Är så trött så ögonen snart går i kors på mig men tänkte väl försöka få till några rader här innan jag stänger ner och slår igen ögonen.

I dag har det varit skola och förskola för guldkornen.

Hämtade upp "lillsyrrans" go troll också då jag skjutade yngsta guldet till förskolan. "Syrran" har nämnligen opererat sin fot och kan inte köra bil nu men eftersom hennes go troll och mitt guld har samma dagar och samma tider och dessutom går på samma förskola så är det en självklarhet att ställa upp och skjutsa till och från dagis nu så länge hon inte kan köra bilen....hennes go troll är ju "mottels" go troll också :-)

Efter det att jag lämnat dem på förskolan så åkte jag tillbaka till "syrran" och kaffade + surrade utav en bra stund. Tog upp och gosade lite med deras marsgrisar Otto och Sicten också...vad är en marsgris tänker ni....men om jag säger marsvin då!? Yngsta guldkornet skulle också vilja ha marsvin eller hamster har hon sagt så vi får väl se nu då hon får eget rum i fall det kan tänkas bli något utav dessa 2...

Efter kaffande och surr så begav jag mig hem och fortsatte stöka på och röja ur i huset och kors i taket så är det urplockat och tömt nu. Nu är bara problemet hur i helskotta jag ska få in min säng där...troligtvis kommer jag inte kunna ha sängramen utan nu blir det väl bara ben på madrassen...rummet är ju så litet så jag är glad om jag överhuvudtaget får in min 160s madrass där...kanske får gå ner till en 140s innan det är klart men det gör inte mig något...jag har ju som sagt bara mitt sovrum till att sova i, barnen både leker och spelar ju på sitt rum så därför är det av vikt att de nu får varsitt rum.

Då jag hämtat barnen på skola och förskola så var vi hem till pappa en stund och gratulerade honom på hans 77 års dag. Min lilla pappa....i bland funderar jag på hur länge han kommer finnas kvar i mitt liv, speciellt de gånger han varit dålig :-(

Nu i kväll har jag  fått upp min utepaviljon men jag säger bara en sak, att sätta i hop en sådan är inte lätt då man är ensamen....tur att ingen stod och filmade mig med någon dold kamera kan jag säga för herre jisses innan jag fick i hop stommen. Paviljongen är rund och en rund sådan är jävligt svårt att få att stå innan man fått i hop alla delar....började faktiskt tokskratta mitt i allt jäkelskap....ojojoj, tur ingen såg mig!!!

Men nu står den där och i morgon ska trädgårdsmöbeln tvättas utav också hoppas både jag och guldkornen på fint väder nu så vi kan sitta där i och mysa....foto kommer ut när allt är klart där i!

Har varit energifylld i dag också och känt mig helt okej...men nu då jag la mig på sängen så ramlade jag ner pladosk! Känslan utav ensamhet och hjärtesorg kom över mig och slog omkull mig....har gråtit...massor...och gör så fortfarande...

Men jag lär väl ska försöka sova nu snart, äldsta guldkornet har fotbollsmatch i morgon och vi ska vara där klockan 10 så det är väl bäst att sova om man ska orka upp och vara något så närt pigg...

och första dagen är snart till ända...

Äldsta guldkornet var ett trött guldkorn till morgon, tänk att det ska vara som alra skönast att sova precis då man ska upp...väckte hon och bad hon morgna på sig för att sedan komma ner....JAAADÅ svarade hon, 10 minuter senare fick jag gå upp och väcka henne...men när hon väl vaknat så går det fint! 

Yngsta guldkornet sov ända till 5 över halv 10 nu till morgon så då jag hade skjutsat det äldsta till skolan så la jag mig på sängen en stund och spelade lite wordfeud och rumble...somnade väl till och vaknade på ett omtumlande sätt.

Vaknade utav att jag hörde min vän Annikas röst som sa klart och tydligt " Styrka nu Anna-Maria, allt ordnar sig"...

samtidigt då jag hörde detta så drömde jag att någon kramade om mig hårt hårt hårt....

Annika var en människa som fanns där och lyssnade under den tid då jag mådde dåligt och var sjuk och hon upprepade alltid orden "styrka, du måste hitta styrkan", hon skickade kort till mig på avdelningen med just dom orden också bla....dessvärre hade hon den 12 juli 2010 inte styrka själv vid en händelse som skedde och som hon sedan valde att lämna jordelivet pga.

Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset då det beskedet kom och eftersom Annika var med i den gospelkör som jag var med i blev vi tillfrågade att sjunga på hennes begravning och det var för mig ett måste att få göra det. Läkarna på avdelningen tyckte väl inte det var en skärskillt god idé eftersom jag var nere i min depression då och de trodde det skulle ta för hårt på mig då händelsen legat så nära mig själv om man säger så...men jag åkte i alla fall och det är jag glad för.

