Jamen vad gör man då när man ska krypa ner under täcket och är så där superkramsjuk och det inte finns någon intill att krama och den där sönderkramade kudden inte ens duger?

Joo, då går man upp till det yngsta guldkornets rum och hämtar den största mjukisen som hon har och det blev denna Musse Pigg...denna mjukis har också en lite speciell story bakom sig...han var den sista gemensamma julklappen från mig och hennes pappa och hon hade honom med sig överallt och jag tror nog han varit till tröst många gånger under den tiden då jag var sjuk.

Så nu kryper jag ner under täcket och kramar denne Musse...tårarna rinner just nu men det får de göra...god natt <3

Just nu så sitter jag i soffan och känner hur OERHÖRT mycket jag saknar någon vid min sida...

En annan vuxen människa att luta sig emot, någon att prata med, någon att få beröra och bli berörd utav...är ju rätt mycket för just detta med närhet och beröring    det är en väldigt viktig del för mig i en relation. Att man tillsammans ska kunna vara varandra nära och beröra utan att det behöver leda vidare till mer än så just då...

Så underbart att kunna få sitta och smeka fram med fingrarna längs efter den andres underarm, bak i nacken, ryggen, halsen, magen, låren....bara känna, beröra...och i bland är det ju kul att trigga lite extra och reta också förstås!

FAAN alltså vad jag saknar någon !!!

Om jag spinner vidare på detta med saknad så finns det många personer jag kan sakna i mitt liv i bland. Både personer som finns i livet men ofta även de som inte längre finns bland oss. Som tillexempel de gånger då jag mått så där skit skit SKIT så har jag saknat min vän Annika och det har ofta hänt att jag besökt henne på kyrkogården och suttit där vid hennes grav och gråtit, pratat, frågat....och saknat.

Hennes bortgång var en utav väckarklockorna för mig som vid sidan utav medicineringen var det som fick saker och ting att vända...hennes gå på och sjunga med kören på hennes begravning är bland det värsta jag gjort och kanske speciellt just då när det var som det  var, då när jag inte var stark alls för 5 öre...MEN samtidigt så är det också något jag är glad för att jag gjorde.

Den dagen gav mig många många tankeställare kan jag säga...att stå där bredvid hennes kista och se sorgen bland alla som var med där i kyrkan. Hennes barn, hennes föräldrar, syskon, vänner och bekanta...någonstans där vände jag på det hela och såg min egen situation och DÄR vaknade jag!

Vidare kan jag sakna en del av mina vänner som i dag på grund av olika anledningar inte längre är mina vänner, en del har jag noll kontakt med i dag medans en del finns fortfarande bara en sporadisk kontakt...men inte så som den varit.

Saker händer ju i ens liv och man kommer i från varandra, man kanske blir ovänner, man kanske flyttar etc etc...

Det finns alltid möjligheter att ta upp kontakten igen men det är ju inte säkert att man får densamma kontakten igen som man haft tidigare men man kan hitta ett nytt sätt att umgås på.

Har en person som under tonåren var en väldigt nära vän till mig, en person som jag tyckte om oerhört mycket, som jag var olyckligt kär i under många många år och bara önskade skulle bli min...men det blev aldrig så.

Han skaffade familj och flyttade och senare flyttade jag och skaffade familj.

Via facebook återupptog vi kontakten och vi pratar lite då och då. Pratar om minnen och jag har äntligen fått berätta för honom hur jag kände för honom då under "alla våra år tillsammans"...fick höra "men varför visade eller sa du inget"....jaaa varför gjorde jag inte det? För att jag inte vågade, för att jag inte hade någon tro på mig själv, trodde ingen kunde tycka om mig etc etc...därför höll jag det inom mig från det att jag var 14 tills för knappa 1½ år sedan...min ungdomskärlek kan man säga.

