I kväll har det varit en sån här jobbig kväll igen...

Dels så har jag försökt få ett svar på en mycket viktig fråga från den människa som påstår sig älska mig...men jag får inga svar och jag BEHÖVER verkligen svar på min fråga!!!

Sedan så pratade jag med mina barns pappa och det blev givetvis känslosamt och tungt...man kan väl sammanfatta samtalet med att han inte tänker låta barnen bo hos mig på veckorna utan jag får nöja mig med att ha dem hos mig från fredagkväll till söndagkväll.

Han sa till och med att jag får skylla mig själv som flyttade från Torpshammar...men hur i helvete tror han jag skulle klara av att bo i en by där allt det onda hänt? En by och ett hus som är så förknippat med smärta, sorg, ångest, tårar och allt som jag gått igenom. Finns inte en chans att jag skulle kunna bo där igen...en by där till och med dom som kallade sig mina vänner har pratat skit om mig runt kaffebordet. Där byns pizzeria och restaurang varit ett tillhåll för folks skitsnack....ALDRIG att jag återvänder dit så länge som mitt ex bor kvar där, aldrig!

Det är ungefär som att jag straffas för att jag blev sjuk...jag har liksom inte kunnat påverka någonting i allt detta. Inte ett förbannade dugg och jag blir bara så förtvivlad!!!

Ha skrev ett sms med texten "men har du barnen på helgerna så träffar ju du dom mer än mig".....ÖH?!?! Dom bor där söndagkväll till fredag....och jag som har dom från fredag - söndag träffar dom mer?! Är de på skola och dagis då 7-17 varje dag eller?!?!

Skolan börjar mig veterligen 20 över 8 på morgon...och som egen företagare finns det ingen anledning att lämna sitt barn på dagis och skola så tidigt. Speciellt inte då skolan ligger typ 4-500 meter från hemmet! Sedan finns det väl ingen anledning att låta sin 10 åring vara på fritids mellan 14.30 då skolan slutar och fram till 17 tiden då hon kan gå hem eftersom pappan finns i hemmet då han "jobbar"?!?! Detta får ju mig att börja fundera.....hur prioriteras tiden med barnen?! Han kan styra sitt arbete och sina arbetstid....jag fattar inte, så mycket onödig tid från hemmet för barnen tycker jag. Speciellt kanske då äldsta tjejen inte ens tycker om att vara på fritids eftersom hon tycker hon är för stor för det och kanske vill gå hem i stället......

Nu sa han att jag fick ta kontakt med soc om jag ville ändra på HANS beslut...men vad f-n! Vi är väl vuxna människor?!?! Visst, jag blev sjuk och hade då inte möjlighet att ha barnen hos mig...men jag har varit hemma från min vård i över 1 år nu men ändå ska det vara så självklart att de ska bo där.

Blir så ledsen...jag har burit dem i min mage i 9 månader, fött fram dem till världen, haft dem vid mitt bröst och jag har älskat dem från den stund jag visste att de växte i min mage....

När jag är ensam under veckorna går jag ofta upp till barnens rum och lägger mig på deras sängar...tar deras kudde och försöker känna något av deras doft. I bland kan jag ligga där med kudden och bara lukta och i bland blir jag så ledsen att jag ligger där och låter tårarna rinna en stund. Inne på yngsta dotterns rum kan jag sätta mig och bygga en stund med hennes lego...inne på äldsta dotterns rum kan jag sitta vid hennes skrivbord och bara titta ut i hennes rum...

Jag saknar dem varje sekund då de inte är hos mig...

Jag tror barnen behöver mer tid med mig och jag vet att jag behöver mer tid med dom för att känna mig som en mamma....som det är nu känner jag mig som någon de bara kommer till och sover över hos.

Jag vet att mina barn älskar mig och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dem...jag BER och hoppas jag kan få ha dem hos mig under veckorna. Uppenbarligen kanske de skulle ha mer tid med sin pappa om de var hos han på helgerna...speciellt som han säger att jag i nuläget träffar dem mer på helgerna än vad han träffar dem på veckorna!??!

Jag BER !!!

HANNAH & ASTRID, ni är mitt livs stora kärlekar...älskar er !!!

Skulle så gärna vilja att det hände något i mitt liv...att få ett jobb, att något hände i kärlekslivet, att jag fick  nya goda och nära vänner, att jag kanske fick ha mina barn boendes hos mig...allt för att slippa vara ensam!

Jag hatar att vara ensam för jag har varit tillräckligt ensam i mitt liv men då jag blev sjuk förlorade jag till och med det lilla jag hade i mitt liv.

Allt och alla av mening togs i från mig eller försvann och svek och i dag finns enbart umgänget med mina 2 dyrbara guldkorn kvar....i 2 dygn per vecka!
Dessa 2 dygn är ingen tid för en mamma vars hjärta blöder av saknad efter dem varje kväll och varje dag.