Grät dock under precis hela begravningsgudstjänsten från det att klockorna började ringa till dess de ringde ut....MEN då vi sjöng, ja då sjöng jag utan darr på rösten...för min vän.

Jag kan berätta att det var där i kyrkan det började vända på riktigt för mig...där satt jag och kören intill hennes kista och framför oss satt hennes föräldrar, hennes barn, hennes syskon, syskonbarn och vänner...när jag såg sorgen och hörde gråten från hennes barn och föräldrar kom det över mig att det hade kunnat varit jag som legat där i kistan, det hade kunnat varit mina barn som satt där, det hade kunnat varit mina föräldrar och vänner som satt där. DÄR vände det för mig....det låter kanske dumt att säga men där vaknade jag upp och började vända mot det friska jaget igen.

Så när jag vaknade i dag utav att jag hörde hennes röst och ord grät jag först men sedan kände jag bara ett enda stort och varmt lugn...i morgon då jag lämnat barnen på skolan och förskolan ska jag åka till henne och sätta mig ner där en stund, tända ett ljus och prata....

Efter det att jag vaknade utav detta så har jag haft sån energi hela dagen har det känts som och nu i kväll så började jag röja ur det rum dit jag ska flytta mitt sovrum så nu händer det saker här i huset.

Nu händer det dock inte mer i kväll...guldkornen snusar och småfiser i sina sängar och jag ska nog försöka göra detsamma....så natti natt alla !!

Somnade väl där vid halv 5-kvart i 5 i morse och slog upp mina blå vid halv åtta, låg dock kvar i sängen till klockan var halv nio då jag klev upp...med en känsla utav "leende" i kroppen.

Vid halv 11 kom mina älskade guldkorn till mig och vid halv 1 åkte jag och barnen + "lillsyrran" och hennes dotter i väg på badkalas i fränsta mellan 13-16...

Efter badkalaset var det hem och fixa till någon middag och i dag fick det bli spaghetti och köttfärssås...snabbt, enkelt och gott!

Ringde till min kusin på kvällskvisten och frågade i fall det kommit någon bebis hos alpackorna ännu men hon svarade att det hade det inte gjort utan de var tjuriga och knep igen...men så blev hon tvärtyst i telefonen...anledningen, det stod en liten alpackabebis i hagen!

In med guldkornen i bilen och upp och beökåda den lilla och jösses....jag kan säga att jag blev rejält tårögd, så pass tårögd att tårarna rann!!!

Så fin och lik den alpacka bebis som jag och min kusin kämpade en hel natt 2009 med att försöka rädda men som tyvärr dog på morgonen....det var lilla Mirakel....och nu denna lilla bebis...hon påminde så om Mirakel och tårarna bara flödade över...nog för att ALLA packabebisar är söta och underbara men jag kan inte förklara denna lilla tjej..

Här bekantar sig lilla Nikita med sin storasyster, tätt intill sin mamma     

När sedan guldkornen och jag kom hem så spelade vi lite wii och kollade på mästarnas mästarepå teven.

Nu snusar de båda så sött i sina sängar och en frid sprider sig i mammahjärtat...mina ALLT !!!

Det blev som så att jag åkte upp till efterbränningen och discot i alla fall...ett par av mina vänner skulle ut ändå trots allt så jag erbjöd mig komma upp och vara chaufför och det ångrar jag inte kan jag säga för jag har fått höra så många fina komplimanger och värmande ord nu i kväll än vad jag någonsin tidigare har hört.

Träffade en vän där som jag inte träffat på säkerligen 18-20 år, han var min stora ungdomskärlek då jag var 13 år och uppåt...en så underbar människa och varm person. Fick så många fina komplimanger och många värmande ord.

Älskar den människan alltså...alltså inte älskar på DET viset men hans personlighet gör mig gott.

Får se om jag ska ta med mig barnen något framöver och åka och hälsa på hans familj...pratade om det men vi får se hur det blir.

Tack KENT för din värme, dina ord, dina komplimanger och din underbara personlighet...du är dig lik efter alla år!!

På slutet träffade jag på ännu en utav de gamla vännerna och även han gav mig komplimanger som värmde ända in i hjärtat...tack ANDERS...får se om vi ska ta en fika i hop här framledes och prata gamla minnen. Hade inte jag skulle åkt hem hade vi kunnat gjort det redan nu i kväll/natt men eftersom jag ska upp på badkalas i morgon så ville jag åka hem, men jag hoppas erbjudandet om kaffe och surr står kvar...