De brukar ju säga "gammal kärlek rostar aldrig" och till viss del så kan nog det talesättet stämma för då jag efter alla dessa år träffade hnom på en tillställning i början av sommaren så kändes de där fjärilarna i magen då jag såg honom och fick krama om honom...vi pratar då och då som sagt och han har frågat om jag vill komma och hälsa på honom och hans familj så vi får väl se...kanske tar med mig barnen något här i vår/sommar och gör mig en stökresa och hälsar på.

Nåja....skulle så gärna vilja ringa till någon just nu, be någon komma hitt eller åka hem till någon.

Kramas, närhet, beröring....känner mig, ensam!!

Gud så trist att behöva skriva att det återblev en natt med taskig sömn....sovit har jag gjort men jag har  vaknat flertalet gånger och haft svårt att somna om. Somnade väl till riktigt under 1½ timme på morgonsidan i alla fall och då jag  vaknade hade jag ju då så klart fullt utslagen migrän...i dag så pass att jag knappt kunde ta mig ur sängen och gå och ta medicin.

Men jag lyckades ta mig upp efter ett tag och intog medicin + drack 2 stora glas med vatten och därefter återvände jag till sängen och tvärslocknade i 3 timmar. Migränen är borta tack och lov men jag känner utav en vanlig gnagande huvudvärk nu i stället...men hellre det än migrän som sagt. Med huvudvärk kan man ju funka någorlunda i alla fall...

Känns också lite som om det skulle kunna vara någon förkylning på gång eftersom det liksom känns och bränns lite bak i svalget mellan näsan och munhålan och det  brukar vara ett tecken på att en förkylning är i antågande. Ja det skulle ju inte förvåna mig egentligen eftersom det varit och är så många förkylda runtom mig och jag har hittills klarat mig undan....så det lär väl vara min "tur" nu då kanske? Önskar i så fall att det bara kunde få bryta ut ordentligt och inte bara ligga och kännas vid....

I dag har jag mailat min läkare på affektiva.

Har totalt glömt bort att han ville jag skulle maila honom om hur det gick med den nya medcinen och annat så nu har jag slängt i väg ett mail till honom om hur läget är med allt...får se om han mailar tillbaka eller om vi diskuterar kring detta då jag ska ner dit nästa gång, vilket ju lär bli här i januari eftersom jag  bara har intyg fram tills den 15e tror jag det är....hum, nästa vecka alltså?!?!

SHIT! Inte kommer jag kunna åka ner då heller.....no bil !

Jaja....det löser sig väl.

Satt och funderade lite här förut och på nåt jävla vis kom jag in på sånt som jag INTE ska tänka på och fundera runtomkring för det är sånt som bara lyckas förstöra saker och ting jämt och det är färdigförstört från nu...att ta ett steg i taget, inte skynda på utan låta tiden utvisa hurdant det blir med saker och ting.

Det är jäklar inte lätt att förändras men jag vet att jag nog måste göra det på den här biten, ta ett steg tillbaka kan man väl säga i stället för att vara den som står framför och drar...i olika situationer.

Hmmm...så vad gör man då med sina funderingar, sina önskningar, de känslor man får hålla tillbaka?
Är det egentligen så smart att göra det...egentligen? Näe, kanske inte men eftersom min framfusighet har förstört så mycket för mig så tänker jag inte riskera att den gör det igen....får väl i stället explodera i känslo-funderings och önskningskaos emellanåt här i min ensamhet...jupp, så får det bli!

När det gäller en ev ny relation så kommer jag vara extra försiktig och kan väl hoppas att personen i fråga kanske kan vara den som är lite drivande eller visa tydligt att jag kan få driva på vidare. Fick ju förvisso de tecknen förut utav en person...att det var bara att köra på...men där visades det ju  bara vara något han sa utan att mena det :-(

Jag vill inte bli bränd igen, mitt hjärta är nog bränt och skadat som det är...det behöver få helas nu igen...och jag HOPPAS 2013 kan bli det år där det sker.

Kanske kan det bli något med den här mannen? Jaa, vi får se....känns som det är upp till han att styra hurdan vår relation skall fortgå och bli. Men jag kan ju erkänna att han är en "gobit" ;) som mkt väl kan väcka mer hos och i mig...

