Ännu en natt utan just någon sömn, kan ni tänka er va?!
Börjar kännas tjatigt detta...

Fick ju världens bakslag i går kväll då alla åkt härifrån och det var väl anledningen till nattens vridande och vändande...myrkryp i hela kroppen och allmän oro och rastlöshetskänsla.

I dag var jag hem till min kusin på hennes sommartoprställe en stund och fikade, pratade och bara var...var fint väder då jag kom dit så det gick att sitta i bara bh:n men efter ett tag drog molnen i hop sig, det började blåsa och sedan kom det både åska och regn så då styrde jag kosan hemåt.

Efter ca 10 minuter hemma så knackade herr Å på dörren och våldsförde sig på mig under några timmar...jaaa, jag har ångest som kommer och går men för den skull är jag inte sjuk i det ordets mening. Skillnaden då var att jag hade det dygnet runt alla veckans dagar...nu kommer den och går och jag vet oftast hur jag skall ta den OCH att jag ej tar till radikala handlingar längre...det tillhörde min tid som riktigt riktigt sjuk.

Så jag har nu haft herr Å hos mig i drygt 5½ timme och jag tycker nog det är dags för honom att bege sig av härifrån...han har varit på väg ett par gånger men vänt i dörren, inte vet jag om han inte gillar regnet kanske?! 

Finns en sak till som jag börjat stundtals må dåligt över...och det är hur min kropp ser ut efter en viktnedgång på 100 kilo. Har ju hela tiden sagt att jag inte ska bry mig hur kroppen blir och kommer se ut bara jag blev fri min tyngd, mitt fläskigt feta och äckliga jag...men nu börjar även den biten hinna i fatt mig och det har hänt sista veckorna att jag gråtit då jag tittat mig i spegeln. Jag är ju verkligen glad och oerhört tacksam att jag förlorat min tyngd men.....jaa....men....

men nu ligger jag här och har världens jävla bakslag kan sägas...MEN jag gjorde det, jag gick till kyrkan!

Dock fick jag gå ut ur kyrkan vid 3 tillfällen och torka tårar, snyta mig och vid 1 tillfälle kräkas....men jag gjorde det!

Efter avslutningen följde guldkornen med mig hem också hade vi fika här hemma hos mig, kom gjorde min ena kusin och hennes familj, min andra kusin med dotter + en kompis till henne också en gemensam bekant med sina 2 barn...13 stycken ! Och det var skönt att ha så  många runtom mig efteråt...

Var tänkt att guldkornen skulle stanna kvar hos mig men det äldsta guldkornet ville hem till pappa efter fikat, antar att hon bestämt något med sin kompis inför morgondagen och då är det både närmare och enklare att  vara där. Det yngsta guldkornet ville stanna hos mig men då jag så sakteliga kände hur jag började sjunka ner och allt började släppa så fick även hon åka till sin pappa...kan säga att det är en jävla smäll som kom och som fortfarande håller i sig.

Ångest till max och en jävla kaos....MEN, jag gjorde det...ävan om saker gjorde/gör jävligt ONT då och nu!

och enbart utifrån rubriken att döma lär det ju finnas de som tänker "suck"...men så GÖR DET DÅ, sucka på !

Natten som var bjöd i alla fall inte på just någon sömn alls, somnade till i 2 omgångar och sov väl 20-25 minuter båda gångerna...utöver det, ingen sömn alls! Men men, sova får man ju göra tids nog...

I dag var äldsta guldkornet i väg till frissan så numera har jag en gyllenblond dotter med 3 tunna slingor i häftiga färger. Hon blev lite missnöjd dock över att håret blev så kort men frissan var tvungen att klippa bort nästan 8-10 cm eftersom det var så pass slitet...hon  blev så fin mitt älskade guldkorn.

Halv 3 var det sommarfest på yngsta guldkornets förskola...hennes sista sommarfest och dag på förskolan eftersom hon går på sommarlov från och med i dag och sedan börjar hon ju i skolan våran stora lilla tjej.

Blev väldigt jobbigt vid 2 tillfllen där på sommarfesten då saker givetvis kom över mig och jag var tvungen att gå och låsa in mig på toan och kräkas pga kaosen inom mig. Det blev dels jobbigt pga hennes pappa var där och sedan då man kollade på alla foton och teckningar hon fick med sig från förskolan från det att hon började då hon var 1 år och fram tills nu....jaa, jag både kräktes och grät där inne på toan.

Så sedan dess blev det en mycket jobbig eftermiddag och kväll...känslomässigt...och jag kan efter dagens reaktioner säga att jag just nu känner det som att jag nog inte fixar morgondagens skolavslutning...om detta var reaktionen då det bara var barnens pappa, hur blir det inte då med honom, mitt utbyte och de andra? Och i kyrkan, vart tar man vägen då när den är fullsatt och man sitter mitt i smeten?

