Alla hjärtans dag, kärlek och pluttinutt...vilket dravel! Älska och uppskatta ska man väl göra 365 dagar om året, behövs väl ingen särskild dag för det? Ännu ett sätt för affärslivet att tjäna pengar....

För mig har detta varit en dag som alla andra...i ensamhet dessutom då guldkornen är hos sin pappa och hjärtat, ja han är hemma hos sig.

Vaknade vid halv 7 i morse och kände mig jättekonstig...yr som sjutton, ont i huvudet, snabba hjärtslag och ett lätt illamående...mycket olustigt! När jag klev upp för att gå på toa höll jag på att svimma där jag satt på toa...väggarna kom allt närmre och jag kände hur jag höll på försvann.

Äldsta guldkornet skulle i väg klockan 9 för att åka på kalas på nöjeshallen i Sundsvall, yngsta guldkornet skulle vara ledig från dagis men eftersom jag mått så här dåligt så ringde jag och sa att hon kom dit ändå i dag...och tur var väl det för jag hann bara innanför dörren hemma så svimmade jag faktiskt av en stund....måste vara nåt jäkla spöke med mina värden skulle jag tro. Blodvärden lågt, blodtrycket lågt, blodsockret? Som gbp opererad måste man ju se till att få i sig den näring kroppen behöver för att man inte ska få brist och för att må bra...jag har slarvat väldigt sista månaderna så det kanske helt sonika är någon form av näringsbrist jag fått?? Ska väl kanske kollas upp...

Pa mig på sängen för att läsa och vila en stund, men jag däckade totalt och sov i 4 timmar!! Ett klart tecken att saker inte står rätt till eftersom jag normalt brukar ligga max 1 timme annars då jag bara ska vila. Hörde inte ens att telefonen hade ringt 2 gånger heller, jag som vaknar lätt annars.

Skulle vart på övning med gospelkören i kväll men det var ju bara att glömma...sång som annars kan få en att må bättre för stunden men så dom det är nu hade det nog bara blivit jobbigt...för jag mår inte bra!!

Ska ta och krypa ner nu och försöka kurera mig...ska i väg på en sak kl 10 i morgon men mår jag så här då jag vaknar vet jag inte om jag kan...lär bli sura miner men jag ger mig inte ut med denna yrsel och hjärtklappning.God natt alla...

Till morgon fick jag äran att ligga kvar i sängen lite etxra.

Hjärtat klev upp med barnen så jag kunde ligga kvar i cirka 45 minuter extra.

Upp och fixa frukost, lite wii spelande också sedan begav vi oss av till skridskoplanen för en stunds skridskoåkning....blev inte mycket åkt men det lilla gorde att jag kände mig som bambi på hal is rejält...har ju inte stått på ett par skridskor på åratal!!!

När vi kom hem från skridskoplanen började jag må tvärdåligt...fick jätteont i huvudet, magen knöt sig, jag blev yr och illamående. Så  pass att jag var tvungen att få lägga mig på sängen i ungefär 1 timme. Kan inte påstå att jag var så mycket piggare efteråt...nästan tvärtom.

Ringde och hörde med barnens pappa om de kunde komma till han nu i kväll men se det gick inte för han och mitt utbyte skulle till stan i morgon... Kan erkänna att jag mår väldigt olustigt just nu men det är väl bara å låtsas om som ingeting...får bli en tidig kväll här i stället för mamman här i huset orkar inte mycket kan jag säga. Skulle jag röra mig för hastigt nu så skulle jag säkerligen både tuppa av och kräkas...så pass är det!

Upp i morgon, äldsta guldkornet ska på kalas nere på laserhallen i sundsvall och ska åka strax efter 9...vad yngsta guldkornet och jag ska hitta på har jag ingen susning om...mår jag så här blir det inte mycket gjort kan jag säga...sedan är det övning med gospelkören i morgon också men som sagt, mår jag så här blir det ingeting av med den övningen.

Fy faan...vill må bra!!!!

Tidigare INNAN jag blev sjuk etc så var jag en ganska tyst och tillbakadragen människa som ogärna pratade om mig själv, mina tankar, mina funderingar och mina problem. Utåt sett försökte jag hålla skenet uppe men inombords var jag en rätt trasig människa.

