vad ska man säga...tycker det är väldigt väldigt synd att det finns människor som väljer att tro på rykten, som väljer att se på saker enbart ur sitt eget perspektiv eller ur en enda persons perspektiv.

Som stämplar en annan människa bara för att de kanske gjort fel i sitt liv...ska tillexempel en fd alkoholist alltid ses som en alkoholist fastän denna inte druckit en droppe på flera år? Skall en människa som missbrukat droger vara stämplad som missbrukare fastän denne inte använt sig utav droger på flera flera år?

Skall en människa som fått cancer vara stämplad som cancersjuk fastän cancern varit borta sedan länge?

Nej är det nog flera som svarar....men varför då stämpla en människa som varit sjuk i själen som sjuk fastän denne varit friskförklarad under en lång lång tid? Jaa, det kan man ju undra...så varför stämplar somliga mig som sjuk när jag inte är det?

Det sårar något fruktansvärt...när samtliga jag haft och har kontakt med inom vården anser att jag fungerar fullt normalt i både det jag känner och det jag tänker...det hör liksom till i bearbetnings processen. Min terapeut och en utav de psykologer jag träffade under min vårdtid har tillgång till denna blogg och har inget att anmärka på det jag skrivit...men så finns det vanliga svenssons som ändå ser mig som sjuk fortfarande...trångsynta sa en utav mina vänner...tjaa...vad ska man säga...jag vet inte alls vad jag ska tycka om dessa...

Livet har inte varit snällt mot mig...jag är 40 år och mitt helvete började då jag var 6 år...jag har tagit jävligt mycket skit och både självkänsla och självförtroende var obefintligt fram till dess jag blev sjuk....

Jag genomgick en livsförändrande operation mitt i allt detta och den påverkade mig också och fick mig att tappa bort mig själv mitt i allt i hop...att hitta igen mig själv i all denna kaos tog tid men jag gjorde det och det var även där jag började återfå styrka...dock är den styrkan väldigt vacklande ännu men med tiden lär jag bli jävligt stark för det sägs att  varje motgång stärker en....JÄVLAR vad stark jag kommer att bli ;-)

I stället för att bara sitta hemma innanför dessa 4 väggar, som jag brukar göra då barnen inte är här, så ska jag ta och åka i väg ett par timmar nu i kväll och gå på ljusparty hos en god vän...eller de kommer att hålla ljuspartyt på hennes arbetsplats men det är ändock min vän som har själva partyt...

Det är från företaget Partylite http://www.partylite.se/ som de kommer visas produkter och jag kommer att köpa på mig lite fler utav deras underbara doftljus. Visst, de är dyra men dofterna är verkligen underbara och håller i sig länge. Har några favoritdofter så jag hoppas att de fortfarande finns kvar...är nog över 1½ år sedan som jag köpte ljus genom partylite sist så dofter kan ju ha fö försvunnit ur deras sortiment....men det kan ju ha kommit nya dofter sedan dess också.

Ska i alla fall bli skönt att komma hemifrån en stund för sitter jag hemma snurrar bara tankarna och känslorna runt i ett enda kaos då jag är själv. Jag skriver mycket texter då jag är ensam...texter som jag hoppas kunna göra musik utav så småningom. Funderingar finns också på att skriva en bok om allt som varit, om mitt liv....kanske kan man mötas utav förståelse då?! Självbiografier och verklighetsbaserade böcker går visst bra har jag fattat....hehe!!

Kanske kan man tjäna en krona eller två på detta helvetesliv man levt?!

Just nu då jag sitter och gör detta inlägg så har jag kattrace här i vardagsrummet....först får jag se en svart vit röd kattfröken vid namn Selma komma farandes som ett skott...därefter kommer den lite smått klumpiga prinsen Emil och efter honom prinsessan Zazzy....runt på golvet, upp i soffan, ner på golvet, in i köket också samma vända igen....hahaha, kan inget annat än att skratta då de får dessa tokfnatt. Och mattes prins Emil, som är lite klumpig utav sig skänker en än mera skratt då han trillar ner från soffan då han råkar missbedöma avståndet...hahaha...

katterna skänker mig värme & kärlek, dessa kloka djur...mattes godingar!!

Nu ska jag strax ta och göra mig i ordning och bege mig upp mot Ånge och kvällens ljusparty...ska plocka med mig en vän också på vägen dit.

TJING!