Jamen så klart att när det hänt något som är positivt, något kul eller annat så brukar denne herr Å alltid dyka upp tids nog och mycket riktigt, för cirka halvtimmen tillbaks så är han och besöker mig...kom som vanligt instormandes när jag minst anade det och denna gång var det verkligen med brutalitet han kom eftersom jag inte fick  minsta lilla hjärtklapp eller annat som förvarning.

Stod uppe i badrummet och plockade ur tvätt ur torktumlaren också bara kom ångesten i full kareta i 980 knyck och till och med slängde omkull mig. Jaa, faktiskt...jag bara rasade, fick som kramp i bröstet, domnade bort totalt, pulsen pulserade och hjärtat dundrade på likt en slägga.

Jag har ju slutat bli rädd när sånt här händer men det är ändå lika otäckt varje gång det sker...och det är nog inget man kommer i från tror jag. Visst händer det att jag blir rädd i bland men det är dom gånger det tillkommer något "symtom" som jag inte känner igen...för den ser ju inte likadan ut varje gång utan kan skilja sig...vid något tillfälle har jag ju fått nästintill andnöd och då har jag blivit rädd och vid något tillfälle har det gjort ont och då har jag också blivit rädd och vid dom tillfällena har jag ringt sjukvårdsrådgivningen och vid ett tillfälle även ambulansen.

Ångest är inte farligt, så ej heller panikångest MEN det är otäckt...och alla som varit med om det någon gång kan nog intyga mig om att så är fallet?

Har tagit mig ner och satt mig i soffan nu i alla fall. Domningarna håller i sig och hjärtat dundrar på rätt hårt och hastigt. Har gjort mig en kopp varmt te och hoppas nu bara herr Å ger sig av så småningom.

Nu kanske några utav er tycker det är konstigt att jag kan sitta här vid datorn och skriva detta medans Å har taget om mig fortfarande men eftersom jag levt med detta så länge (första gången för 10 år sedan) så lär man sig liksom hantera det hela och för mig funkar det att göra saker som får mina tankar på annat...och skriva är just en utav de saker jag brukar ta till. Det tar ju sin lilla tid att skriva i och för sig eftersom jag måste "sansa mig" mellan orden jag skriver men...han ger sig nog av så småningom...

Antar att detta sker för att slå tillbaka på att jag haft roligt antar jag...ett så kallat bakslag + kanske han kommer i en form utav förväntan eftersom jag alltid tidigare fått besök som detta då guldkornet åkt till sin pappa...men nu säger jag:

DU HAR INGET FÖR DET HERR Å....kom och ta mig du hur mycket du vill, mig knäcker du inte !!!

Ja då tösen åkt till skolan så tog jag och slängde in en maskin med tvätt och där kom migränen i fullt utslag med blixtrar, stjärnor och "tjöjningar" så då tog jag och intog ännu mer medikamenter och kröp ner under täcket en stund...lyckades somna och då klockan var halv 12 så vaknade jag och migränen var tack och lov borta!

Dock känns ett lätt gnaganda av fortfarande men det är långt, långt i från vad migrän är...ja ni som har eller har haft  migrän själva vet säkert hur jag menar?!

Ogillar ju egentligen detta med att en halv dag går bort men jag har ju faktiskt inga måsten och ingen tid att passa eller sånt så vad gör det egentligen att man tar sig en sådan här morgon...nu hade jag ju iofs migrän men jag skulle lika gärna ha kunnat tagit en sådan här sovmorgon ändå...om jag behövt sömnen.

I dag kanske jag skulle ha börjat fundera över detta med att plocka undan de få tomtar jag satt upp och julgranen samt kanske bytt vissa gardiner och lampor i fönstren men näe...de får vara i dag. Det kommer en dag i morgon också...och om inte annat flera andra dagar här i veckan så det är ingen brådska med det heller :)

Har suttit och försökt peppa mig nu en stund här och tänkt att 2013 banne mg SKA bli ett bra år...i alla fall bättre än vad de senaste 3 åren varit! Jag är "trött och spyless" på detta pendlande upp och ner nu, dessa nagativa tankar som så ofta fått och får övertaget om mig...in med det som är positivt nu! Låt detta bli ett år med positiva händelser och annat som lyfter mig.

