Har alltid varit, och kommer nog alltid att vara, en känslomänniska och det är både på gott och ont...
Just nu är det på ont kan jag säga då lite av dåtiden gjort sig påmind och jag försöker hitta ett sätt att hantera det hela på...vilket är långt från lätt.

Jag är ju helt färdig med vad barnafödande heter men i hjärtat har en sorg och saknad gjort sig påmind efter de små jag valde bort i ung ålder och de jag förlorat.

Har funderat mycket kring "mina änglar" och det hela är ganska svårhanterligt stundvis...det blir ju inte enklare utav att inte hjärtat verkar vilja finnas och stötta/hjälpa mig igenom detta.

Han tror att jag vill ha fler barn men det vill jag absolut inte...jag är HELT klar på den biten!

Det jag däremot inte är klar med är allt det som känns just nu...vet att sorg och saknad är något som följer en genom livet och att den inte alltid känns vid, men just nu känns den och det gör ont.

Och det måste den få göra...tar mig väl ur detta på egen hand också så som jag tidigare gjort, men lite stöttning hade inte skadat dock :-(