Barnen sov tills klockan var nästan 9 i morse...blev mäkta förvånad över det för annars brukar de kunna vakna vid 8.

En annan har sovit som en kratta i natt men det är jag så van vid...sova, vad är det?! Knappt mina sömntabletter hjälper...visst, jag somnar men vaknar efter ungefär 1½ timme....suck!!

I dag ska jag och barnen baka saffransbullar och göra janssons frestelse. Får se om vi gör lite neg...öhh, chokladbollar också. Vetebullar var det också tänkt att göra men vi får se hur mycket mjöl det blir över efter det att vi bakat saffransbullarna...

Får hem lite mer ved också i dag och det är ju bra för det börjar tryta väldigt i vedboden. Får bara 1½ kubik nu men de kommer med mer efter jul...de hade inte rätt längder kapade just nu utan skulle fixa det i mellandagarna. Denna gång blir det inte enbart granved utan det är blandat björk och gran...perfekt eftersom björkved ger en annan sorts värme och jag får upp varmvattnet i högre temperatur med björk utan att behöva tokelda.

Sedan HOPPAS jag nu att hjärtat kommer till oss i kväll för i morgon åker jag till Sundsvall för att inhandla de sista julklapparna och julmaten som skall vara och jag vill komma i väg i tid.

Hjärtat ska passa barnen under den tiden jag är borta...

Är fortfarande VÄLDIGT besviken på honom över att han inte vill vara med oss på julafton utan ska i vanlig ordning (som de senaste 42 åren) vara hemma hos sina föräldrar. Efter 1½ år trodde jag att det var VI...och eftersom detta är min första jul med barnen sedan min separation så hade jag faktiskt trott att vi skulle vara tillsammans.

Det lustiga i det hela är att han faktiskt sa det förra julen...då var jag jätteledsen eftersom det var min första jul utan barnen sedan dom föddes och då sa han att vi skulle vara tillsammans denna jul...men det, liksom en massa annat...har han glömt. Det är mycket han glömmer....men men....tycker ju om honom så jag får väl ta på mig en mask och låtsas om som om ingenting...men jag kan säga att jag känner mig JÄVLIGT sårad och jag tror säkerligen att barnen är ledsna dom också....han är ju trots allt deras "bonuspappa" om man säger så och en del i barnens liv.

Nu...bullbak med barnen...återkommer !

När barnen kom hit nu i kväll så ställde vi oss och gjorde julköttbullar och de blev faktiskt väldigt goda om jag får säga det själv...vilket även äldsta tösen verkade tycka eftersom hon tyckte jag hade gjort för lite köttbullar och ville vi skulle göra mer.....

I morgon ska vi baka saffransbullar, vetebullar och koka knäck + göra janssons....tro om morgondagens dygn kan få ett par timmar till...en si så där 6-7 timmar i alla fall...pliiiiiiiiiis!!

Ja så känner jag mig precis just nu då jag lagt mig i min säng...

Barnen kom till mig förut i kväll ändå...deras pappa ringde aldrig utan de kom så det var bara att kasta på sig den där jädrans masken och se glad ut. Men nu då barnen somnat och jag lagt mig så har jag tagit av mig den och nu rinner åter guld nerför mina kinder...det bara kommer...i morgon då jag kliver upp, ja då är det till att ta på sig den igen, och nästa dag, och nästa dag, och nästa dag, och nästa dag...

Känns som om jag lika gärna kan leva ensam hela livet ut för snart har jag tappat hoppet om att få känna lycka och bli älskad utan någon som SER mig...jag börjar liksom tappa hoppet och ändå är det väl en ganska stor självklarhet när man är 2 att man vill se den andre glad och/eller göra den andre glad? Jaa, jag vet faan inte snart !!!

Vad jag däremot vet är att mina barn är det viktigaste i mitt liv och allt som görs mot mig görs ju automatiskt mot dom...och jag förstår då inte hur man kan göra en så illa då det finns barn med i bilden...jag fattar liksom inte!!

Nej...hit med en tidsmaskin och det NU !!

Ja jag skulle vara rik och förmögen flera gånger om i fall det vore så...i skrivande stund faller det guld nerför mina kinder och hela mitt inre känns som om det gör uppror.

Hjärtat åkte hem för en stund sedan och lämnade mig med allt...ensam.