Jag VET att det är jag själv som måste bära mig själv men saker, människor och händelser kan hjälpa till att lyfta så jag hoppas, jag HOPPAS verkligen att det blir ett bra år nu.

Att få ett arbete igen skulle ju innebära oerhört mycket för mig. Har sökt ALLA jobb häromkring under förra året där jag uppfyllt både utbildningskrav och där jag haft min erfarenhet men inget utav dem har blivit till mitt jobb...känns ju som att denna jävla kommun gett mig en stor fet stämpel i röver pga det som jag gjorde då jag var sjuk och jag känner mig faktiskt jäkligt kränkt på grund av det skall villigt erkännas...men jag fortsätter söka de jobb och tjänster som erbjuds inom min yrkeskategori. Så  mycket annat kan jag inte göra...mer än visa intresse och söka + erbjuda mig själv som vikarie.

Är ju fortfarande sjukskriven och kommer få en tid på affektiva här i januari där troligtvis både min läkare, arbetsförmedlingen och försäkringskassan kommer att vara med...så vi får väl se vad som händer här framledes.

Att finna kärleken är ju en annan önskan jag har för det år som nu ligger framför mig...att få ha en relation igen med en annan människa där jag både kan få ge och få kärlek. För är det något jag har att ge av mig själv så är det just kärlek...och är det något som jag verkligen behöver så är det just kärlek. Fast egentligen skulle jag vilja säga närhet....

Jag vet inte om jag ser detta med att bo tillsammans som något viktigt utan jag kan mycket väl tänka mig leva i ett särboförhållande...eller jaaa, det gör man ju ändå i början av alla relationer men om jag ser över en överskådlig framtid så är detta med att bo tillsammans ändå inget måste och OM det nu skulle bli ett samboförhållande igen med tiden så måste det  bara kännas rätt...

Jag ska ju erkänna att jag fantiserar lite kring detta med förhållande i  nuläget men räds att dra i väg i  mina fantasier och känslor...för just den biten med känslor och fantasier har ju blivit så jäkla fel tidigare. Jag brukar ju vilja för mycket så jag måste vara mer tillbakadragen och försiktig från nu...så jag inte förstör något mer.

Ser ju gärna hur relationen till denne man utvecklas och vad som händer men aktar mig ändå för att börja känna...

han är ju rätt mysig, ser bra ut och har något som jag tycker om men jag aktar mig från känslobiten.

Har ju ingen susning om hur han ser på det hela men jag TROR att han bara är en sådan som vill "leka" eller vad man ska kalla det...och just nu så känns det helt okej för min del också.
Skulle kanske vilja fråga honom men med tanke på att vi knappt känner varandra och bara träffats vid ett par tillfällen så avvaktar jag nog ett tag till för jag vill på inget vis "skrämma bort" honom...också...som jag uppenbarligen lyckats göra med andra som tyckt jag varit "för mkt på".

Att få tonsätta en del utav mina texter är en annan önskan jag har och en önskan jag haft ända sedan jag började skriva...eller man kan väl säga att jag hela mitt liv haft en önskan om att få sjunga rättare sagt...så att få hjälp att tonsätta något av det som jag själv skrivit och kanske göra något utav det, om så bara som en kul grej, skulle ju vara hur kul som helst...kan få upp  melodier i huvudet till en del men....jaaa, får se om och hur jag tar mig vidare på den biten. Detta är iaf något jag helt klart SKA göra innan jag lämnar denna jord!

Sedan finns det ju en hemlig önskan inom mig också men den antar jag inte kommer att slå in så den får vara något som jag fortsätter bära på här inom mig...

Pappavecka för guldkornen nu och jag ska villigt erkänna att huset är väldigt tyst och det känns väldigt tomt men jag försöker spela musik för fullt här för att slippa känna utav detta....

