har mailat ner ett mail till honom nu i kväll så jag får se om jag får något svar under morgondagen. De på jouren sa att jag kunde ringa dit i morgon annars mellan telefontiden som är mellan 13-14 men rådet de gav var att jag i stället skrev ett mail nu i kväll direkt till min läkare. Nu har ju jag träffat flera läkare där nere men jag mailar till en utav dom så får vi se...

Troligtvis måste jag ju ner och prata med dom på plats och eventuellt kan det bli tal om att jag blir inlagd någon dag för att få dem insatta igen...det får vi se. Jag kommer i alla fall göra vad som krävs för så här som jag mår nu vill jag inte må...och jag vill definitivt inte backa tillbaka dit jag var när jag räknades som sjuk.

Jag vill inte bli sjuk igen !!!

Jag vill ju för faan bara må bra, vara glad och bli lycklig igen !!!

Ja fryser som en gnu just nu...har varit ute och burit undan lite saker och som vanligt klär man ju inte på sig som man ska. Nej, på med en vanlig huvtröja och sen ut....brrrrrr!
Det får man ju skylla sig själv för nu efteråt för jag fryser....invändigt!!!

Inte blev det mycket bortburet...blir så frustrerad för jag vill ju ha undan allting så man kan "bo på riktigt" någon gång. Fattar inte riktigt vart jag ska göra av allt skit, skulle behöva minst det dubbla av förrådsutrymmen...SUCK !!!

Har tagit en liten paus just nu men ska väl fortsätta stöka lite uppe på barnens rum. Tänkte jag skulle få bort alla säckar med kläder och kartonger med saker som står på deras rum. Kläderna i byråerna, sakerna i lådorna och på deras hyllor. Sänglamporna skulle  behöva skruvas upp också men det är inte så där jätteakut eftersom de har sina skrivbordslampor...

I dag kommer barnen hem från sin tripp till Stockholm men jag tror att de ska få vara hos sin pappa även måndag och eventuellt tisdag...känner mig ju inte helt 100 och jag vill ju känna mig okej då jag har mina guldkorn här hos mig. Ska ringa till sundsvall och diskutera detta med min medecinering...jag hoppas att jag bara kan börja med dom igen utan att behöva ligga inne någon dag för det är inget jag vill precis...men jag vill heller inte må som jag faktiskt mår inombords just nu...suck!!!

Förbannar denna jävla berg och dalbana nu faktiskt...den verkar aldrig ta slut...den verkar aldrig sakta ner och den kommer säkerligen aldrig heller att stanna. Hur länge klarar man av att vara med på åkturen man befinner sig i? Hur får man den att sakta in och stanna? Går det? Och om man vill kliva av...hur beter man sig då?

Försöker förtränga allt runtom men det funkar inte. Trodde jag skulle kunna göra det...bara ignorera och vara men jag kan inte lura mig själv. Jag påverkas i alla högsta grad utav allting...bara flytten hit förde mig ju bakåt en bit. Har väl försökt hålla skenet uppe så gott jag kunnat men vem är det egentligen jag lurar då allra allra mest? Joo, mig själv....

GAAAAAHHHH !!!

Nä, ska fortsätta frysa och stöka på här...sen är det väl tänkt man ska äta någonting också...inte för att jag är vidare hungrig men man måste väl.....

Ja så var denna lördag snart till ända och snart slår det över till söndag...ANDRA advent, och 20 dagar kvar till julafton !!!

Det ni, nåå...är ni klara med alla julklappar gott folk?

Jag följde med hjärtat till Sundsvall i dag men eftersom jag inte har några pengar kvar just och det är långt kvar tills det inkommer några så blev det inte mycket handlat...några små klappar till barnen blev det dock men i vanlig ordning får man köpa det sista dagen innan julafton...då pengarna kommer. HATAR att trängas och jävlas den dagen och borde ha lärt mig att planera in julklappsinköpen men nääädå...nu blir det trängsel och vånda i år med!!!

