Ja gott folk, i dag är den en sämre dag för min del...ångesten ligger och pockar på i kroppen precis hela tiden men jag vet varför den gör det...

I morgon ska jag nämnligen åka till ett ställe som kommer väcka en massa minnen och riva upp sår som varit på väg att läkas...jag ska åka hem till mina barns pappas föräldrar och vara där några dagar och det är med mycket tudelade känslor jag gör denna resa.

Barnen är där nere redan och när jag kommer ner är det tänkt att vi ska utgå med våra semesterplaner därifrån...det var förresten mitt ex som kom med denna i´de också eftersom han vet hur taskigt det är ekonomiskt och nu har vi boendet gratis iom detta...kommer dock se till att fixa mat etc då jag är där men det blir billigare detta ändå istf att barnen och jag skulle hyrt stuga någonstans i 1 vecka.

Men som sagt...det kommer påverka mig och jag tror säkerligen det kommer komma bakslag där nere...men då får det göra det...jag ska tillåta mina känslor som kommer, bara hoppas de inte blir för jobbiga och att det slår över helt åt fel håll....igen.

Så i dag går jag med en stor klump i magen, kan inte äta någonting...allt jag stoppar i mig vänder i magen och kommer upp...det är inte värst bra för en som är magsäcksopererad kan jag säga för man blir helt utslagen och matt och huvudet värker som f-n!

Och sova i natt lär väl gå käpprätt åt helsifyr antar jag...suck...jaja....återstår att se hur det blir med allt detta....

På något vis vet jag ju att jag kommer att ta mig upp och ur detta också men frågan är hur och hur lång tid kommer det att ta...det som hände är en blandning utav gammalt och nytt i mitt liv och liksom ingenting jag kunnat styra undan.

Många tror ju "men tänk inte på det"...men se en människas kropp har något som heter det undermedvetna och däri göms mycket kan jag berätta och det undermedvetna kan man inte styra över, tyvärr...man kan givetvis arbeta med det som göms däri men reaktioner etc sker spontant i vilket fall som helst...som tex då man känner en doft också får man upp en bild utav en människa eller situation, man hör en låt och upp poppar bilden utav en människa, situation eller händelse, känslan utav de javú ligger också dolt i det undermedvetna.

Saker som hänt i ens liv som man lyckats förtränga finns med en, i det undermedvetna...det var däri det låg en "mörk hemlighet" från min barndom som jag inte visste om men som kom fram då jag gick på hypnoterapi...en sak som gav mig så många svar på saker som varit problem och svårt för mig senare i livet...som jag bar på men inte visste om.

Har ju som sagt trillat ner ett snäpp, eller två, igen nu och det känns allmänt skit och piss allting...kom mig i alla fall för och var i väg och fiskade på egen hand i går och det var skönt, lugnt och fridfullt...ett tag...sen blev det ett smärre sammanbrott och jag var tvungen att åka hem och gömma mig under täcket KABANG !!!

Men den korta stund jag ändå fick känna utav den ro och frid som fiske ger mig så var det ju....bra.

...som kallade mig för stark för det är det minsta jag känner mig som just i går och i dag.

Hände nämnligen en incident i går som drog ner mig och jag föll handlöst ännu en gång...pladask rätt ner med ansiktet före känns det som.

Eller jaa...jag kanske är stark...för om man gång på gång ramlar och man gång efter gång tar sig upp...ja då torde man nog kanske ha den där styrkan ändå som han pratar om...så han kanske inte är så dum min läkare ändå?!

Faller...

Vaknade med känslan utav ensamhet i morse, en sån där känsla som gör en lite sorgsen...så dagen började med gråtande och känslan utav ångest.

Barnen åkte ju till sin pappa i går kväll eftersom de åkte ner till Stockholm och sin farmor och farfar nu i morse så det är ju denna tystnad och tomhet jag känner utav...även drömmar har påverkat mig sista dagarna då jag drömt så mycket otrevligheter och annat men alla som kan detta med drömmar säger ju att ju hemskare och otrevligare det är det man drömmer desto mer positivt är dem...men hur det kan komma något positivt ur det jag drömde för 2 nätter sedan har jag svårt att tro då den drömmen verkligen fick mig att bli illa berörd och illamående och det bara gjorde så ont...främst i mammahjärtat då drömmen handlade om mina allt.

