men vaknade till med världens jäkla panikångestattack...gråt, hjärtklappning, domningar, tryck över bröstet och ONT!

Det sista jag tänkte runt då jag släckte lampan för en stund sedan var den längtan som jag bär på...en längtan som jag burit i nästan 4 års tid. Att få bära ett litet liv inom mig igen...

Detta var något som barnens pappa och jag pratade om bara månaderna innan han pang bom förstörde mitt liv.

Även den biten är en sorg för mig...för jag är inte färdig på den biten...jag SKA bära och föda barn igen, om jag så ska bli ensam mamma. Finns ju möjligheterna till insemination nu för tiden och det finns inget som säger att man är en sämre förälder om man väljer att gå den vägen...om förutsättningarna är bra och möjligheten finns.

Den person jag lever som särbo med vill inte bli pappa så huruvida det kommer att hålla mellan oss eller inte har jag ingen aning om. Längtan efter att få föda liv är starkare än behovet av kärlek faktiskt....och jag har mycket mer kärlek att ge än den kärlek jag ger till mina 2 guldkorn som jag har redan.

Nu är det inget som säger att jag vill ha barn just här och nu...men inom närmsta åren ska det ske i alla fall.

Detta är något som jag vet kommer göra enormt ont nu då jag flyttar till helvetetshuset...mitt ex och hans nya kärring ska visst bilda familj. Ärligt så ber jag varje kväll att den lyckan skall vändas till olycka för jag önskar dem inget gott i livet...inte så illa som han gjort mig! Och nu får vem som helst säga vad dom vill...tyck att jag är knäpp, gör det! Men jag vet att jag inte är det utan att tankar, känslor och funderingar är helt normala....det är väl snarare så att de är de som tycker en är knäpp i så fall som är dumma själva.

Men det finns INGEN som vet om ALLT som varit...så HÅLL KÄFT!!!

Jag VET att det med tiden kommer slå tillbaka på honom och han kommer få uppleva den smärta han själv en gång orsakade och den dagen ska JAG stå där och nonchalera, skratta och bara gå emot...jag hatar honom för all den smärta han gett mig och att han fick mig att bli så sjuk...han hade kunnat underlättat min tillfriskning men i stället blev jag sjukare...!

Hokus pokus...

BBörjade ju stöka på här i min ensamhet då jag hämtat släpvagnen från shell...hjärtat dök upp han med och då hade han lånat sin pappas släpvagn så vi fick lite kört ändå i dag.

Kan bli så arg på honom i bland men jag tycker om honom så  mycket ändå..hihi <3

Bland annat så var vi till återvinningen med en massa skräp och sedan fick vi med oss rätt mycket ner till Torpshammar....vi lastade den vagn jag hade hyrt + hans pappas lilla vagn.

Det kommer nämnligen bli till Torpshammar som jag kommer att flytta för det fanns inget ledigt nu på studs här i Ånge. Första lediga lägenheten som soc godkände kostnadsmässigt blev inte ledig föränn 1 december och då man bara har denna vecka på sig att flytta ut här så var det inget alternativ...nu HOPPAS och ber jag bara om att allt skall funka med vattnet i huset. Det har ju stått tömt och kallställt länge nu men mitt ex (barnens pappa) har lovat hjälpa mig och försöka fixa det...hoppas det kan ske under morgondagen eller senast onsdag så att jag kan börja elda. Kommer ta tid att få ut det råa i huset då det stått kallt och tomt så länge.

Jag ska villigt erkänna att det är med en klump i magen jag flyttar ner till mitt hus i byn där jag blev så sjuk...till det hus där så mycket ont har hänt. Ett hus med enbart tråkiga minnen...men det får så lov att gå...det finns liksom inget alternativ just nu och det är AKUT !!!

Vet dock att det kommer gör ont, jävligt ont att bo där...men jag kommer undvika i möjligaste mån att riskera se sånt jag inte vill se. Bävar dock extra över en speciell sak...en sak som jag är rädd att inte kunna hantera...på den biten är jag rädd att falla ner igen...väldigt rädd!!!