Men det blir inte så mycket klappar till barnen i år...det behöver inte vara i överflöd med paket och jag är så tacksam att jag har 2 så tacksamma guldkorn som blir glad för allt. Dock vill jag ju så gärna försöka ge dom åtminstonde en av de saker de önskar sig som mest...

Huvudet har dunkat hela dagen, har känt mig yrslig och ångestfylld på något konstigt sätt...och att trängas bland folk har ju inte varit någon direkt höjdare om man säger så...ni som någon gång upplevt ångest vet nog vad  eller hur jag menar...ujuj!!

Tröttheten har hållt sitt grepp om mig även denna dag...i natt som var sov jag uruselt...sämre än vad jag gjort föregående nätter. Hade sånt jäkla myrkryp och olustkänsla i kroppen så stundsvis visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Lederna kändes stela och stundvis molade det till i handleder, fingerleder och fotleder på ett mkt konstigt sätt.

Kvart i 5 tittade jag på klockan sista gången...vaknade gjorde jag halv 8...5 urusla nätter med pyttelite sömn börjar kännas på. Humöret mitt börjar bli likt en ilsken gets...yrslar mer och mer...huvudet dunkar högre och högre och för minsta lilla...märker till och med av det på då jag äter...blodsockret åker i höjden av minsta lilla tugga och hjärtklappningen är ett faktum.

Jag har några få önskningar i mitt liv...just nu: att få sova en hel natt !!!

I morse lämnade jag mina guldkorn på skola och förskola, lämnade dem där med visst vemod eftersom jag inte får ha dem hos mig nu över helgen pga de ska åka bort...det kändes i mammahjärtat att komma hem till huset med vetskapen om att inga skratt, inga snusningar & fisar och inget mamma/döttrar mys kommer höras/vara under de närmsta dagarna....saknar mina guldkorn så mycket!!!

Mycket annat jag saknar också :-(

I stället för att sitta hemma och fundera och känna så tog jag och åkte upp till Ånge en sväng mitt över dagen. Träffade en kompis och fikade på coop en stund och sedan så var jag till min moster och grattade henne i efterskott på hennes 86 årsdag...hittade en jättefin glasängel med värmeljushållare som present, vill ha en sådan jag också...hehehehe!!!

På eftermiddagen ringde min återfunna vän & syster och påpekade att det syndes på mig att saker och ting kanske inte var så jättebra just nu och hon måste ju läsa mig som en öppen bok...för det är ju så det är...att det dippat neråt för tillfället. Ska ta tag i detta med min medicinering igen, ringa affektiva/jouren, ringa apoteket och ringa distriktssköterskan för att få till detta med medicinering igen....jag vet ju att det är ett måste, att jag måste återuppta den biten om jag inte ska dimpa ner allt för mycket. Min väns man uttryckte även sin oro över att han INTE ville vara med om samma sak som hände för nästan 2 år sedan...och något sådant vill jag inte utsätta någon för igen...så det är ett MÅSTE att återuppta detta!!!

Mina älskade vänner

Hjärtat kom till mig här på eftermiddagen, skönt att ha honom här...även fast saker är som de är. Blev lite arg på honom...tog åter upp detta med allt som han är skyldig mig. Ville få honom att förstå hur mycket jag lagt ut på och för honom sedan augusti förra året då det så att säga blev vi. Bara semestern nu i år kostade mig 12 000 och där betalade han ingenting utan jag bekostade allt....sedan har det hänt flera flera gånger att jag betalat hans saker då vi varit tex till birsta, på dollar, på ikea, på willys, lidl etc....och varje gång har jag fått höra "du får igen pengarna bara jag får pengar från f-kassan"...men jag har inte fått igen 5 öre ens.

5000 har han lovat mig då han får ut lite pengar efter sin farfars syster men 5000 är långt från allt jag lagt ut för/på honom....kostnaden för mat, bensinkostnad, boende och alla inträden för hans del på vår semester blev ju drygt 4500...och sedan rör det sig kanske om ungeför lika mycket till (om inte snäppet mer) som jag lagt ut sista året. ...5000 får jag och punkt slut! Fastän det handlar om det dubbla...