Då jag blev sjuk, och nu efteråt, så har jag valt att vara lite som en öppen bok...och det verkar vara många som reagerar över det, men så är jag nu i dag. Jag har inget jag skäms över...allt som varit har varit och det finns ingen anledning att hymla eller hyssja om det som är här och nu.

Mina tankar och känslor delar jag med mig, mina problem kan det finnas de som känner igen sig i och det kan faktiskt vara skönt att veta att man inte är ensam om sina känslor, tankar, funderingar etc...för i bland känner man sig jävligt ensam i sitt mående och man kan känna att en del idiotförklarar en och tycker man är helt jävla sjuk i huvudet.

Nu finns det faktiskt MASSOR som jag ändock behåller lite för mig själv så en helt öppen bok är jag ändå inte utan det finns faktiskt sidor i denna bok som sitter i hop....fortfarande.

"Sluta älta", finns det många som säger/skriver/påpekar....men snälla ni, det är inte att älta. Det kallas att bearbeta och för att bearbeta en sak/saker som hänt innebär att man går igenom dom gång efter gång...när man varit där nere där jag var så tar det tid att ta sig upp och på vägen upp kan man ramla ner gång efter gång och det enda man kan göra då är att börja klättra igen.

Jag har varit sjuk, jag har varit JÄVLIGT sjuk....

Det finns dom som tror jag vill ha det så här...att jag inte vill komma från alla tankar och känslor...men det vill jag!

INGEN vill väl må dåligt...?

Men jag arbetar, jag försöker...men människans kropp, själ, hjärta och hjärna lever inte alltid i harmoni med varrandra. Hjärnan säger en sak, hjärtat en annan och då uppstår det kaos...en del går genom livet med ett glatt humör oavsett hur eländigt det kan vara runtom den personen men sån är inte jag.

Jag är en människa med känslor och jag är en mycket skör sådan...

SE mig som den jag är, inte den jag var när jag var sjuk.

ÄLSKA mig för den jag är, hata mig inte för den jag var då jag var sjuk.

FÖRSTÅ att jag är frisk från den sjuka delen i min diagnos...

men att jag fortfarande bearbetar allting....

Så låt mig gråta, vara ledsen och dela med mig utav allt...jag ältar inte, jag bearbetar...låt mig vara den jag ÄR !!

Vet ni hur jävla trött jag är på att må dåligt i själen?

Vet ni hur jävla trött jag är på att gråta?

På att ha ångest? På att ha denna inre kaos?

På att vara olycklig? På att förföljas utav otur och elände?

På att vara jag!!!

HÄND någonting i livet som överraskar mig och som får det att vända någon jävla gång!

Känns som jag kämpar på helt i onödan för det snurrar ju på likadant likt förbannat!

Jag kommer inte bort från mitt gamla...jag kan inte släppa...jag kan inte glömma...jag kan inte sluta...

FAAAN!!!

Jag vill bara få må bra, känna mig betydelsefull, älskad och sedd.

Jag vill skapa liv i livet, gå framåt...

Men kommer det någonsin att hända?

Kommer jag någon gång känna att jag mår bra igen?

Kommer jag någonsin komma till den där punkten där jag känner att jag är betydelsefull igen?

Kommer jag någonsin få känna mig älskad igen? (jag borde ju göra det nu, men...)

Kommer jag någonsin bli sedd igen?...nu menar jag ur flera olika persektiv.

Kommer jag någonsin få vara med om miraklet att få skapa liv i livet igen?

ommer jag någonsin kunna lägga allt bakom mig och enbart fokusera framåt igen?

Önskar så att jag kunde svara JA på dessa frågor men just nu tvivlar jag....just nu då jag sitter här med världens ångest som känns som om den ska ta över mig totalt...just nu känns det som om jag aldrig kommer "leva livet" igen...

Minsta lilla tanke, minsta lilla känsla får mig ju att dippa...jag försöker hålla skenet uppe inför mina vänner och familj men inom mig faller jag fortfarande sönder...det är bara ytan som är hel.

VARFÖR BLEV DET SÅ HÄR, DET VAR INTE SÅ HÄR DET SKULLE VARA...