Kvart i 5 och inte en blund soven ännu och nu är det väl inte ens idé att sova heller...
Huvudvärken börjar smyga sig på så sakteliga så den lär väl urarta sig i migrän om jag har otur...har dock intagit medikamenter så jag hoppas det stoppar vid denna huvudvärk.

Yngsta guldkornet ligger och sussar här intill mig men om ca 1.5 timme är det dags att väcka henne, fixa frukost och åka skola.
Kramas och pussas lite extra här på morgon
blir det också eftersom det ju är Pappavecka nu från i dag :-(

Knyter sig i magen då jag tänker på det men måste försöka komma i från denna "sorg" som uppstår vid dessa veckobyten...

Tror jag kliver upp och gör mig kaffe nu redan, får kanske lägga mig en stund igen då guldet åkt till skolan och se om jag kan få en stunds sömn då...

I dag började dagen lite tiidgare i alla fall motför vad den gjort de senaste dagarna men jag var tvungen att väcka de älskade gulden för att de inte skulle sova halva dagen...

Sov rätt så bra nu i natt som var, har dock drömt väldigt intensivt och mycket.

Har vaknat vid 3 tillfällen varav vid ett av tillfällena var det pga att jag skrattade så jag nästan höll på kikna...

Ojojoj så man kan drömma...så underbart, härligt och roligt man kan drömma!

Såna drömmar är välkomna kan jag säga efter att ha haft en LÅNG tid med bara hemskheter och drömmar som fåttmig att gråta och må jävligt illa...

Äldsta guldkornet åkte till sin pappa redan nu i kväll på grund av den anledningen att de ska åka till Fränsta i morgon och ha musik och då vill hon åka med den buss som går förbi där hennes pappa bor + att hon inte hade med sig busskortet hit till mig...så nu i kväll blev det bara det yngsta guldkornet och jag i soffan framför teven.

Nu ligger hon och sover i min säng, hon är nämnligen lite "feg" för att sova själv på övervåningen så i natt får jag ha henne snusandes, snarkandes och sparkandes intill mig...hon brukar nämnligen kunna vara väldigt rörlig då hon får gott om plats!

Satt och funderade lite nu i  kväll om helgen och lördagens utgång...

Det värmer faktiskt på nåt vis att denne man kom ner till mig och ville följa med ut, det kändes liksom BRA!

VÄLDIGT bra till och med...

Sedan min kusin....herregud vad jag älskar den människan!! Så mycket tok vi haft för oss hon och jag...hahahaha!

Hoppas vi kan gå ut fler gånger...och gärna snart igen :)

Och allt trevligt härligt folk som finns här runtom...det var ju rätt många som kom och pratade med mig då i lördags :) = KUL !!! Jag syns och finns alltså !!

Sen har jag tänkt på alla de kommentarer och komplimanger jag fick...dom värmer som sagt något enormt och det är väl på tiden att jag verkligen suger åt mig allt sånt från nu. Det har ju hänt vid flera tillfällen tidigare att folk gett mig komplimanger men kanske jag ändå inte tagit till mig dom mer än just för stunden men nu så ska jag FÖRSÖKA ta till mig sånt och se mig själv som så som de säger.

Inte lätt...Oh nej...det sägs att man inte kan lära gamla hundar sitta men det går faktiskt...och denna hund är nu kanske på väg att sätta ner sitt arsel :)...bättre sent än aldrig va?!

Tisdag i morgon, skolstart efter jullovet och veckobyte....vet ju med mig att huset nu kommer bli väldigt tyst och tomt och att jag säkerligen kommer att känna mig ensam men jag får väl FÖRSÖKA liva upp hemmet själv på ett eller annat sätt nu då. Tänka på mig själv har många skrivit och sagt...hmm, är rätt usel på det men jag ska FÖRSÖKA.

Sedan kan man ju hoppas att det händer något nu under min ensamma vecka...kanske, kanske kan jag få möjlighet att prata med den vän som jag saknar så? Om tid över och möjlighet finns till det...

