Senaste inläggen
Ja årets andra dag började ju bra....vaknade med en dunkande och blixtrande migränhuvudvärk.
Så snart jag slog upp mina blå så var det blixtrar i yttre synfältet runtom och i huvudet lät det "dunk, dunk, dunk"...så var liksom denna dag förstörd.
Mammsen är ingen bra mamms i dag så mina gundkorn får vara hos sin pappa i dag och i natt också...längtar efter dom så mammahjärtat värker MEN med denna migrän så funkar jag inte som människa knappt. Till och med katterna känns jobbiga då dom kommer och bufflar på mig emellanåt...detta är faan inte kul!
Hjärtat åkte hem förut och då kom rätta explosionen i skallen...blev soffläge. När jag år denna migränhuvudvärk hjälper inga medikamenter utan det som kan lindra något är ryggläge, blunda, trycka lätt med tummarna mot tinningarna och dricka en massa vatten...men i och med att jag haft sådan här migränhuvudvärk rätt ofta sista tiden så lär det nog vara läge för att boka en tid på vårdcentralen och få det uppkollat så att jag kanske kan få rätt sorts medicin så jag slipper vara däckad en hel dag...för det är inte kul detta!
Det kändes jäkligt att säga till guldkornen att de inte kunde komma till mig men vad skulle jag ha gjort...pallar ju liksom inte med att ställa mig och laga mat och det enda jag duger till i dag är att ligga här på soffan...att ligga och skriva detta blogginlägg tar ju nästan kål på mig och det lilla jag skrivit hittills har tagit tid...får skriva några ord, blunda, skriva några ord till, blunda.....ja, ni hör ju...
Skulle behöva äta med bara tanken på mat får mig att tjöjas i nuläget...fick i mig en smörgås i morse i alla fall så det är ju inte helt tomt i magen på mig...kan ju hoppas detta släpper under kvällen så jag kanske kan få i mig någonting innan jag lägger mig, annars får jag väl äta i morgon.
Denna migränhuvudvärk MÅSTE i alla fall försvinna under kvällen eller natten för i morgon SKA jag och äldsta guldkornet åka till Birsta för guldkornet ska få shoppa loss för de presentkort hon fick i julklapp...det har jag LOVAT henne så jag ber verkligen till högre maketr att det ska släppa...om inte annat kunna övergå till "vanlig" huvudvärk...för då kan ju i alla fall alvedon hjälpa...
Nu, ett stort glas vatten, ryggläge och blunda...
2012...vad kan det året ha att bjuda på kan man undra?
Jag har inte avgett några direkta nyårslöften men jag har önskningar för detta år och jag hoppas någon eller några utav dessa kan komma att uppfyllas...vilka önskningar det rör sig om förtäljer jag dock inte, än...
Har mina bloggläsare avgett några nyårslöften eller har några önskningar om 2012 tro?
Drömmar här i livet har vi nog alla och så även jag...att få ett jobb står högt, att bli skuldfri är också något jag SKA bli med tiden, att bära liv igen är också något jag SKA göra igen...om jag så ska göra en insemination och bli ensamförälder...att göra musik utav mina dikter och texter är något jag drömmer om och skriva en bok har också dykt upp i mina framtida drömmar...
Önskningar och drömmar brukar kunna gå hand i hand men inte så mycket i mitt fall...kanske till viss del förvisso men...
Nä, nu dags för sängen...mina guldkorn kommer ju senare i dag...
366 dagar består detta år utav...eftersom det är skottår så har ju februari 29 dagar och det är många som får fira "riktig" födelsedag i år...bland annat 2 utav mina kusiner :-)
Skottår är ju lite speciellt på annat sätt också eftersom det "sedan gammalt" är det år då kvinnan får fria meeeeeeen något sådant blir det inte i från min sida...men ett tips till er tjejer som funderar på det...den 29e februari är det fritt fram för frieri 
Hjärtat kom till mig i alla fall i går fastän jag nästan var helt hundra på att han skulle stanna hemma eftersom en av hans kompisar skulle komma dit...men tydligen så blev det inte så att han kom MEN jag kan säga som så att hada han valt att stanna hemma och festa...ja då hade jag nog fått ta en ordentlig funderare på huruvida vi skulle ha ett fortsatt förhållande eller ej för det hade i så fall inte varit första gången han valt att dricka framför mig...och sånt...ja vad säger man.