HJÄLP MIG UR DETTA JÄVLA SKIT, NÅGON!!!

Jag klarar det inte själv...

Vet inte vad det var för tok nu i natt som var.

Drömde så konstigt, otäckt och ledsamt. Vaknade flera flera gånger under natten så klockan halv 6 tände jag lampan och låg och läste till dess jag väckte guldkornen klockan kvart i 7.

Den sönderhackade sömnen ledde ju givetvis till att en begynnande huvudvärk började anas så då jag lämnat av mina guldkorn på skola och förskola så åkte jag hem och kröp ned under täcket i 1 timme efter det att jag ätit frukosten som fick bli ett glas vatten och en alvedon.

Kändes något lättare i huvudet efter den vilan men inte helt bra så det kändes lite tudelat att sätta sig i bilen och köra ner till Sundsvall och läkarsamtal på affektiva. Hade en stor klump i magen hela vägen ner...var länge sedan jag kände så inför ett besök dit, vet inte vad det var i dag...kanske hade det ett samband med nattens alla drömmar?!

I dag träffade jag en av de bättre läkarna jag haft under denna tid, en läkare som även träffade mig då jag mådde som allra, allra sämst så han kunde både se och höra de framsteg jag ändock tagit. För även om jag i bland kan känna att jag fasen inte kommer någonstans så sa han att den Anna-Maria han hade träffat DÅ och den Anna-Maria han träffade i dag var inte ens att jämnföra med...då var jag som ett tomt skal, nu hade detta skal ett innehåll.

Vi diskuterade detta med medicinerna och eftersom jag på eget bevåg hade tvärslutat med all medicin i september tyckte han att vi kunde börja med att sätta in enbart ett ssri preparat och något för sömnen för att se hur det skulle fungera. Som det är nu funkar jag ju knappt som människa stundtals....så seroxat och zopiklon kommer nu vara de enda medicinerna som jag har vilket innebär att jag från nu kommer att "få" sköta min medicinering själv och kan nu koppla bort allt vad fullmakter på apotek och medicindelning heter och det känns så jävla skönt!

Nu kommer jag kunna gå på apoteket själv, betala min medecin och ta min medicin själv....

Var inne först på att fortsätta vara helt utan medicin men han ansåg att det inte var hållbart i längden då han hörde min berättelse och hur det var kroppsligt och psykiskt. Sömnen är väl det viktigaste att få till och där kan både seroxaten och zopiklonen vara en hjälp. Ska tillbaka till honom om ca 2 månader och då ska jag ju ha hunnit märka om doseringen på dessa är bra eller om det skall justeras alternativt sättas in något annat.

Så i morgon ska jag ringa vårdcentralen och be att få komma dit och hämta den seroxat och zopiklon som finns kvar där hos dom + att jag ska in på apoteket och riva fullmakten. Den resterande medecin som ligger kvar på vårdcentralen komemr de att få lämna tillbaka på apoteket eftersom jag nu kommer avsluta den delen med medecindelning där.

Det blev mycket prat hos läkaren och som alltid så blev det ju rätt så jobbigt där en stund. Mycket känslor och det var så skönt att få höra att både mina känslor, mina tankar och all denna ångest och gråt är något normalt. Vet inte hur många gånger jag snörvlade, snyftade och frågade om jag var knäpp och om det var något stort fel på mig eftersom det fortfarande påverkar mig så mycket. Men han svarade att det är normalt och anledningen till att det fortfarande påverkar mig så mycket är väl att det blev så intensivt, så mycket hände på samma gång, det händer fortfarande saker, situationen i mitt "nya", ekonomin, förlusten av mitt ex, mitt jobb, vänner, flytter etc etc....han tyckte inte alls att saker var konstiga...i bland är det jävligt skönt att få höra sånt!!!

Han berättade att det kan komma ta väldigt lång tid till innan jag kanske kommer till den punkten där jag till fullo kan gå vidare med mitt...att det kan vara så här upp och ner länge, länge i mitt liv och att det kan faktiskt vara så att allt påverkat mig så djupt att jag bär med mig saker livet igenom MEN att hanteringen av detta kommer förändras till det bättre...att det kommer göra mindre ont med tiden...