Nej, ni får tycka jag är fånig, idiotisk eller fjantig eller vad ni än tycker...så jag vet inte hur det blir.

Äldsta guldkornet (som har sin avslutning i morgon) såg hur jag reagerade i dag och förstår om jag inte kommer i morgon, hon sa till och med "men pappa kan filma i så fall om du inte kan komma".....men jag VILL...men efter dagens reaktion....jaa, jag vet inte...

När jag kom hem från sommarfesten brast allt för ett tag och känslor av ledsamhet, förtvivlan, sorg, hjälplöshet, ensamhet och ilska kom upp...tog bilen och åkte upp på apoteket för att lösa ut en utav mina mediciner emn tror ni den fanns hemma på apoteket? Näe....så jävla typiskt alltså för jag hade verkligen behövt den!!!

Fast kanske var det tur också....

Nu i kväll var jag också och besökte "ängla Annika"....satt en stund och pratade där hos henne. När jag sitter där vid hennes grav händer en smått märklig sak...vad som hände behåller jag inom mig men jag hörde åter igen ordet "styrka"...jag vet att du lyssnade då jag var hos dig Annika, önskar bara jag kan komma att få svaren med tiden....saknar!!!

Ja det kan gott konstateras att jag har verkliga sömnproblem för nätterna funkar inte snart för min del....sista omgången var det 14 nätter med sönderhackad och minimalt med sömn innan jag däckade utav och sov bra några nätter, nu är jag på natt 4 med taskig sömn...undra hur många nätter det blir denna gång och hur många sådana klarar ens kropp egentligen av innan den brakar samman?! För det vet jag att den gör...förr eller senare.

Ja i natt då jag inte kunde sova så tog jag i alla fall bilen och bagav mig ut och åkte en sväng för att skingra tankarna i hjärnkontoret och för att spela musik på hög volym....ett sätt som får tankarna att skingras....åkte förbi den hemska olycksplatsen och tänder där ett ljus för de 2 omkomna och deras alla anhöriga. Många ljus brann där på plats, många var de brev & kort som låg där, många gosedjur, foton och blommor...det är hårt att riktigt ta till sig en sådan här sak, på en sådan här "liten" by med närliggande orter blir det ju som så att alla vet vilka alla är och lite utav att alla känner alla...att tända ljus känns lite fjuttigt men är ändå ett sätt att visa sin delaktighet i sorgen och saknaden.

Efter nattens åktur var det ju inte direkt lättare att somna men lyckades väl få i hop åtminstonde 1½ timmes sammanhängande sömn...vet att det är för lite men vad ska man göra? Alternativet att börja ta sömntabletter igen känns inte så frestande kan jag säga...har liksom fått nog utav sådant och får kräk känningar bara jag tänker på att stoppa i mig en sådan...men jag kanske måste gå och lösa ut dem? Har ju insomningstabletter att ta också och dem har jag tagit vid ett par tillfällen då sömnen strulat men de hjälper inte och jag vill inte öka på dosen känns det som innan jag rådgjort med min läkare. Har fått en ny tid på affektiva nu den 26e så jag får ta upp detta med honom då...

I dag ska äldsta guldkornet till frissan för klippning och färg. Hon kommer få bestämma helt själv vilken färg hon vill ha och jag får väl bara hoppas att hon inte väljer typ turkost hår eller något sådant...har man lovat hon ska få bestämma själv så har man ju och pappan är utav samma åsikt så vi får se hur resultatet blir...

I morgonkväll är det ju skolavslutning och jag måste säga att klumpen i magen är ENORM....jag vill gå men vet inte om jag klarar utav det, om det är en så god idé. Så jävla svårt detta....risken finns ju att jag kommer störta ut ur kyrkan och bryta i hop eller något annat....så känsligt är det liksom...

I dag har de sommarfest på förskolan också och sedan har det yngsta guldkornet bara morgondagen kvar där för i höst börjar hon skolan...fy vad tiden går....

I går kväll skedde en fruktansvärd bilolycka här i Torpshammar där 2 människor omkom.

En ung pojke på 18 år med hela livet framför sig fick sitt liv släckt på bråkdelen av någon sekund och en medelålders man avled efter ungefär 1 timme utav de skador han ådrog sig, hans partner vårdas för svåra skall och kotskador och det är rätt oklart i nuläget hur det kommer gå för henne.

I går då guldkornen åkt till sin pappa så ramlade jag ju ner känslomässigt och satte mig i bilen för att ge mig ut att åka + spela musik högt högt HÖGT. Åkte södra sidan ner till stöde och hade i vanlig ordning tänkt åkt in genom viskan på vägen hem MEN inte i går utan jag fortsatte e14 rakt fram och kom därför åkande förbi olycksplatsen kvarten efter det att olyckan inträffat...ännu hade då ej vägdirigering satts upp då enbart 2 räddningsbilar nått fram.