Nu är det åter igen dags för några helvetesdagar då det är tyst, tomt och ensamt här i huset...barnen ska nämnligen vara hos sin pappa några dagar men på torsdag har jag dem hos mig igen och då lever livet upp igen.

När de inte är hos mig känner jag mig som ett tomt ingenting...

Barnen är det dyrbaraste jag har i mitt liv och jag kan känna ångest för det jag försökt göra då jag var som sjukast...just därför tar jag nu tillvara på var stund jag får ha med mina barn och jag är noga med att både visa och berätta hur mycket jag älskar dom.

Själv fick jag varken känna eller höra att jag var älskad då jag var barn och det var sällan mina föräldrar visade någon kärlek heller...

Ett barn behöver kärlek och trygghet...och det är vad jag vill ge mina barn och har så velat sedan den sekund de kom upp på min mage.

Jag är en människa med ett enormt hjärta...och det kan jag säga eftersom jag alltid varit den person alla vänt sig till, den som alla pratade med, den som alla bad om hjälp, den som ALLTID ställt upp 24 timmar om dygnet.

Mitt hjärta har fått hål, det finns taggar däri, bitar fattas i mitt hjärta men det är ändock ett varmt hjärta.

Jag är mån om mina nära, mina barn, mina vänner...

Alla de som nu dömer mig, ni borde höra er för med mina nära om hur jag är som person.

Jag har alltid velat alla väl MEN det krävs att jag får väl tillbaka....får jag skit ger jag skit, slår någon mig så slår jag tillbaka...det handlar om att värna om sitt egna liv och värde...jag har tagit nog med skit genom livet i form utav mobbing, övergrepp, trakasserier etc...tidigare svalde jag och sög åt mig allt, grät i det tysta inom mig...det har jag slutat med för nu vet jag mitt egna värde...jag är värdefull, för värdefull för att tryckas ner.

Ni som inget vet om allt som hänt kan säkert se mig som en bitterfitta som tycker synd om mig själv och bara vill ont och hämnas etc...men där har ni fel...jag är ödmjuk, godhjärtad, känslig och vill fortfarande de flesta väl...och tycker synd om mig själv har jag aldrig gjort...däremot har jag tyckt synd att saker har blivit så som de blivit eftersom så mycket har kunnat undvikas. Situationer har kunnat blivit annorlunda och saker har kunnat skötas på ett bättre sätt...

Visst, det finns de jag inte önskar något gott här i livet...för det finns de som inte förtjänar att ha det gott.

Så som man behandlar andra vill man ju själv bli behandlad eller hur?

Just därför behandlar jag andra som de behandlar mig...

Jag behandlar mitt utbyte så som hon behandlat mig, pratar om henne som hon pratar om mig...jag behandlar mitt ex så som han behandlat mig...de vänner som svikit kommer aldrig in i mitt liv igen...de som gjort illa mig hoppas jag ska få råka ut för det samma...de som dömer mig skall själv bli dömda...

ALLT man gör kommer slå tillbaka på ett eller annat sätt förr eller senare...så även saker som jag gort, det är jag väl medveten om men jag har nog redan fått mitt straff...hur och vad är dock inget jag tänker skriva om men saker jag gjort har straffat mig kroppsligt om man säger så. Något jag får leva med livet igenom...

Det finns bara 2 människor på denna jord som jag alltid kommer att älska gränslöst oavsett vad som händer, oavsett vad de kommer göra etc....och det är mina barn....där kommer kärlek alltid att finnas oavsett hur de kommer vara emot mig som mamma.

Gränslös kärlek....livet ut....mamma älskar er !!!

Det är så tyst och tomt här hemma nu...lika tyyst och tomt är det i mammahjärtat just nu.

Mobbing både psykisk och fysisk från 6 års ålder och till dags dato, en drickande argsint pappa, en kärlekslös uppväxt, en "fattig" uppväxt, alkohol, droger, aborter, missfall, trakasserier, övergrepp, umgänge med fel sorts människor, separationer, suicidförsök, utnyttjande, svek, sorger, kränkningar, skuldfälla, arbetslöshet, förluster, tvång, olyckor, stora livsomställande operationer.....

Är det konstigt att man formats till en rätt olycklig människa?

Är det konstigt att man känner sig trasig?

Är det konstigt att man känner sig ensam?

Är det konstigt att man hatar?

Är det konstigt......nej, det är inte konstigt alls!

En människa som inte vet någonting om en situation...vem är det att döma?

En människa som inte känner en person...vem ger den rätt att döma denne?