Och dom pengarna får jag inte innan detta år är slut utan det dröjer......om jag ens kommer få dom över huvudtaget ?!

Som om jag sket pengar!??

Jag får fasen mindre ersättning varje månad än vad han har...jag har högre månadskostnader än vad han har + att jag har 2 stycken barn. Fattar liksom inte hur han tänker....också blir han sur för att jag vill ha betalt?!?!?!

Har jag fel....ska jag bara ge ge och ge? Ska jag bara acceptera....jag känner mig utnyttjad!!!

Min ekonomiska situation är under all kritik just nu och jag går snart på knäna om inget drastiskt händer...jag vill JOBBA!!! Jag vill känna mig värdefull!!! Jag vill göra nytta!!! Jag vill INTE ha det så här.....

Jag vill komma upp på fötter, jag vill stå stark och jag vill leva ett bra liv....och under det liv jag har kvar vill jag uppfylla mina drömmar, önskningar och annat...LEVA vill jag !!!

Jag vad säger man att det är då klockan är kvart i 11? Är det kväll eller är det natt?

Nåja, hursomhelst så är det i alla fall torsdag i 1 timme och en kvart till...

Sömnen har fortsatt att strula sedan senaste inlägget...fattar inte att det ska vara så jävla svårt att slå igen ögonen och SOVA. Visst, jag somna...men så vaknar jag efter bara en liten stund och det är SÅÅÅ enerverande!!!

Men jag antar det beror på allt som är just nu...och givetvis på det som varit.

Slutade ju med mina mediciner på eget bevåg för flertalet veckor sedan och det kan ju bero på det också...medecinerna jag har ätit är ju inga man ska tvärsluta med men det är på tiden att komma på att det var ganska dumt NU?! Funderar på att börja igen men då kanske det krävs en inläggning någon dag för att få dem insatta på ett bra sätt så att jag inte  bara börjar som det var då jag slutade.

Jag känner ju i kroppen att det var jävligt dumt gjort....tar inte ens de vitamintabletter etc jag behöver pga min gbp operation...resultatet av att jag slutat är huvudvärk, hjärtklappning i tid och otid, svettningar, frossa, yrsel, ångest...och sömnproblemen hör säkert också till där.

Tror jag ska ringa till sundsvall och rådgöra med dom hur jag ska göra...men jag antar de kommer föreslå en inläggning under någon dag...och i så fall får det bli så...innan det gamla börjar spöka på allvar inom och hos mig.

I helgen kommer inte mina älskade guldkorn vara hos mig för de ska åka till Stockholm...saknar dem redan och i kväll då jag pussade deras pannor och sa "mamma älskar dig" till var och en så brast det i mammahjärtat. Saknar ju även den biten.......Stockholm.....min svärmor (fd) som var som en nära vän...mina svärfar (fd) och min svåger (fd)...det är också en del i allt detta som gör så jävla ont!!!!

Rannsakade mig själv här i kväll om saker och ting och....jaaa, jag saknar....och gick det att spola tillbaka tiden skulle jag göra det direkt!!! Tillbaka till då jag LEVDE...nu ÄR jag mest bara...

Jag HOPPAS...jag ÖNSKAR...jag BER...varje dag, varje kväll...att bli en HEL människa igen...inte den trasiga Anna-Maria som jag faktiskt är...

Det blev en natt med lite sömn och den sömn som blev vart väldigt sönderhackad...sov, vakna, låg vaken, sov, vakna, låg vaken...typ!

Har lämnat guldkornen på skola och förskola nu och ska faktiskt krypa ner under täcket 1 timme eller 2.

Det bara snurrar runt inombords och jag känner mig som i en glasbubbla....som om jag befann mig i ett vaccum.

De korta stunder jag lyckades få till sömnsmässigt så drömde jag bara om en massa ledsamheter och vid 2 tillfällen grät jag nu i natt.