     Hur skall allt bli...hur kommer jag att må...helvetetshuset...

Ja då var det väl det som de kallar för morgon och jag kan säga som så...i natt har det inte blivit mycket till sömn.

Sovit kanske en halvtimme, vaknat, vridit & vänt på mig, läst, kollat datorn, upp och lagt in tvätt i maskinen, packat ner en låda eller säck, sovit en halvtimme osv....HELA JÄVLA NATTEN!!!

Så i dag är det zombievarning på hög nivå kan jag säga och jag har typ...tusen saker att ta tag i.

Hur nu i helvete det ska gå undrar jag...

Har dessutom världens huvudvärk där det bara dundrar i skallen för minsta lilla och det blixtrar oavbrutet framför ögonen på mig...kul att köra bil med detta!?!

Sedan blir jag så jävla less på den människa jag har till särbo. Jag sa klart och tydligt i går att jag vill åka med första släpet senast klockan 12...nu är klockan 10 och jag skickade i väg ett sms och sa att jag hämtar släpet nu strax och hoppades att han var klar om en stund. Tror ni?! Näe, han har nyss klivit upp..ska dricka sitt kaffe, duscha och äta....så nu tänker jag hämta släpet, lasta det själv och åka i väg med sakerna. Ger jag mig den på det så fixar jag det på egen hand.....kan liksom inte låta halva dagen gå, ska hinna med 2 vändor i dag är det tänkt.

Önskar denna jävla mardröm är över snart och att jag får komma till ro någon gång. Vill  bara få ett lugnt och fridfullt liv tillsammans med mina barn och en människa som älskar mig...

Nu får ni ha överseende över att det blir väldigt mycket gnäll, gnöl och negativt skrivet i bloggen men det är mycket sånt som är just nu...och min blogg är min.

Det blev i alla fall bara ett släpvagnslass ner med saker till "helvetetshuset"...blev inget bra då jag var där nere så jag ville inte åka en tur till. Var på väg att bryta i hop när jag var där nere...allt ont som hänt kom över mig igen, tårarna kom och hjärtat skenade i väg. Hade jag stannat någon minut till där så hade det totala sammanbrottet kommit, det är jag helt hundra på....detta påvisar ju tydligt och klart att det inte hade funkat att bo där heller så som jag hade tänkt först. Nu vet jag att jag ALDRIG kommer bosätta mig där utan huset ska väck!!!

HELVETETSHUSET !!!

Kan inte fatta hur det kan göra så ont fortfarande, det blir liksom inte bättre på den biten...för då det kommer så gör det exakt lika ont som det gjorde för 2 år sedan. LIKA ONT...

När jag kom hem hit igen nu i kväll så blev jag totalt handlingsförlamad, började plocka lite bland mina saker nere i källaren men så ville kroppen helt plötsligt inte lyda mig längre. Jag rasade i hop och bröt samman...låg och grät nere på golvet i tvättstugan till dess jag inte orkade gråta längre. Jag skrek tills jag inte kunde skrika mer...sen låg jag bara där, helt tom...länge.

Har ett tryck över bröstet, lätta domningar i panna, läppar och händer...väntar nu bara på att hjärtat ska börja skena i väg, pulsen ska börja dundra i huvudet på mig och det ska kännas som jag ska tuppa av...dvs så inväntar jag en redig jävla panikångestattack för det känns som upplagt för en sådan...men har jag tur så stannar det enbart vid denna vanliga ångest som jag känner nu.

Ska nog gå och lägga mig nu strax och hoppas på att få sova åtminstonde en timme eller två...också får jag kliva upp och försöka ta tag i allt igen i morgon bitti och hoppas att de känslor och tankar jag har just nu har lagt sig i morgon.

Packa, hyra släpvagn, åka till helvetetshuset med saker, hoppas få besked om boende...och får jag det ska jag börja köra möbler och annat i morgon kväll har jag tänkt.