Jag blir så förtvivlad...vet inte hur många gånger jag förklarat hur ensam jag känner mig...ändå bara åker han liksom. Inte ens 1 dygn var han här hos mig.

jag har flera saker som skall göras men jag får ingeting gjort. Just nu kan jag inte göra något heller då jag befinner mig i en "gråtångest" som håller sitt tag om mig. Tårarna rinner, kroppen skakar, tårarna rinner ännu mer och jag hulkar...hela huvudet dunkar och gör ont. Andningen är ytlig och känns ansträngd. Mest av allt vill jag öppna  munnen och vråla allt vad jag kan men jag förmår mig inte att göra det.

Det tar bara om och om och om...just när det känns som om allt håller på lägga sig så kommer det en ny våg utav allting.

Äldsta tösen ringde för en stund sedan och frågade om de kunde komma nu i kväll i stället för i morgon och då hade inte detta satt i gång så jag lovade att de skulle få komma....men så blev det så här och nu vet jag ärligt inte om jag fixar det. Barnens pappa ringde förut för att höra om det gick bra men så fick han höra hur jag är just nu....han skulle höra av sig senare för att höra hur det blev.

Klart som sjutton att jag vill att de ska komma nu i kväll men jag vet inte om det är sådan god idé nu då jag faller sönder så här...och jag faller hårt kan jag lova.

Just nu i skrivande stund önskar jag faktiskt mig en tidsmaskin där jag kunde få kliva in och vrida tillbaka tiden till våren 2009...då skulle jag gjort så mycket annorlunda. Då hade jag iinte behövt sitta här och må som jag mår.....FAAAN !!!

Vad faan ska man göra när allt bara blir kaos och det gör så här jävla ont???!!

HUR kommer man i från allt detta helvete???!!

Utåt bär jag en mask som ser ut att ge en bild över att allt är okej...men så är inte fallet!!

Bakom masken faller jag sönder, allt faller sakta samman...

Det finns bara en glädje i mitt liv...det är mina barn!

Vaknade med världen jädra ångest i morse och den har hållt i sig praktiskt taget hela dagen och gör så fortfarande...

Har varit på snudd att tippa över flertalet gånger men lyckades hålla den någorlunda i schack...

Trots det så tog jag med mig mamma och pappa till fränsta så att de fick handla de saker som de behövde ha inför julhelgen. Följde med dem in på affären, hela tiden med hjärtat i halsgropen...träffade på 2 stycken från "mitt gamla liv" som jag inte sett på länge men de var sig lika.

Inga människor jag umgåtts med precis utan sådana man känner ytligt bara...

Pappa skulle in på erikshjälpen också för att kolla efter någon ny matta in till kammaren. Följde med in dit och kollade runt lite jag också men hittade just ingenting. Jo förresten, jag köpte en julgransfot och en julgransmatta...

Stannade och fikade hos mamma och pappa en stund och passade på att klippa klorna på deras katt + klippa bort lite tussar på henne. Hon har väldigt mycket tussar i pälsen just nu men jag får ta lite i taget...hon tycker nämnligen inte om då man håller på henne. Fräser och biter...

Traskade runt lite hemma hos mamma och pappa och lyckades faktiskt hitta en julgran också...ska åka hem dit igen i morgon och såga ner den. Det blir ingen stor julgran eftersom jag har lite ont om plats i vardagsrummet...men jag tror att den jag sett ut blir alldeles precis lagom!

Efter att ha gjort den turen till fränsta och hem till mamma och pappa så åkte jag hem och jag var helt slut i kroppen då jag kom hem. Det tar rätt hårt på en detta med ångest. Gick ju på helspänn hela tiden då vi var i fränsta...spänd som en fiolsträng med hjärtat i halsgropen. Då jag kom hem kunde jag slappna av och då kom ångesten som en avlöning, och jag lät den komma....tjohoo liksom.

Tog mig igenom det hela och började rensa lite och leta fram lite julsaker till granen...

Vid halv 7 tiden så kom hjärtat ner till mig, kändes ju skönt att han kom men jag ska erkänna att jag fortfarande är VÄLDIGT besviken på att han inte kommer att fira julen med mig och barnen utan med sin mamma och pappa. Det hela gör mig också väldigt ledsen...så ledsen att jag till och med har gråtit över det.

Jag vill ju fira julen med min familj och jag ser ju hjärtat som en i vår familj...det gör mig ONT att han inte gör det samma. Till och med hans föräldrar verkar inte heller se det som så trots att jag och hjärtat har 17 månader bakom oss...det gör ont att stå utanför och framförallt gör det ont att se sina barn bli besvikna över det hela.