När faan ska det ta slut?

Kommer det någonsin ta slut?

Kommer jag någonsin bli en hel människa igen eller kommer jag för alltid vara trasig?

Ska jag gå omkring här livet ut som en levandedöd?

Nej tamej faan, jag vill leva....men HUR?

HUR slutar man?

HUR glömmer man?

HUR?????!!!!!!?????

Folk få säga vad de tycker, folk får prata hur faan dom vill....jag VET att det jag känner är normalt, något det påpekats för mig gång på gång vid mina samtal i stan. Jag vet oockså att detta är något som jag kanske kommer få leva med resten av mitt liv...det kanske aldrig går över. Lätta kan det göra men det är inte säkert att det går över....det är inte säkert att mitt hjärta och min själ kommer att kunna läka utan jag kanske får bära med mig såren och ärren efter allt som hänt.

Är så trött på detta....önskar jag kunde få vakna upp en morgon, bli nypt i armen och se att allt varit en ond jävla mardröm. Att det liksom i dallas visar sig bara varit en dröm....att jag vaknar och ser den saknade intill mig då jag vaknar. Att jag har fått tillbaka mitt liv...och får börja leva, igen....

I snart 2 timmar har jag legat i sängen.

Mina 2 guldkorn var trötta i kväll och ville lägga sig redan vid halv 9 så då tänkte jag göra det samma...men tror ni det går att somna?

Så fort jag la mig till rätta under täcket så kom den....panikångesten...greppade sitt tag om mig och höll mig i ett fast  långvarit grepp. Jag har ju levt med detta i många år nu och jag vet att det inte är något farligt + att man tar sig igenom en levande....MEN det är lika otäckt varje gång! I bland lyckas jag avleda den så den blir lätt, i bland lyckas jag till och med avleda den helt....men så kommer dessa gånger då greppet håller ett hårt tag om mig och vägrar nästan släppa...gånger den släpper men tar ett nytt grepp så snart trycket släppt.

Det är så otroligt mycket negativt runtom mig just nu, många smärtsamma minne och tankar som dyker upp DAGLIGEN. I dag  behövde jag bara känna en doft här i huset som fick mig att falla ner ett snäpp...sen ytterligare en sak som gjorde att man trillade ner ännu ett pinnhål.

Det är så jävla jobbigt med dessa jävla berg & dalbanor...jag vill ställa mig och skrika ut STANNA, JAG VILL KLIVA AV...men den stannar ju faan aldrig! I över 2 år har denna berg & dalbana farit fram, trodde den skulle sakta ner men nu eskalerar den åter igen. jag vill inget mer, jag vill kliva av!!! Jag blir ju för faan sjuk....och jag vill inte bli sjuk igen!!!

Räddningen är väl just nu att jag har mina guldkorn hos mig...när dom är mig nära finns ingen tid till minnen/känslor/funderingar och annat...eller joo, det finns det ju...men inte på samma ångestfyllda sätt som de stunder då jag är själv....det är då det blir påtagbart och det är då det gör ont...då jag gråter och då jag får ångest.

Mina vänner och andra nära gör också så klart att det känns lättare för stunden men jag tror ingen vet hur det kan kännas...fortfarande...då jag är själv. Det vet säkert inte att det gör lika ont nu som det gjorde DÅ...för det gör det....ONT!!! Och ondare kommer det att göra...och det skrämmer mig för jag vet inte HUR....reaktioner, känslor, hur ont kommer det göra då när det gör så fruktansvärt ont nu?!? Och har så gjort i över 2 år.....

Jag har stått emot allt ont hittills men hur ont kan det göra....jag är bara så jävla rädd att falla ner i den där mörka avgrunden igen...

Jag blir så förbannad över allting...så ledsen över allting....

Jag VET att jag är jävligt STARK....men jag vet inte hur stark...stark nog att stå emot handlingar vet jag dock att jag är, men resten.....resten!!??!!