I kväll har det varit en sån här jobbig kväll igen...

Dels så har jag försökt få ett svar på en mycket viktig fråga från den människa som påstår sig älska mig...men jag får inga svar och jag BEHÖVER verkligen svar på min fråga!!!

Sedan så pratade jag med mina barns pappa och det blev givetvis känslosamt och tungt...man kan väl sammanfatta samtalet med att han inte tänker låta barnen bo hos mig på veckorna utan jag får nöja mig med att ha dem hos mig från fredagkväll till söndagkväll.

Han sa till och med att jag får skylla mig själv som flyttade från Torpshammar...men hur i helvete tror han jag skulle klara av att bo i en by där allt det onda hänt? En by och ett hus som är så förknippat med smärta, sorg, ångest, tårar och allt som jag gått igenom. Finns inte en chans att jag skulle kunna bo där igen...en by där till och med dom som kallade sig mina vänner har pratat skit om mig runt kaffebordet. Där byns pizzeria och restaurang varit ett tillhåll för folks skitsnack....ALDRIG att jag återvänder dit så länge som mitt ex bor kvar där, aldrig!

Det är ungefär som att jag straffas för att jag blev sjuk...jag har liksom inte kunnat påverka någonting i allt detta. Inte ett förbannade dugg och jag blir bara så förtvivlad!!!

Ha skrev ett sms med texten "men har du barnen på helgerna så träffar ju du dom mer än mig".....ÖH?!?! Dom bor där söndagkväll till fredag....och jag som har dom från fredag - söndag träffar dom mer?! Är de på skola och dagis då 7-17 varje dag eller?!?!

Skolan börjar mig veterligen 20 över 8 på morgon...och som egen företagare finns det ingen anledning att lämna sitt barn på dagis och skola så tidigt. Speciellt inte då skolan ligger typ 4-500 meter från hemmet! Sedan finns det väl ingen anledning att låta sin 10 åring vara på fritids mellan 14.30 då skolan slutar och fram till 17 tiden då hon kan gå hem eftersom pappan finns i hemmet då han "jobbar"?!?! Detta får ju mig att börja fundera.....hur prioriteras tiden med barnen?! Han kan styra sitt arbete och sina arbetstid....jag fattar inte, så mycket onödig tid från hemmet för barnen tycker jag. Speciellt kanske då äldsta tjejen inte ens tycker om att vara på fritids eftersom hon tycker hon är för stor för det och kanske vill gå hem i stället......

Nu sa han att jag fick ta kontakt med soc om jag ville ändra på HANS beslut...men vad f-n! Vi är väl vuxna människor?!?! Visst, jag blev sjuk och hade då inte möjlighet att ha barnen hos mig...men jag har varit hemma från min vård i över 1 år nu men ändå ska det vara så självklart att de ska bo där.

Blir så ledsen...jag har burit dem i min mage i 9 månader, fött fram dem till världen, haft dem vid mitt bröst och jag har älskat dem från den stund jag visste att de växte i min mage....

När jag är ensam under veckorna går jag ofta upp till barnens rum och lägger mig på deras sängar...tar deras kudde och försöker känna något av deras doft. I bland kan jag ligga där med kudden och bara lukta och i bland blir jag så ledsen att jag ligger där och låter tårarna rinna en stund. Inne på yngsta dotterns rum kan jag sätta mig och bygga en stund med hennes lego...inne på äldsta dotterns rum kan jag sitta vid hennes skrivbord och bara titta ut i hennes rum...

Jag saknar dem varje sekund då de inte är hos mig...

Jag tror barnen behöver mer tid med mig och jag vet att jag behöver mer tid med dom för att känna mig som en mamma....som det är nu känner jag mig som någon de bara kommer till och sover över hos.

Jag vet att mina barn älskar mig och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dem...jag BER och hoppas jag kan få ha dem hos mig under veckorna. Uppenbarligen kanske de skulle ha mer tid med sin pappa om de var hos han på helgerna...speciellt som han säger att jag i nuläget träffar dem mer på helgerna än vad han träffar dem på veckorna!??!

Jag BER !!!

HANNAH & ASTRID, ni är mitt livs stora kärlekar...älskar er !!!

NU är klockan snart kvart över 3 och jag ligger fortfarande vaken...ligger och lyssnar på hur min ragdoll Zazzy småpratar med sina 4 små lurvbollar i lådan nere på golvet.

Katter har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat och är det djur jag inte skulle kunna leva utan.

Då jag var 2-3 år gammal så kom pappa hem med en liten gråbrunsvart kattunge som fick namnet "Tusse"...han blev min allra bästa vän, den enda riktiga vännen.

Tusse sov allt som oftast i min säng om nätterna och de nätter han inte gjorde det så låg han tätt intill vedspisen vi hade i köket.

Han kom så fort man ropade hans namn och han var med mig i mina lekar utomhus...vi var oskiljaktiga kan man säga.

Tusse kom alltid in varje kväll men på sensommaren det år jag skulle fylla 9 år (1981) så kom han inte hem på nästan 2 veckor tid...jag var jätteldsen.

Så en eftermiddag då jag satt ute på en filt i gräset så hörde jag någon som jamade och där kom han...Tusse, min vän...men han mådde inte bra   

Han jamade så högt och då han kom fram till mig så såg jag hur han blödde och hade ett jättestort "hål" i huvudet...jag ropade jättehögt på mamma och pappa som kom utspringandes och då pappa såg Tusse, hur skadad han var så gick han in och ringde till en bekant som skulle komma och skjuta Tusse för han var döendes och pappa ville inte han skulle lida.....jag grät givetvis och satt där med Tusse i mitt knä, klappade honom, strök honom över hans kropp, tårarna rann...men då han som skulle skjuta Tusse svängde upp på gården så jamade Tusse till, buffade mot mitt ansikte där tårarna föll och sprang sedan i väg...

sedan dess såg vi honom aldrig mer.

Pappa och hans bekant letade efter Tusse men de hittade honom aldrig...

Jag såg det som att Tusse kom hem för att säga farväl för att sedan gå och dö...min älskade Tusse, min vän...fastän det är 31 år sedan så gör det ont i mig nu då jag skriver detta.

Jag har haft många katter sedan dess men Tusse, han var speciell...

Skrev denna dikt cirka 4 år efter det att Tusse försvann...jag var 12 år då.

*************************************************

Tusse tuss

Katter har alltid betytt mycket för mig
glömmer aldrig min första lilla katt
En grå svart liten krabat
som låg vid mitt huvud var natt

Tusse tuss blev hans namn
följde mig alltid då jag var utomhus
var med mig i leken
men gick undan i bland för att ta sig en mus

Han tröstade mig då jag var ledsen
när någon i skolan retat mig
Slickade bort mina tårar
la sig i famnen och spann och åmade sig

Varje dag då jag kom hem
satt han där vid vägens kant
Det slog aldrig fel, han var som en klocka
man hade svårt att tro att det var sant

Han var min allra bästa vän
jag älskade honom så
Men så hände en sak
som fick honom mot döden gå

Minns den dag då han kom hem
med ett stort, djupt sår i sin panna
Han jamade och kröp upp i min famn
men han gjorde det ej för att stanna

Han kom bara hem för en stund
för att sedan springa till skogs
Han kom hem för att ta ett farväl
innan han av döden togs

Sorgen efter Tusse var stor
jag kan fortfarande känna den i bland
Han var min första katt
nu väntar han på mig vid regnbågens strand

**************************************************

AnnaMia