Som uska sitter det ju i ryggmärgen att stanna till när en olycka inträffat och så gjorde jag även i går...jag riktade in mig på omgivningen närmast kollissionsplatsen och såg en bil som stod ca 150 m från "kaoset", i den bilen satt det 2 stycken små barn i ålder mellan 2-5, max 6 år gamla. Troligtvis hade de + deras mamma varit vittnen till det inträffade för mamman satt vid vägkanten mellan bilen och olycksplatsen tillsammans med en annan människa och var rätt så "förstörd"....rätt oansvarigt  att lämna 2 små barn i bilen kan tyckas men kvinnan måste ha varit i chock.

Stannade vid bilen till dess personal från räddningsstyrkorna kom dit, då avvek jag från olycksplatsen.

En sak som slog mig då jag satt där i bilen med barnen var hur jävla nyfiken folk på denna by må vara för det  var åtskilliga bybor som passerade den tid jag satt där...de kom åkande från ena hållet, passerade och kom sedan åkande från andra hållet någon minut senare...jävla gamar tänkte jag då kan sägas.

Har varit med på olycksplatser tidigare men olyckan i går var...ja vad ska man säga...det var ingen vacker syn och redan vid första anblick förstod man att föraren i den ena bilen aldrig skulle ha kunnat klarat sig...när man sedan dessutom vet vilka de omkomna var...ja då blev det än mer påtagbart.

Mina varmaste tankar går till alla anhöriga till de 2 omkomna och till den kvinna som vårdas på sjukhuset...vilken mardröm för alla...livet kan förändras på en nanosekund, var rädda om varandra och håll hårt i varandra.

Älskar du någon, säg det....för rätt som det är kan allt vara för sent...och att säga "jag älskar dig" kan aldrig sägas för många gånger!!

Vila nu i frid...

Människor som inget VET om saker och ting ska knipa igen sin jävla käft, ta reda på saker INNAN ni yttrar er och svartmålar någon.

Kom inte med era antaganden och påhopp.

Ni har en käft som ni kan öppna för att FRÅGA innan....eller brukar du/ni torka er i arselet innan ni skiter också ?!?

Skit som skit, eller....samma som kommer ur er käft!

Huset är så där fruktansvärt tyst och tomt nu, barnen åkte i väg med sin pappa för ungefär 20 minuter sedan och jag sitter här i soffan med ett brustet mammahjärta i vanlig ordning. Tårarna rinner och saker gör ont...

Så här är det VARJE gång som de åker i från mig...mammahjärtat brister och gråten kommer.

Som mamma älskar jag mina guldkorn över allt annat och jag antar att det är därför som detta fortfarande gör så ont...att de åker från mig...

I 2 nätter nu har jag sovit skituselt igen, denna gång är det allt runtikring detta med skolavslutningen som sätter i gång tankar och känslor. Det blir en smärre kaos inombords då jag tänker på detta...jag VILL gå till kyrkan men kommer jag fixa det? Eller kan det komma att bli kaos utav allting...att jag bryter samman och får rusa ut därifrån eller vad?!

Vill så gärna gå men jag vet inte om jag klarar det....och det gör ont och får mig att känna mig som den sämsta mamman i hela världen...en usel jävla människa!!! "men herregud, det är väl bara att gå...sluta fjanta dig" är vad man får höra....men ni vet inte hur det känns, ni vet inte hur rädslan känns, hur klumpen i magen äter upp mig eller någonting...så HÅLL KÄFT eller försök förstå mig!!!

OCH, nej...jag är inte sjuk! Detta är reaktioner på allt som varit....

Sedan är det rörigt detta med "hjärtat"...han håller sig undan likt en fjantig och trotsig liten snorunge och har så gjort nu i flera veckor. Blir så FÖRBANNAD för barnen har massor utav frågor och funderingar men jag kan inte ge dem några svar då han inte är nåbar. De frågar om fiske, vilket han lovet dem...men hur i helvete ska man kunna ge dem svar när den lilla pojken inte behagar svara på något sätt.

Fått veta att han beklagat sig för flera stycken att han är så ledsen men vad faan, säg det TILL MIG då!!!

Han har beklagat sig över att han saknade mig och älskade mig så mycket men vad faan, säg det TILL MIG då!!!

Han ringde till en gemensam bekant helgen då jag bad han om stöd då jag blivit slagen....han ringde till dem då han var ute och söp!!! Till mig sa han då att han var i stugan....detta var innan jag lämnade honom....så han var ute och söp i stället för att ge mig sitt stöd då jag blivit slagen!!! Och han påstod att han älskade mig...jo fy faan...spriten älskade han tydligen mer och sina lögner!!!