Kanske bör man ta reda på hur saker och ting ligger till innan man uttalar sin åsikt, innan man klankar ner eller innan man ens öppnar käften.

Det är jävligt lätt att döma då man inget vet...något jag fått erfara under den tid då jag VAR sjuk.

ALLA dömde ut mig...var enda jävel...men INGEN visste allt....ingen förstod hur sjuk jag VAR....ingen ville förstå...och ingen förstod heller varför jag blev så sjuk....ingen lyssnade...ingen ville...

ATT SÄGA EN SAK INNAN MAN TÄNKT EFTER ELLER DÖMA INNAN MAN VET... ÄR SOM ATT TORKA SIG I ARSELET INNAN MAN SKITIT...

så skit först innan du/ni torkar er är mitt råd.

Ta reda på saker innan...och betänk saken innan.

INNAN....inte efter för då har skada redan orsakats...och du kan vara orsak till att en annan människa går under.

Jamen SJÄLVKLART vet jag att det finns det....

Det finns dom som gått igenom separationer och lever lyckliga tillsammans med någon ny....jamen SJÄLVKLART vet jag det...

MEN detta handlar om MIG......för mig är detta något som gör ont fortfarande och som påverkar mig dagligen!

VARJE dag sedan sista september 2009 har jag gråtit....VARJE dag.

Och varje gång har det känts som om jag ska gå sönder...som jag gjorde då när jag läste det mail mitt ex skrev till mig där han gjorde slut...jaaa, ni läste rätt...han dumpade mig efter 10 år genom att skriva ett mail!!

Att känna ilska, sorg, förtvivlan, hat, frustration etc  är normala känslor så ingen ska kunna klanka ner på det jag känner. För är det något jag är noga med att ta upp med mina kontakter på affektiva så är det om sånt jag tänker eller känner är normalt eller inte....och så länge de säger att det hör till en sådan här gång...ja då tillåter jag mig släppa fram allt sådant.

Jag har frågat dem när i helvete detta ska gå över och som svar har jag fått att det kan ta VÄLDIGT lång tid (6-7 år) och en del kommer aldrig över saker som hänt i ens liv utan bär det med sig livet igenom...i mitt fall var det inte enbart separationen som utlöste det hela utan det var flera faktorer som påverkade MEN hans beslut var det som fick allt att rinna över....och bit för bit, händelse efter händelse sänkte han mig än djupare.

Läkarna säger till och med att jag inte hade behövt sjunka så djupt ner om han bara hade kunnat lyssnat....det handlade inte om att det skulle bli han och jag igen utan det handlade bara om att jag skulle ha fått kommit hem FÖRST....barnens familj hade ju blivit splittrad och det behövde få skapa trygghet dels enbart med sin pappa men även med sin mamma. Det blev ju en omställning för dom också med 2 hem helt plötsligt....dom hade behövt den tryggheten innan någon annan klampade in...

Sedan gick det så jävla fort och det fanns det väl ingen anledning till....om dom nu älskade varrandra hade de väl kunnat vänta något längre och inte flyttat tillsammans bara efter typ 3 månader knappt....speciellt inte med tanke på barnens bästa och det faktum att deras mamma blev sjuk.

Barnen hade behövt tryggheten hos oss båda FÖRST !!!

Och hon då....som sliter upp sina små (3 & 5 år) från en trygg närvaro bara pang bom från en månad till en annan?

Hur i helvete tänkte hon? Där hennes barn hade trygghet i dagis, far och morföräldrar...och rycka upp dom till en håla där hon och dom inte har någon ?!?

Nej, taskig planering....där var det enbart tomrummet de båda tänkte med.

Sedan var det någon som sa till mig att jag kan sätta åt hårt vad gäller den uteblivna bodelningen och detta med halva huset.....

Men men...de kommer slå tillbaka...det VET jag...och det HÅRT.

Om nu någon tänker kommentera...betänk då att detta handlar om MIG, det är MINA tankar, MINA känslor och MIN blogg...men visst, det är fritt fram att tycka...var så goda!

I dag är en dag där saker gjort/gör ont...Det är inte det att jag ältar saker och ting...det är bara det att jag inte kan släppa det gamla för jag har inte fått en chans till ett avslut ens!

Jag är olycklig i det liv jag lever i dag...OLYCKLIG!!!

Jag vill tillbaka till allt det jag blev fråntagen...mitt LIV!

Min kärlek, mitt hem, mitt arbete, mina vänner, mitt liv som var fritt från skulder och annat skit...se hur det blev!!