Jag ber till gud att jag får klart med bostad i morgon....

jag måste få klart med det i morgon om jag ska fixa detta!!!

MÅSTE...måste...finns det en gud så LYSSNA på mig för en gångs skull!!!

Du har aldrig hört mina böner på 39 år men lyssna nu!!!

Jag säger god natt världen nu...ingen bra dag i dag.

Det kan jag ju säga redan nu...

Dels så ska ju barnen åka till sin pappa och som alltid kommer mammahjärtat brista i tusen och åter tusen bitar...hatar dessa jävla avsked, gör lika onte varje gång!!

Sedan finns det ju typ tusen saker att ta tag i i dag...det ska packas och köras. Bara detta att behöva åka till mitt gamla hus gör ju inte det hela bättre....och det lär dessutom bli mer än en gång vi måste dit i dag...det finns liksom massor att flytta i väg vid sidan av möbler, kläder och porslin.

Usch...nej, jag tror jag hoppar över den här dagen...går och lägger mig och kryper inte fram igen föränns någon gång till våren eller nåt sånt.

Sömn har det blivit noll med i natt, sov väl en kortis mellan halv 3-kvart över 3 men sedan har det varit sova/vakna/sova/vakna hela jävla tiden...är det så här det ska vara nu då någon vecka framöver igen? Då lär det inte bli bra detta kan jag säga...sömnen är ett måste och jag vet att jag påverkas väldigt då jag inte får sova.

Hoppas bara allt sånt här kan lägga sig bara det börjar klarna runtom...för just nu är det allt annat än klart...just nu är det allt annat än ljust om man säger så...men jag ska inte gräva ner mig helt och fullt, även om jag skulle vilja.

Dags å ta tag i denna jävla skit dag....BLÄH !!!

Ja så kom det jag befarat...precis som ett brev på posten...ÅNGESTEN !

Den som aldrig varit med om en riktig ångest tror inte jag ens kan föreställa sig hur det känns.

Att vara orolig är en sak men att få ångest är en helt annan.

Ångest finns ju i olika grader om man säger så...från relativt lätthanterlig till nästintill ohanterlig.

Första gången man får en så kallad panikångestattack tror man att man håller på och ska dö...det tror jag nog de flesta som haft en sådan kan skriva under på?

När jag fick min första...då satt jag helt lugnt och stilla en kväll i soffan och tittade på teven. Började plötsligt höra mina hjärtslag pulsera i huvudet, kände hur hjärtat rusade i väg i typ 300, armarna domnade bort och jag förlorade känseln, kändes som jag hade något tungt lagt över bröstet och kunde knappt andas...andades bara ytliga och korta andetag...jag domnade bort över läpparna och det stack väldigt vid mina tinningar.

Jag ringde 112 och var helt övertygad om att jag skulle dö...åkte in med ambulans och hjärtrusningen höll i sig ganska så länge men då vi kommit in på akuten hade det lugnat ner sig med hjärtrusningen men jag var fortfarande delvis bortdomnad i armar och läppar och det stack väldigt vid tinningarna...OCH jag var rädd! LIVRÄDD...

Det togs diverse prover, ekg och annat...undersöktes noggrant och fick sedan ligga kvar på observation i 1 dygn.

Detta upprepades vid 11 tillfällen under en period av 3 månader och jag var lika rädd varje gång, och lika säker på att jag skulle dö...det var först den 12e gången jag insåg att jag inte skulle dö...och det var också då jag fick min medecin.

Senaste 2 åren har det funnits hur mycket ångest som helst i mitt liv och allt som hänt har ju resulterats i panikångestattacker...också som nu, en gröndjävulsk "vanlig" ångest då tankarna snurrar, pulsen något förhöjd, huvudet pulserar, det är nära till tårar och det är totalt jävla hopplöst att somna.

Antar att det är så här det ska vara närmsta tiden nu...men jag vill faan inte må så här...vill bara få må bra och leva igen!!

Nu kan jag tala om gott folk att det gror en klump i magen på mig..oron gnager och äter.