Annnars är det ju inte på något vis bråttom eller så med den biten för jag vet ju att den stunden kommer när den kommer och till dess får jag väl sakna min vän och bevara mina tankar inom mig...
Kanske, kanske får jag för mig att bege mig i väg en sväng hit eller dit och vem vet...kanske det dyker upp något helt  oooooväntat besök?!

Hmmm, måste köpa hem gevalia....haha!!

Ja vad ska man säga?
Joo, i dag mår jag jävligt BRA och jag känner mig....glad!

Har ni hört?

Jag skriver något positivt i min blogg...allt är inte bara eländigt:)

Kvällen i går blev hur kul och bra som helst....min älskade kusin kom till mig och så gjorde även denne man som jag nämnt tidigare och vi 3 begav oss till grannbyn på trubadurkväll och jag hade jäkligt kul kan jag säga.
På sådana här småbyar så blir det ju lite att alla känner alla och när man sammanstrålar på ett sånt där ställe så blir det ju att alla surrar och umgås med alla.

Fick många goa komplimanger under kvällen, komplimanger från människor som jag inte trodde skulle kunna ge sådana och det värmde...mitt självförtroende och självkänsla har aldrig  varit den bästa ch är så ej heller det nu men det som sas i går var sådant som kunde få mig att växa något.

Har aldrig varit bortskämd med att höra att jag ser bra ut tillexempel men det var något jag fick höra från flertalet personer i går och likaså var det många som sa att de beundrade min styrka och tyckte det var roligt att se hur jag levde igen...så jag antar att jag MÅSTE börja se på mig själv med andra ögon.

Jag duger, jag ser bra ut och jag är stark...även de gånger då jag är svag för med tanke på hur illa det var då första halvåret av 2010 så har jag gått med milslånga kliv sedan dess.

Jag är nog fasen gjord av stål...men jag har ett hjärta av guld och mitt handlag är lent likt silke.

Måste säga att det kändes jäkligt bra att ha med sig en man ut som man vet även skulle följa med en hem...trivs i hans sällskap. I går trivdes jag fasen i allas sällskap kan jag säga....

Var dock jäkligt seg till morgon och första gången jag vaknade slog hjärtat som en slägga i bröstet på mig och det pulserade i skallen som tusan men så var jag upp, drack vatten och kröp ner intill han igen och somnade och sedan kändes det okej då jag vaknade igen...

Efter lite frukost så åkte han då hem till sitt och nu lär det dröja innan vi ses igen...om han nu fortfarande vill att vi ska fortsätta ses förstås...jag ser i alla fall gärna att vi ses igen men det får vara och bli som det blir.

Nu ska jag strax följa med ett par och hämta en bil och sedan i kväll så kommer de älskade guldkornen igen för att  vara här tills på tisdag då det är "pappavecka" då...och på tisdag så börjar skolan för barnen så då är vi inne i varannan vecka igen. Nu över jullovet har det ju blivit lite annat också blev det ju som det blev i går då jag var ut.
En del kanske tycker det är fel att låta  barnen åka till sin pappa bara för att jag ska ut och roa mig men jag tycker inte det är fel och så gör nog inte deras pappa heller utan han tycker nog snarare det är bra att jag går ut och roar mig emellanåt och har inget emot att barnen kommer dit även om det är "min" vecka...förut fick jag dåligt samvete då jag gick ut på helger som egentligen varit mina men näe, banne mig...nu har jag inte det längre.
Värre hade det kanske varit om vi bott längre i från varandra men nu bor vi ju på samma by och bara 2 kilometer från varandra knappt...så det blir ju inte "hattigt" på det viset och barnen har inget emot det heller.

Mina barn har en underbar pappa...det är ju inte för intet jag älskat honom och han kommer alltid ha sin plats i mitt hjärta. Är så ledsen att saker blev så som de blev mellan oss, separationen mellan oss hade inte behövt bli så som den blev...men det är inget jag ska fundera över eller ens tänka på nu...vi har haft vårt. <3