Var ner till "lillsyrran" och surrade utav någon timme här på dagen, blev inbjudna till hennes granne på kaffe och fika så det blev ett par timmar då jag fick annat att tänka på...men nu så är jag hemma igen och...jaaa...och...

Skulle så gärna vilja göra någonting men vet inte vad och det får inte vara något som kostar då denna förbannade jävla försäkringskassa inte har betalat ut min sjukersättning denna månad....kul detta då jag ska på semester med barnen till veckan! Inte undra på att man sänks ner mellan varven...

Ja det fick jag klart och tydligt sagt till mig i går vid gårdagens besök på affektiva, blev lite smått överraskad utav att jag även fick träffa min terapeut och de kontaktpersoner jag hade haft under den tid jag vårdades inneliggande på avdelningen...för det var ju bara min läkare jag skulle träffat denna gång var det tänkt så jag blev GLATT överraskad!

Berättade som alltid om mina tankar och känslor och funderingar samt allt som hänt och skett sedan sist jag var där och vet ni vad...det min läkare sa allra först efter det att han hört allt jag berättade var

""Du är stark, för du lever...med alla försök du gjort till att avsluta ditt liv så sitter du ju här framför mig och berättar detta för mig. Tänk tillbaka till den 26e februari 2010 då ditt hjärtat stannade och du var död...men du återvände. Anna-Maria, du är stark!"

Bara detta att JAG lämnade ett förhållande som jag kände fick mig att må dåligt av var en stor framgång och styrka...till saken hör att denne läkare vet typ ALLT om hur mitt liv varit tidigare, uppväxten, tonåren, vuxenålder etc ända fram tills nu...så där visade jag styrka enligt honom och de övriga höll med.

Konstigt att man anses vara stark då det är det minsta man känner sig.
Bröt i hop en gång under samtalet också och det var då jag berättade om detta med skolavslutningen och alla känslor och tankar därikring...det sammanbrottet påvisade också styrka!? Hur kan det vara styrka då man bryter samman, gråter och skakar?!

Hmmm...nåja...

Det kändes iaf JÄVLIGT SKÖNT att höra att jag är normal eftersom så många påpekar hur sjuk jag är!

Vi ögnade också igenom lite inlägg etc här på bloggen som min läkare ville reflektera lite över...vilket är något vi brukar göra och som sagt...de har tillgång till min blogg och har läst en del så reflektion över det blev det och då var jag ju så klart tvungen att fråga om jag var en sjuk djävul...men då skrattade läkaren och intygade att jag var fullt frisk. Att ha känslor, tänka tankar etc är normalt gott folk...att jag har mina dippar etc är också helt ok och en del i min bearbetning och väg tillbaka fullt ut.

Efter affektiva så träffade jag en av mina fd vänner som kontakten bröts med då jag var som sjukast...vi har inte träffat varandra eller pratat på en väldigt lång tid...2 år nästan...vi träffades och tog en fika inne på ett café. Pratade lite om tiden då jag var sjuk men inte så ingående..man behöver inte ta upp sådant som varit men hon förstod mig och jag förstår henne...och jag fick veta att jag har ingeting att be om ursäkt för, för man behöver inte be om ursäkt för att man blir sjuk...då skulle alla behöva be om ursäkt för minsta förkylning.

Efter det att vi fikat så åkte jag i väg på en däckfirma och bytte mina 2 usla framdäck eftersom de jag hade inte skulle visa sig vara godkända i fall polisen skulle stoppa mig...så nu sitter det 2 bättre begagnade fram ist.

Ska ju på semester med guldkornen till veckan och med så dyrbar last vill man ju inte riskera någonting....deras pappa sa att det var ett under om jag hade hållt mig kvar på vägen då det regnat...UJDÅ, jag som har kört så mycket i regn med de däcken...kanske ska vara glad att jag sitter här?!