I dag har jag varit och hälsat på min "lillasyster" och hennes tös...hennes man var inte hemma då jag kom för han var ute på en 10 mila skotertur. Jag kan nog inte nog många gånger säga att jag är så GLAD att hon och hennes familj finns i mitt liv igen...dom har fattats mig under den tid vi hade bruten kontakt.
I kväll kom barnen hem från sitt "jul/nyårsfirande" i Stockholm med sin pappa (och hans jäkla bihang) så i morgon kommer dom nog till mig igen...saaaaknar!!!
På onsdag, eller någon dag denna vecka, så ska jag och äldsta tösen göra oss en tur till Birsta och kolla mellandgasrean. Hon fick presentkort på Birsta så nu ska hon få shoppa loss....
Mamma får dock vara återhållsam så det blir en fika på sin höjd för min del...
men bara guldkornet får handla så är jag glad!
Sedan hoppas jag då på att en bekant till mig är ledig från sitt arbete så vi kan åka dit och hälsa på en snabbis...de skaffade nämnligen en sphynx (nakenkatt) för ett tag sedan och jag vill såååååå gärna träffa den lille "utomjordingen"...de ska visst vara VÄLDIGT speciella de katterna.
Nu blir det soffpys en stund...sedan natti natt.
Gott Nytt 2012 på er alla !!
Vaknade kvart över 6 till morgon men tvingade mig kvar i sängen och lyckades väl på nåt jäkla sätt somna om en stund fram tills klockan var 9.
Huvudvärk from hell då jag vaknade men det börjar jag bli van med nu...
Klev upp och då kom saknaden över mig och ensamheten blev så där extra påtagbar...vilket ledde till gråt och tårar.
La mig nere på soffan och bara lät allt komma och ta mig...ångesten och gråten höll ett fast tag i mig i ungefär 1 timmes tid och det var en jobbig timme kan jag lova.
Hjärtat dundrade på i 220 och pulsen bara dunkade i huvudet på mig. Blev kallsvettig och tungandad...kändes som om jag andades genom ett sugrör ungefär...jätteansträngt. Armar och ben domnade bort och jag kunde bara ligga och ta emot allt och hoppas att det skulel ge med sig...det gjorde det men det tog nästan 1 timme.
Efter en sådan här ångest attack blir man helt slut så nu ska jag tippa omkull mig en stund och blunda. Borde egentligen åka på affären men jag tror jag struntar i det...eller jag kan ju åka än för de har ju öppet till klockan är 4 så jag hinner nog vila en stund och åka över sedan.
Vet ju egentligen inte om jag behöver handla något eftersom jag inte vet om jag blir ensamen eller inte.
Hjärtat har ju halvt som halvt lovat en kompis att komma upp och supa med honom och jag känner på mig att han komemr att välja stanna hemma och göra det...för det är i så fall inte första gången han väljer supande framför mig utav det har han gjort vid ett par tillfällen tidigare.
HUR I HELVETE kan man välja supning framför den man påstår sig älska??!!
Jag förstår inte det....vilket får en att börja fundera på om man skall tillåta sånt eller inte...det är jävligt respektlöst och får en att känna sig värd ingenting.
Ja vi får väl se vilket val han gör...sedan får vi se vilka konsekvenserna utav det blir...
att det förhållande som jag har nu ska funka och att det ska vara vi...men hur länge orkar man stå på samma ställe?
Hur många gånger måste man upprepa saker man pratat om en gång?
Hur många gånger ska man behöva påminna om sådant som sagts och lovats?
Hur många gånger ska man behöva säga att vi är FYRA stycken nu...?
Hur många gånger....?
Det känns som om jag inte gör annat än att påpeka saker hela tiden och det är faan inte roligt.
Jag vill att det ska funka men det funkar ju inte om inte båda ger och tar...det funkar ju inte om man inte kan prata med varrandra om saker och ting och det funkar absolut inte om man inte är ärlig emot varandra.
Jag blir bara så ledsen och frustrerad över hela situationen...och det är väl kanske inte så konstigt eftersom man tycker om den andre så mycket och vill så mycket....skrev detta nu i kväll:
Åh vad jag saknar mitt arbete...ett arbete som jag älskade och som jag sas upp i från på grund av den sjukdomsbild jag hade haft. Jag sas upp på grund av att min arbetgivare inte litade på mig på grund av den sjukdomsbild jag HADE haft.
Jag fick liksom inte ens chansen att återvända till min arbetsplats.