Jag är fortfarande skör och sårbar i mångt och mycket...jag läker sakta och i läkningsprocessen kan sår rivas upp gång efter gång...önskar bara det inte behövde göra så förbannade ont!!!

Han tyckte det snart kan vara dags att komma ut i rehabilitering så jag får väl vänta och se när f-kassan kontaktar mig nu då för att diskutera den biten. Vilken form det blir och vart jag kan tänka mig påbörja "min väg tillbaka" har jag ingen susning om...mest av allt hade jag ju velat ha mitt arbete kvar för det var ett arbete jag trivdes så oerhört bra med men det förlorade jag ju pga min sjukdomsbild...så vad ska jag göra nu? Vad vill jag? Vad kan jag?

Nåväl...på vägen hem från sjukhuset stannade jag till på en kopp kaffe hos en av mina kusiner. Pratade av en liten stund där innan det var dags att hämta guldkornen....

Kvällen har varit lugn, lite myspys, lite wii och lite teve...

Nu dags att försöka sova någon timme innan det är dags att kliva upp med guldisarna...sedan kommer morgondagen för min del bestå av att städa och tvätta har jag tänkt. Kan hända dock det blir 1 timme under täcket när jag lämnat barnen...har ont i huvudet som sjutton nu men jag antar det beror på allt som vart nere på sjukhuset...den ångest som kom under samtalet, alla tårar och spänningar...men håller huvudvärken i sig i morgon då jag vaknar, ja då får det bli en timme till under täcket.

Kollade på termometern nu då jag gick upp...ser ut att bli kallare igen.

Måtte det bara inte bli lika kallt som förra helgen då det var över -30 grader!!!

Måtte jag kunna sova i natt nu då, det behövs efter denna dag.....den har varit, jobbig!!!

Öm i hela kroppen och trött som tusan efter morgonens vedkastning. Stod och kastade av 3 kubik från en vagn ner på marken och sedan därifrån och in i vedboden...så man kan säga att jag kastat den dubbla mängden, dvs 6 kubik!!

En sådan gång kan jag säga att jag önskade jag inte vore ensam, detta är ju något man hjälps åt med då man är två men....jaha, här finns ingen...suck!!! Detta är fasen inte bra för min kropp detta...sjukgymnasten sa åt mig att jag var tvungen att börja från noll för att börja väcka, forma och bygga upp allt det jag tappat i muskelvärk efter dessa 97 tappade kilon...med funktionell grundträning eller någon träning i vatten. För jag måste vara försiktig....men i dag var jag inre det...men vad skulle jag göra? Det var bara till att kasta ved det...

Är så trött så jag orkar inte skriva mer...fast det finns det jag vill skriva....men det får komma med i morgon...nu, SOVA !!!!!

Nu råder det ett lugn i mammahjärtat då BÅDA guldkornen är hos mig igen   

Blev dåligt med sömn för mig i natt som var trots att jag hade ett snarkande och fisande litet guldkorn som låg intill mig men jag vet inte varför jag inte kunde komma till ro riktigt....kan ju bero på att det blev en känslomässig kaos inombords i går. Först jätteglädje då hjärtat kom och sedan sorg och tårar då gamla tankar dök upp....blev väl någon kabangkrock där antar jag...+ att fullmånen säkert gjorde sitt till. Brukar kunna vararätt känslig på den biten...i bland.

Mjukstartade därför denna dag med lite soffmys och wiiande med yngsta guldkornet. Fick sedan kaffefrämmande som jag surrade bort en stund med innan det var dags att bege sig ut. Skjutsade mamma på affären och sedan åkte jag och yngsta guldkornet till fränsta för att dels tanka men även köpa något smärtstillande till pappa....han har nämnligen ställt till och ramlat igen.

När pappa ska lägga in ved i sin panna måste han öppna en lucka i golvet ute i farstun för att sedan klättra ner för en trästege ner till källaren. Luckan är rätt tung och nu hade den tydligen släppt då pappa var på väg upp så han hade fått den i huvudet och sedan hade han ramlat rakt ner i stengolvet nedanför....min pappa är ingen ungdom längre (blir 77)  och han är inte så kry längre. Han hade jätteont i ena sidan och han hade slagit i pannan och huvudet då han ramlat....ville ju nästan grina, älskade pappa!!!