Jag tycker fortfarande om honom och behöver prata...jag kommer ringa familerådgivaren till veckan och boka en tid där för en rådgivare finns till hjälp även vid separationer och eftersom detta drabbar barnen så får han faan så lov att skärpa sig! Han har funnits i deras liv i 22 månader, de älskar honom och han har gett dom löften...så de ska han då i alla fall se till att hålla. Barnen hade det nog jobbigt då deras pappa lämnade mig och jag blev sjuk...han ska INTE få göra dem illa mer!!!

Vi behöver reda ut problemen oss emellan eftersom de drabbar barnen...men det fattar han inte så hur i helvete ska jag bete mig?! 

Värst utav allt är ju detta att jag fortfarande tycker om honom väldigt, väldigt mycket....

Jävla liv, jävla förbannade liv!!!

Missade totalt att skriva något blogginlägg i går men jag kan väl ta med både gårdagen och dagen i dag nu då i stället.

I går stod det ju fotbollsmatch i agendan för äldsta guldkornet...lite synd egentligen att lägga en förmiddagsmatch på en ledig dag för det blev ju inget "sova ut" för barnen på grund utav matchen. Tjejerna vann inte men de är jätteduktiga att spela....bara de börjar kommunicera med varrandra ute på planen så blir de nog än bättre!

När vi kom hem i från matchen så fick jag något tokryck och bestämde mig för att nu jäklar skulle mitt sovrum flyttas  ner så då vi kom hem började jag skura ur och städa ur det sista i rummet där mitt sovrum skulle vara. Väggarna i det rummet var "nikotingula" på sina håll och det syndes tydligt vart det suttit tavlor. Rummet ska ju fixas riktigt sedan, dvs det ska upp gipsskivor på väggarna bla, men jag tog och slängde på ett par omgångar med vit färg så länge...det får duga...bättre än ett nikotingult och vit mönstrat sådant!

Rummet är litet och det var med näppe jag fick in min säng med sängram och allt...ska dock göra mig av med sängramen och sätta ben på madrassen + bara ha huvudgavel för den sängram jag har nu funkar inte i det lilla rummet....kånkade ner sängramen och tempurbäddmadrassen på egen hand men själva resårmadrassen på 160 bredd fick jag lov att be om hjälp med så på kvällen kom "syrran" med sin man, dotter och en gemensam bekant och hälsade på så då fick jag hjälp utav "syrrans" man och vår gemensamma bekant att få ner det åbäket till madrass så i natt som var så sov jag i mitt lilla sovrum...eller sov och sov, jag somnade fasen inte föränns klockan var halv 4 ungefär!

Upp då klockan ringde halv 7, tröttare än allt tröttast...barnen till skola och förskola och sedan har jag hållt på med kattgården mest hela dagen...blev lite problematiskt ett tag men den får duga. Blev inte riktigt klar nu i kväll utan det är en dörr som ska dit + ett par brädor runtom uppe + nätet som ska ligga över hela gården kvar och det tänkte jag fixa i morgon.

Hade ju planerat att hinna fixa så barnen skulle ha fått varsinna sovrum redan nu i kväll men eftersom jag varit ute hela dagen och stökat med kattgården så har jag inte hunnit städa ur det rum där jag hade som sovrum tidigare så det hoppas jag att jag och guldkornen kan hjälpas åt med i morgon någonting då äldsta guldkornet kommit hem från skolan.

Äldsta guldkornet ja...hon skulle hjälpa mig lite med kattgården nu i kväll och ville slå fast märlorna som jag fäst nätet med. Till dessa märlor funkar det inte med en vanlig hammare utan man får använda en mindra slägga....och hon började banka med den och HOPPSAN så råka mammas huvud vara i vägen och jag fick den där släggan i huvudet....behöver jag säga att jag såg stjärnor?!
Tror hon blev lite rädd först men det var ju en ren olyckshändelse så jag kunde inte bli arg <3

Pulserade på rätt bra i huvudet efteråt och jag fick världens bula, ont + att jag började må illa...så jag antar jag fick en släng utav hjärnskakning utav det "tjonget"....och som om det inte var nog med det så lyckades jag slå mig på vänster pekfringer med en hammaren lite senare nu i kväll....så typiskt Anna-Maria....kan inte bara vara liiiiite otur, näää, det ska vara MAXIMALT!!! Jaa, också har jag väl lyckats få typ 743 myggbett eller något sånt.....myggen verkar älska mig och mitt blod.

Nej, nu får det bli natti natt här...ska försöka få ut foton på mina projekt också...med tiden....