Ledsen, besviken och....rent ut sagt FÖRBANNAD!!!

En längtan jag bär på är att än en gång få gå igenom det underbara att skapa liv...men kommer jag någonsin få göra det igen?

Hjärtat vill inte ha några barn har han sagt...vetskapen om det gör mig ledsen och kan till och med få mig att tveka om VI är något att satsa på. Har vi en framtid ? Kan jag se en framtid utan att få uppleva detta?

Jag tycker om honom så mycket, barnen tycker om honom så mycket också...men leva livet utan att återigen få uppleva det mirakel det är att skapa, vänta och föda fram ett litet liv är något jag inte ger upp...längtan är för stor för att ge upp den.

Drömmen om att skapa liv är så stor att jag skulle kunna leva helt ensam och åka till Danmark och göra en insemination för att få uppleva det igen...ni kanske tycker jag är helt jävla knäpp nu...men detta är en längtan jag burit på ända sedan yngsta guldkornet föddes för snart 6 år sedan...så det är ingen nyuppkommen längtan om man säger så.

Vad ska man då göra när man lever i ett förhållande där det dels inte skett någon utveckling på 17 månader och där den ene vill bilda familj och den andre inte vill ? Jag har inte sagt att jag skulle vilja att det sker NU men man måste ju ändå kunna prata om det och se framåt...veta vad man vill och inte.

Ska jag vara ärlig så tror jag att hjärtat är rädd för att ta ansvaret det innebär att bli förälder.

Rädd för att bli pappa...rädd ! Men ska jag vara ärlig så tror jag det skulle göra honom gott...att få ta ansvar och sedan tror jag hans liv skulle få en helt annan mening för som det ser ut nu är det inte mycket som rör på sig.

Jag blev ju gravid i november förra året, trots skydd, men valde att göra en tidig medicinsk abort.

Det var enda valet jag hade att göra då eftersom jag då fortfarande kämpade för att hålla mig ovanför ytan efter den djupa depression jag hade varit i tidigare...men det var ett val som gjorde enormt ont och fortfarande gör då jag tänker på det. Att stoppa i sig de tabletter som skulle få hjärtat sluta att slå på det lilla livet....att sedan stoppa i sig de tabletter som skulle hjälpa till att stöta ut det ur mitt inre...det gjorde ONT!!!

Efter det har saker och ting varit annorlunda i vårt förhållande...hjärtat är rädd att det ska hända igen...sex, vad är det?!?! Har snart fasen glömt hur man gör.....jag har liksom skydd, ett annat sorts skydd nu men det spelar ingen roll...säkrast är ju tydligt att inte ha sex överhuvudtaget.

DET är ett problem för mig...för det är väl en ganska självklar sak i en relation...att man har sex?!

Sex är ju så mycket mer än själva penetrerandet, det är beröring, närhet, att vara naken tillsammans...men det är nästan också obefintligt...och det får mig att ha börjat känna mig äcklig...man vill ju bli berörd av den man tycker om.

Jag vet att jag kanske är för öppen nu om mitt förhållande MEN jag skriver om det för jag slår vad om att det kan kanske finnas fler som är i liknande situationer och som bär på samma tankar och känslor som mig?

Sedan har jag valt att vara en rätt öppen människa...så tar någon illa vid nu så får jag be om ursäkt för det !

Detta är ju inte det enda som jag längtar efter utan det finns andra saker också...att känna glädje igen, att beta av alla de skulder som uppstod under den tid då jag var sjuk, komma på fötter, få ett arbete-ett meningsfullt liv...+ en massa andra saker.

Men om min längtan, mitt hopp och mina drömmar någonsin slår in...det återstår ju att se.

Ja jag kan nog faktiskt kalla den natt som var för just en helvetets natt...en natt full av enbart ledsamma och jobbiga drömmar. Vet inte hur många gånger jag har vaknat...förtvivlad med ångest och gråtande med snudd på panik.

NÄR i helvete ska det ta slut på detta? Kommer det någonsin gå över?

Just nu är det otroligt mycket sådant...varje dag, flera gånger om dagen.

Tillsammans med andra runtom lyckas jag dölja det och ikläder mig den falska masken...men inombords och då jag är ensamen så exploderar jag. En explosion av skrik, gråt, tårar, ilska, sorg och förtvivlan....över saker som VARIT men även saker som ÄR...

Natten, morgonen och förmiddagen har varit rent ut sagt skitjobbig...på flera oika sätt.