Onsdagkväll, då ska jag ha packat mig ur denna bostad...det är 4 dygn kvar kan man säga och jag har ingen susning om vart jag ska ta vägen. Jag HOPPAS min kontakt på soc hör av sig på måndag...och då gärna på förmiddagen för får jag inget veta då...ja då vet jag ärligt inte vad jag gör för jag behöver 2 dagar på mig att flytta ut allting.

I morgon ska jag i alla fall köra ner allt sånt jag inte tror jag kommer att behöva i den nya bostaden till en början. Jag har fått låna en släpvagn (TACK till er jag fått låna den utav) som jag ska lasta med saker och köra ner till mitt hus i Torpshammar under morgondagen och sedan då jag kommit mig in i någon ny bostad så får jag åka till mitt hus och gå igenom alla de sakerna där. Det enda jag ska spara här är möbler, kläder och porslin...kan komma att  bli 3 turer med släpvagn under morgondagen men det får bli så, jag MÅSTE köra ner sakerna i morgon...i värsta fall får jag väl vara vaken dygnet runt de närmsta dagarna.

Jävla helvetet detta...fy faan...fy jävla faans helvete !!!

Jag bara strular till mitt liv allt mer och mer...men allt är inte enbart mitt fel.

För 2 år och 2 månader sedan hade jag allt jag önskade...nu...ja nu har jag inte mycket kvar av det jag hade.

Livet försvann på några sekunder och det är inget jag kommer att glömma...efteråt följde ett rent jävla helvete under en lång period och när jag väl började stega tillbaka till LIVET igen för 1 år och 3 månader sedan så möttes jag av motgångar lite då och då...och där står jag nu i dag, med motgångar runtom mig.

I onsdags fyllde jag år och som present fick jag beskedet utav min hyresvärd att jag ska vara ute ur mitt boende tills på onsdag...jag fick 1 vecka på mig att packa mig ur härifrån, så här står jag nu och vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag ska bo, vart jag och barnen ska bo men se ut ska jag och det senast onsdag för annars kommer hon ta med polisen hit och vräka mig på plats...så man kan säga att jag står BOSTADSLÖS!

Till allt detta, anledningen till detta, är att det kört i hop sig ekonomiskt så det bara sjunger om det! Från att ha haft en månadslön på 17.500 efter skatt då jag arbetade så får jag i dag som sjukskriven ut ca 8300...och ingen hjälp från soc får jag heller eftersom jag äger en fastighet i "helvetetsbyn" och då ses det som en tillgång...ja ni hör ju och ni fattar säkert att det funkar inte...och då jag var på soc nu för 2½ vecka sedan så sa de "betala ingen hyra denna månad" och det gjorde jag ju då så klart inte och därför ska jag nu vara ute ur mitt hem senast onsdag.

Lördag i dag...söndag, måndag, tisdag & onsdag har jag alltså på mig och jag har ingen susning vart jag ska ta vägen...

Var på väg att hamna i balans igen men så sker detta och nu befinner jag mig i en enda stor jävla kaos igen. Är så jävla trött på att ha det så här...allt jag vill är att få ordning på mitt liv, komma på fötter, få ett arbete och LEVA igen!!! Är det för mkt begärt utav livet...?

Jag är tamejfaan inte stolt över denna situation som jag befinner mig i men vad faan ska man göra då man inte får hjälp med det man ber om hjälp med? Jag vill verkligen bo här jag bor men soc hjälper inte mig eftersom de anser jag bor för dyrt här...och visst, i nuläget är det för dyrt...det var det inte då när jag flyttade hit för då var jag helt inställd på att börja jobba igen och då hade det sett helt annorlunda ut om jag hade haft min lön varje månad...men nu då man har nästan 9000 mindre i månaden nu som sjukskriven..ja det går ju liksom inte.

Har en så stor klump i magen just nu och den lär växa sig enorm under dessa dagar...för vart ska jag köra alla mina saker? Vart ska jag och barnen bo?

Nej fy faan...detta är inte det liv jag ville leva!!!