Vid tillfället jag blev uppsagt så mådde jag väl inte helt hundra eftersom det var så mycket runtomkring som påverkade så jag hade liksom ingenting att säga då vid det sista mötet där jag sas upp, men efteråt har jag funderat hit och dit och jag känner mig faan kränkt och diskriminerad...i papperen står det "uppsagd på grund av personliga skäl"...men inte faan var dom skälen mina!
Nej fy faan för Ånge Kommun säger jag bara...men jag har kontakt med både DO och arbetsdomstolen nu och vi får väl se vad som händer...det går sakta allting men det beror på att det fortfarande är så mycket runtom som påverkar mig...men jag har skrivit anmälningar och jag har skrivit till samt pratat med arbetsdomstolen så jag HOPPAS att det gås vidare med det från någon utav de instanserna...
AD tycker till och med att facket ställde sig helt fel då vid uppsägningen...till och med dom skulle ha reagerat då jag sas upp på grund av DERAS skäl så de kanske också får sig en känga om jag väljer att gå vidare...
Jag har alltid i mitt yrkesverksamma liv fått höra vilket bra arbete jag utfört, att jag varit en bra arbetskamrat, att jag tagit ansvar och sett till att saker har varit rätt. Jag har fått lovord från anhöriga till de som bott där jag arbetat och jag har fått lovord från mina andra arbesgivare...men Ånge Kommun...dom slår undan benen på en och smäller till en över käften...men innan jag blev sjuk så var det minsann annat ljud i skällan...då var det lovord och allt...och detta är tacken! Nej fy faan för Ånge Kommun...
Fattar ni att ni förstört mitt liv??? Ni tog det sista jag hade....ni sa så stort att ni skulle vara till hjälp då jag var sjuk...är detta vad ni kallade hjälp? Nej fy faan för er!!! Jag brukar inte önska folk ont men jag önskar faan ondska för alla de som såg till att jag blev uppsagd...era falska jävlar!!
"vi ska hjälpa dig tillbaka, vi ska lyssna och förstå"...jo pyttsan!!!
Ni fattar ingenting, ni fattar inte vad ni gjort...ni fattar inte ens att det är på grund av er som jag fortfarande är sjukskriven!!! Jag ville jobba och jag ville börja med det...jag blev sjuk i magsjuka och då ansåg ni att jag inte fullföljde min rehab plan...men HUR i helvete ska man kunna göra det då man är magsjuk, ligger hemma med feber och har ångest???? VA??!!
Jag HOPPAS att någon av er inblandade läser detta...om inte annat kommer det upp den dag jag väljer att gå vidare med mina anmälningar. För jag accepterar inte kränkning och diskriminering PÅ GRUND AV ATT JAG BLEV SJUK !!!
Man får inte ens säga upp en människa på de grunderna....
en människa så mycket som man säger att man gör, som man säger att man älskar.
Vill man då inte tillbringa en stor del av sin tid med denne? Jag vill det, det är ju en självklarhet att man vill vara nära den man älskar eller ha denne nära sig.
Jag vet att jag har skrivit om detta flera gånger tidigare men det är liksom återkommande alla dessa tankar, funderingar och känslor...i bland är de väldigt påtagliga.
Nu då jag sitter här hemma, ensam, så snurrar allt i gång...tusen tankar och funderingar snurrar runt och i hjärtat och själen är det kaotiskt, eller det börjar bli kaotiskt. Det r ju alltid då jag är ensam som saker kommer över mig...det är också en anledning till att jag inte vill vara ensam. Jag är inte född till ett liv i ensamhet...jag vill ha dem jag älskar nära.
Hur länge ska man då orka med att kämpa för att slippa vara ensam...när man är 2 ska man väl egentligen inte behöva kämpa alls men för mig, i min situation, är det en kamp kan jag tala om...så HUR länge orkar man med att kämpa för att få kärlek tillbaka. HUR länge orkar man med att stå still på samma ställe där ingenting händer? HUR länge orkar man med att bli bortvald, oförstådd, orespekterad och man måste påpeka hur man känner gång efter gång.
Jag tycker verkligen om mitt hjärta och vill av hela hjärtat att det ska vara vi...även fast jag känner saknaden efter barnens far...men frågan är hur länge man orkar.
Han har levt som singel många många år men då man är 2 så kan man bara inte fortsätta leva på som man gjorde då man är själv....vi är liksom FYRA stycken!!