Antar att allt kommer extra hårt nu då jag är ensamen, då varken barnen eller hjärtat är här hos mig...nära mig...intill mig...då det bara är jag och mina katter.

Sitter i soffan med katterna liggandes tätt intill mig, den ena utav dem har nyss stått på min mage och slickat mitt ansikte där tårar runnit...nu ligger de båda här intill mig och spinner. Ljudet av deras spinnande får mig att känna mig ganska så lugn men jag antar att det kommer explodera någon eller några gånger till innan det är dags att ta min medicin och gå och lägga mig.

Egentligen har jag tusen saker att göra här hemma men hittills i dag har ingenting blivit gjort. Sitter bara här, i soffan, och låter allt komma över mig...får bli en sån dag i dag...

Efter att ha haft mina guldisar hos mig i flera dagar nu...dagar med pulkåkning, mys, skratt, sagoläsning etc...så känner jag mig i skrivande stund VÄLDIGT ensam.

Nu i kväll åkte nämnligen barnen till sin pappa och kommer inte till mig föränns på torsdag (måtte dessa dagar gå fort!).

Hjärtat har varit hos oss från i går tills i dag men han åkte också härifrån förut...så nu sitter jag alltså här, ensam.

Eller ja, jag har ju mina älskade katter...Emil & Zazzy.

Men jag känner mig ändå ensam.

Och tomt är det också...tomt och tyst.

Julafton är det om...få se nu...5 dagar...och ingenting är fixat än.

Anledningen....no money!

Sjukpenningen kommer ju dagen före julafton så det är då ALLT ska fixas...

I år har ju jag barnen hos mig så det blir ju barnen och jag på julafton...ja också kommer väl kanske min mamma och pappa hit en liten stund och äter...så det blir ju inte så stort om man säger så.

Alla tidigare år, sedan man fick barnen, har vi ju varit 8-9 stycken...och nu bara vi 3 (ev 5 en stund).
Jag har gillat julen förut...men tyvärr så försvann den julglädjen 2009 då barnens pappa lämnade mig.

Vi hade vårt...och helt plötsligt fanns inget längre...saknar det !!!

Saknar det där att VARA EN FAMILJ !!!

Det är väl kanske därför jag blir så ledsen och besviken över att den som jag och barnen ser som en i VÅR familj...inte ser oss på samma sätt.

Förra julen var första julen för mig utan barnen sedan de föddes...då gjorde det ont!

Då var jag med hjärtat hos hans föräldrar...och nu då jag har barnen hos mig...ja då ska jag och barnen vara själva och han ska till sina föräldrar...i bland undrar jag när somliga ska klippa sin navelsträng...jag må ju vara helt korkad men jag hade faktiskt trott att han ville fira den FÖRSTA gemensamma julen MED barnen, men det är väl bara att inse....vi är inte hans familj!!

Jag vet att jag skrivit om detta i bloggen förut men jag skriver det igen...för det är en sak som känns vid VARJE dag...så excuse me om jag verkar tjatig.

Nåväl...nog om det JUST NU!

Igår och i dag har vi varit ute och åkt pulka i alla fall...jag , barnen OCH hjärtat...DÅ kändes det som vi var en FAMILJ. Vi gjorde något tillsammans, vi skrattade tillsammans...vi LEKTE med barnen. Och vet ni vad...detta är FÖRSTA gången sedan barnen föddes som jag tyckte det var roligt att åka pulka och att toka mig med mina barn....anledningen= att jag inte är stor, fet och tjock längre = jag ORKAR !

Tidigare var så gott som alla aktiviteter jobbiga och jag kände mig otymplig och klumpig. När jag åkte pulka etc så var jag rädd att den skulle gå sönder eller att jag skulle göra illa mig väldigt om jag tippade, hoppade eller ramlade...just pga min stora tyngd. Sedan detta att gå UPPFÖR pulkbacken igen efter det att man åkt ned...det var nästan lika med döden...jag orkade ju knappt och jag flåsade som värsta flodhästen...nu går jag med lätta steg uppför backen och åker nedför med glädje.

- 95 kilo !!!

Mmm...det är mycket som rör sig i hjärta och hjärna nu då jag sitter här ensam och allt är tomt och tyst...det är vid dessa tillfällen som allt brukar komma över mig så för att förhindra det tänker jag nu ta min medicin + sömntablett och lägga mig och hoppas somna ganska så snabbt...