Jag är olycklig....mitt inre är dött och allt jag är är ett skal iklätt en mask av falskhet!!!

Jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv och jag hatar de personer som förde mig ner i mörkret...men jag älskar...saknar...hoppas och ber...

Jag vet liksom inte hur man slutar....vet någon?!

Om jag ändå hade kunnat fått gjort ett avslut ändå, kanske hade det kunnat kännts något mindre ont...men jag fick inte ens det utan jag städades ut ur mitt hus då jag låg på sjukhus...fick inte säga till om någonting, vad jag ville ta från vårt hem eller någonting. Jag som ändå ägde hälften i både huset och annat.

Jag har inte fått korten på barnen fast jag bett om det...jag köpte en säng till yngsta dottern då hon föddes som hon skulle få ha till sina barn..den har han eldat upp...

Jag har bett om en del i möbellväg men inget fått utan jag fick köpa allt nytt både till mig och barnen...jag hade ett gamalt piano, det har han gjort sig av med...hunden sålde han då jag låg på sjukhus....jag har inte fått säga någonting!!!

Och detta avslut var något jag verkligen behövde och som till och med läkarna på avdelningen underströk noga...men det sket han blankt i och djupare sjönk jag.

Under de 6 månader jag låg på sjukhus fick jag träffa barnen EN gång på avdelningen. Barnen var en viktig del i mitt tillfrisknande och han lovade dem att de skulle komma fler gånger men EN gång på 6 månader.....hur kändes det tror ni? Att  vara där och se alla andra få besök utav sina barn......va?!

Och den nya fi**an flyttade in medans jag låg på sjukhus (efter 3 månaders relation!) innan jag ens fått komma hem och skapat en vardag med mina barn...jävla förbannade idioter!!!! HATAR !!!!

HUR tänker man då som pappa??!!

När ens barns mamma är jättesjuk, nära att lämna livet...barnens liv har brustit också låter han en annan fi**a kliva in barnens liv! Är inte en mamma mer värd än så?

Är inte barnen värda att få en trygg relation och en vardag tillsammans med sin mamma och pappa på skilda håll FÖRST? Är inte barnen prio ETT vid en separation?

Barn som får sin familj splittrad och ska anpassa sig i 2 hem....

Nää...karlar tänker enbart med KUKEN !!!

Och den nya fi**an...hur tänkte hon?

Som själv har barn...torde inte hon kunnat tänka sig in i situationen?

Tänkte hon på sina 2 små barn då hon slet upp dom från sin trygghet 50 mil bort bara pang bom?!

Nää....jävla tomrum där i skallen!

Jag HATAR, AVSKYR....ont skall med ont fördrivas!!

Tids nog....jag säger bara tids nog....

Jag VET att det kommer slå tillbaka, jag vet....och då ska jag SKRATTA !!!

Ja dagen började ju rätt okej eftersom jag faktiskt fick sova hela natten i natt som var så jag kände mig både pigg och utvilad då klockan ringde och det var dags att kliva upp och fixa innan jag väckte barnen...

Men sen klockan 10 hade jag och mitt ex möte på banken för att prata om de lån vi har gemensamma och där blev min dag totalförstörd.....inte för själva mötet men den förbannade bankchefen kläckte ur sig "jamen Sxxxxxx jag hörde ju att ni ska få en liten till du och xxxxxxxx, vad kul".....

Hade jag haft ett snöre på mig hade jag gått och hängt mig direkt kändes det som, för detta gjorde så fruktansvärt ONT i mig....jaa, mitt ex ska ha en unge med mitt utbyte och det gör jävligt ont!!!

Det gör ont dels för att han och jag inte så långt innan hans svek pratade om syskon...och dels för att min egen längtan efter att få bära liv är så stor.....sedan är det ju förstås den känslomässiga biten också...det gör så ont!!!

SÅ JÄVLA ONT !!!

Ja...och sedan var som sagt denna dag tokförstörd. Grinade som en tok i bilen på väg hem från banken, så pass att jag var tvungen att stanna. Det var riktig hysterigråt alltså...där tusen tankar snurrade runt och det var onda och väldigt dumma tankar kan jag säga.

Önskar så att saker och ting vore annorlunda...på flera olika plan...önskar jag kunde hata eller sky den man som förstörde mitt liv och tog allt från mig...som gjorde mig sjuk...men jag kan inte hata då jag fortfarande har han i mitt inre rum i hjärtat...

Däremot så har jag börjat hata mig själv....och det är  ju säkert bra?!