När sådana här saker händer är jag så rädd att det så att säga är sista gången han ramlar och gör sig illa...jag såg ju på han hur ont han hade och sen är han så tjurig att han inte vill åka till vårdcentralen eller till sjukhuset heller. Hur gärna jag än skulle vilja tvinga honom så kan jag ju ändå inte göra det.....pappa har nästan aldrig varit sjuk eller dålig i sitt liv. Han har varit en arbetande man från det att han började som bonddräng då han bara var ett barn till dess han råkade ut för en "olycka" som gjorde att han blev sjukpensionär ett par år innan pension.

Det är inte lätt att se på när ens älskade föräldrar åldras och jag BÄVAR för den dag någon av dom somnar in...

Nåväl, hämtade äldsta guldkornet på skolan vid 16 tiden och sedan åkte vi hem och ordnade med mat. Önskemålet i dag blev mjölkstuvade makaroner och köttbullar och till viss del brukar ju barnen kunna få styra lite vad vi ska äta så det fick bli så i dag. I morgon blir det fisk skulle jag tro....

Strax före 18 skjutsade jag i väg äldsta guldkornet till "bygget".....det som man även kallar för "ungdomsgården".

Tänk att hon är så stor nu...minns själv då man började vara på "unkis" som vi kallade det för.

Blir så varm inombords då jag tittar på mina barn, hjärtat svämmar över av kärlek till dessa 2...kan känna sådan ångest över det som hände då när jag var som sjukast...mina dyrbara guldkorn!!! Äldsta guldkornet börjar ju närma sig tonåren med allt vad det innebär och jag har lovat mig själv att INTE bli en dömmande mamma eller en mamma som skäller och är arg...jag vill vara en sådan mamma som mina barn alltid ska kunna ringa till när som helst, dygnet runt och i vilket tillstånd som helst. Jag vet ju själv hur det var då man började vilja vara ute på discon, bland vänner, man provade ditten och datten...hur nyfiken man kunde vara i bland etc.....och samtidigt som jag kan känna en viss oro så kan jag tycka det ska bli spännande att få följa mina töser genom allt detta....

Efter det att jag sedan hämtade äldsta guldkornet på "bygget" så åkte vi ner till stöde och hämtade hem ett släp med 3 kubik ved...nu hoppas jag bara inte det ska bli så här jäkla kallt igen utan att denna ved kan räcka till ett tag nu. Ska ställa mig och lasta utav denna vagn under morgondagen då barnen är på skola och på förskola och sedan ska jag åka och lämna tillbaka den.

Sen vid halv 2 ska jag åka upp med äldsta guldkornet till Ånge för då ska hon på sin första lektion tillsammans med andra i musikskoleorkestern....det strular med bussresan för henne dit så jag väljer att skjutsa henne dit nu på hennes första lektion. Sedan kommer hon åka varannan vecka framöver och då kommer vi behöva skjutsa henne 1½ mil till bussförbindelse dit hon ska...lite dåligt kan ju jag tycka då jag anser det torde gå att ordna via skolan?!

Nej nu ska jag försöka sova...känner mig faktiskt rätt så trött....ska ju upp med barnen i morgon bitti och sedan kommer dagen rulla på, så natti natt alla!!!

Klockan är kvart i 2 och här ligger jag vaken.

Tankarna började ju snurra efter föregående inlägg och det är liksom inte ens att tänka på att försöka sova för hjärta, hjärna, kropp och själ är alldeles för uppe i varv...och varva ner...jaa, hur gör man då?

Är bara ledsen, tom och känslosam just nu. Önskar jag kunde sova lika fridfullt som mitt yngsta guldkorn och katten Selma gör här intill just nu...men det ser ur att bli en natt med väldigt lite sömn och för mycket annat skit!!!

Kan man inte få göra en form av lobotomi där de kan skära av alla trådar till allt det som får en att bli ledsen och det som gör ont...skulle göra vad som helst för att slippa ha det så här var enda jäkla dag...orkar snart inte gråta mer och hjärtat är nog så trasigt som det kan bli...

Vill bara få känna total glädje och lycka i mitt liv igen...