En annan sak som jag reagerar på nu är det faktum att han är sur för att jag inte är hos honom...men jag har ett hus att elda i för att hålla varmt + förhindra att vattnet fryser etc...sedan är det faktiskt som så att han är rökare och röker flera cigaretter varje dag och han gör det inne i sitt vardagsrum. Jag tycker faktiskt inte det är fräscht med cigarettrök och jag har sagt det till honom...då blir han sur! Jag har talat om för honom att passiv rökning är farligare än själva rökningen men han lyssnar inte på det...han tycker bara det är för djävligt att inte jag kommer dit...men vad ska jag göra då? Ska jag åka dit och vara där fastän jag hatar doften av inrökt boende och ska jag sitta där och dra i mig all jävla rök då han sitter och röker. Han säger att han kan röka vid fläkten men vad spelar det för roll då man bott i en lägenhet och rökt inne i nästan 20 års tid? Det är faan inte fräscht!
Mina föräldrar är rökare båda 2 och jag tycker det är jävligt äckligt att kliva in där de få gånger jag åker hem till dom...och då jag åker dit så stannar jag sällan mer än en kvart max. Sedan hem å slänga in kläderna i tvätten...för jag tycker verkligen inte det är fräscht.
Så nu undrar jag...gör jag fel som inte åker till honom när jag känner så här inför cigarettröken? Ska jag åka dit och vara där och tvinga mig vara där och dra i mig en massa skit? Som icke rökare känner man jävligt väl hur det doftar av kläder och annat då man varit där folk har rökt...jag kan inte hjälpa att jag tycker det är äckligt! Och jag är ju bara ärlig som talar om det...han tycker jag kan komma dit med barnen men inte fasen vill jag utsätta dom för passiv rökning heller...
Han frågar då varför jag är tillsammans med en rökare om jag inte kan vara där...men till saken hör att han redan då vi inledde vårt förhållande sa att han skulle sluta...men han har ju inte ens försökt! Han var förkyld och hängig i 1 veckas tid här i höstas och rökte då nästan ingenting...då hade det varit ett ypperligt tillfälle att sluta...han sa att han ville överraska mig med att sluta röka men han röker lika mycket nu som innan det blev vi.
Men visst...jag ska tvinga mig att åka dit och vara där...får väl slänga alla kläder i tvätten då jag kommer hem och "inhalera" för att kunna andas som folk...visst...
Nu tror ni säkert att jag klagar på allt gällande hjärtat men så är det inte...han är en varm och god människa. Barnen älskar honom lika mycket som jag men även dom kan känna detta att vi bara är 3 i bland. När vi gör saker tillsammans så känns det så bra...som då vi var och fiskade i sommras, då vi var på semester tillsammans (även fast det var jag som betalade hela kalaset på 12000) eller då vi bara varit ute och åkt pulka tillsammans...men det är ju det som det handlar om , att vara TILLSAMMANS!!!
Jag HOPPAS att han älskar mig så som han säger och att han inser att han kan förlora 3 stycken som älskar honom om ingenting händer. Efter 1½ år tycker man att man kunnat ta ett litet kliv från ungkarlslivet men då man lever på precis som vanligt fastän man är 4, ja det känns förjävligt rent ut sagt....man känner sig obetydelsefull, osynlig och på grund av en sak känner jag mig även jävligt äcklig.
Men jag kanske ska knipa käft och dra på mig en falsk mask och låtsas som om allt är så bra.....
Om han bara kunde förstå att vi är FYRA stycken...att vi är TRE stycken som älskar honom och att han INTE är ensam längre.
Jag hoppas, önskar och ber....
I bland kan jag ju känna mig så enormt ensam...men är det meningen man ska känna sig ensam då man är två?
Jag kan känna olika typer utav ensamhet....en sort då jag inte har barnen hos mig och en ensamhet då inte hjärtat är här.
Men ensamheten från barnen vet jag bara är tillfällig eftersom de kommer efter någon dag...men ensamheten från hjärtat...jaa den är hård.
Ensamhet gör ont men på olika sätt...i bland kan jag hantera den på ett bra sätt och andra gånger gör den så ont att man tror man ska gå sönder. Jag har liksom fått nog utav ensamhet...jag levde ensam till dess jag var 27 år...jag vill inte vara ensamen mer!!
Susanne Alfvengren sjunger i en av sina sånger..."det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två"....och i bland är det nog så...att ensamheten inte skulle göra lika ont om man vore ensam...
Men jag hoppas att jag slipper känna ensamhet i lika stor utsträckning med tiden...för jag vill inte vara ensam!