Tänk att varma ord och komplimanger kan göra så gott...och inte behövde jag BE om dem heller!!
Här har man gått och bett om sådant i 22 månaders tid med hjärtat också går man ut ett par timmar och man bara överöses av sådana....jösses!

Klockan är nu halv 4 och jag lär försöka sova någon timme...guldkornen kommer ju och vi ska på badkalas klockan 13 så jag hoppas får några timmars sömn nu. Natti natt alla..... 

I kväll är det stort disco med uppträdanden i Ånge och jag är så jävla sugen på att åka dit för jag är så dans sugen. Discjockeyn kommer garanterat köra massor utav 80 och 90 tal och det fullkomligt ÄLSKAR jag....
Men hur kul är det på en skala att åka dit SJÄLV ? 

Sitter i valet och kvalet om jag ändå ska sätta mig i bilen och åka upp dit och vara spik nykter...eller om jag ska få någon som kör...men oavsett så kommer jag åka själv så det är väl mest det som tar emot. Att åka själv och gå in där själv....lär säkert finnas någon man känner där men....SUCK !!!

Det är såna här gånger man känner utav hur litet kontaktnät man har runtom sig numera....ursäkta men SNYFT !!!

Jag vill ju och skulle säkert behöva få ut och skaka på rumpan så att säga...träffa lite folk, skratta och surra...men...  

För att undslippa bli idiotförklarad över att jag mår skit och för att slippa onödiga kommentarer som får mig att må ännu sämre så lösenskyddas detta inlägg...eller nej vet ni vad, det skiter jag i att göra eftersom detta är jag och mitt...just här och nu.

Jag mår verkligen inte bra nu och kan ärligt säga att det börjar skrämma mig...skrämma mig undrar ni kanske?

Jaa, det skrämmer mig eftersom jag varit där i mörkret med idel mörka tankar förut och jag vill inte dit igen.

Varje dag senaste 2 veckorna har varit en inre kamp mot att inte falla åt det hållet men nu....jaa, nu roterar den nedåtgående spiralen allt snabbare...och snart är jag där igen! Känns det som...men jag kämpar för att inte hamna där!!

Har börjar självskada igen, dock bara lite och så att ingen runtom mig ska se vad jag gjort...för jag vill inte någon ska behöva lägga ner sin tid på mig och mitt mående. Jag vill inte vara till besvär för någon...det blir bäst så.

Sedan den här konstiga och olustiga känslan i kroppen som jag inte riktigt kan sätta fingret på...den är inte kul...inget jag känt utav tidigare. Det känns verkligen som om kroppen är på väg att stanna eller vad man ska säga. Har börjat känna utav njurarna igen och jag vill verkligen inte behöva gå på dialys igen...jag vill inte!

De har ju sagts att jag kan få problem/besvär senare i livet på grund utav alla överdoser men...

Just nu känns verkligen allt som skit...det enda som är av betydelse är mina guldkorn och det är väl egentligen enda anledningen till att jag lever och andas...hade inte de funnits hade jag ej heller gjort det utan då hade jag avslutat livet för länge sedan....jag älskar er mina barn, älskar er utav hela mammahjärtat   det är för er skull mamma kämpar...och det är därför jag VET att jag kommer ta mig ur detta, frågan är bara när och hur.

men jag ställer mig nu upp och vrålar....JAG MÅR SKIT!!!

Jag är ledsen, har "ont", jag gråter, ångesten gör sig påmind men än så länge har jag den biten under kontroll...det är inte så mycket på grund utav det som varit utan snarare det som är just här och nu.

Känns som om min kropp är på väg att ge upp eller vad man ska säga...känner inte igen det som känns :-(

Kan det vara en efterkommande biverkan utav vad allt skit ställt till med vad gäller mitt inre?

Är delar av min kropp på väg att slås ut igen? Kan det vara så?! Kan det bli så att dialys blir aktuellt igen...eller har detta också ett samband med min vitamin och mineralbrist.

Så JAG MÅR SKIT !!!

En sak är dock skönt....jag är hemma igen och på söndag kommer guldkornen     hoppas jag.

Kvart över 9 är klockan och jag har faktiskt redan krupit ner i sängen, inte för att jag tror jag kommer kunna somna utan för att jag inte känner mig bra...känner utav en väldigt märklig känsla i kroppen som jag inte riktigt kan beskriva, rätt olustigt är det så jag gick avvek från surrandet nere i grupprummet på vår flygel och gick in till mig, stängde och låste dörren, drog ner rullgardinerna, klädde utav mig, borstade tänderna och här ligger jag nu...men det känns INTE bra...det känns banne mig inte bra detta, och det är nu inte enbart tanke och känslomässigt utan kroppsligt! OCKSÅ...