Jag vill ju kunna ta emot dem då de kommer hem från skolan, göra läxorna med dem, vara med i deras skolgång, sitta och läsa sagor för dem på kvällen, sitta vid min äldsta dotters säng och prata om killar, kärlek, tonåren och allt vad det innebär, prata om hur dagen varit och så vidare.

Vill kunna gå in i deras rum och titta på dem när de sover...jag vill vara MAMMA !!!

Det känner jag mig inte som nu...deras pappa tog även den biten i från mig.

Nu ser var enda jävla dag likadan ut....kliver upp, tar en smörgås, tvättar eller städar, tittar på teven, handlar, sitter vid datorn och skriver tester, insändare, bloggar eller bara surfar, lägger mig, vrider och vänder mig....så ser mina dagar ut + att jag känner denna ständiga saknad utav mina barn. Gråter ofta över den biten...för barnen är mina allt och jag är inte hel utan dem.

Jag behöver dem i mitt liv...jag har burit dem i min mage, jag genomled smärtan att föda dem till livet, jag har burit dem vid mitt bröst och älskat dem från första stund. Nu får jag knappt vara deras mamma...

Jag HATAR innerligt hur allt blev och jag HATAR innerligt alla de som sett till att det blivit så här. Jag kämpade faan medans den jag älskade gav upp allt och svek familjen...och ändå är det han som får ha familjen, för det har han bestämt! Inte ett enda dugg har jag fått säga....han har bestämt...allt...han tog från mig allt och gjorde mig så sjuk som jag blev.

Andra får säga vad de vill men det är sanningen för mig...och det är jag som varit mitt i den sanningen...i mitt liv, livet som försvann. Livet somjag kämpade för och ville leva...livet som togs i från mig.

Att vara ensam gör ont

Att vara ensam är tungt

Inuti är man ihålig och allt är tomt

En ständig orkan blåser inuti även fast det utvändigt är lugnt

Att vara ensam får gråt att falla

Att vara ensam får ens själ att värka

Man önskar att man fick vara en i bland alla

Tillsammans med någon åter livet stärka

Att vara ensam mamma utan sina barn

Att vara ensam fast man är två

Hela modershjärtat är knutet utav ett svart sorgset garn

Tårarna faller och smärtar som så

Att vara ensam i livet

Att vara ensam i ensamhet

Inte har man något att ta förgivet

Vill inte ha det så här i all evighet.

ENSAM

  AnnaMia

I natt har det blivit noll sömn.

Satt ute i skogen tills klockan var strax efter 12, in en säng, försökte lägga mig men ångesten greppade taget om mig och jag klädde på mig och gick ut igen...satt ute tills klockan var närmare halv 6 till morgon.

Frös som ett djur, hade ingen känsel i fingarna, det bara värkte i dom...inte så konstigt kanske då temperaturen var +1 grad.

Ingen sömn alls i natt alltså, bara tårar och ångest...hela jävla tiden.

Ögonen är som vattenfyllda blåsor i dag och mer tårar finns inom mig...går hela tiden på en spänd tråd mellan att inte gråta och att bryta samman.

I natt har jag varit riktigt rädd för att förlora kontrollen helt, tårarna och vrålen blev fler och det gjorde bara ondare och ondare.

Jag har liksom ingeting längre....jag har bett att få ha barnen boende hos mig men deras pappa förvägrar mig att få vara mamma fullt ut,det har han bestämt. Jag är bara någon de är hos 2 nätter i veckan. Jag mår bra och blir tillfreds med livet då de är hos mig...går sönder och faller då de lämnar mig...har inte jag också rätt att vara förälder? Han har liksom bestämt allt och jag har inte haft något att säga till om...ingenting.

Jag klarar inte av att gå sönder mer än vad jag redan är, kan inte bli trasigare nu för blir jag det är jag ett ingenting...vill bara ställa mig upp och ropa efter hjälp...men ingen skulle höra mig...för hur mycket harjag inte ropat efter hjälp de senaste åren. Hur många har lyssnat och funnits där då?

Jag hade många vänner, vänner som jag kallade min rikedom...men det rikedomen är över och jag står så gott som ensam...ENSAM!!!

Finns ingen som kommer och fikar, ingen som ringer och hör hur det är, ingen som ringer och bjuder en på fika, ingen att prata med, ingen att dela sitt liv och tankar med....ingen!

  AnnaMia

Och kom nu inte med en massa jävla kommentarer på detta...detta är hur JAG känner, hur JAG tänker, hur JAG mår. Ingen av er där ute vet...så döm mig då ej heller.

Och åter igen, jag tycker inte synd om MIG SJÄLV...utan om saker och situationen!

 Denna bild får stå för allt vad som varit i dag...har gråtit så många tårar i dag. Haft ångest och vrålat ur mig all den sorg och förtvivlan jag känner.

Har hänt en sak som tagit ner mig i det svartaste djupet igen, där allt gör ont, det är kaos och livet består av ångest, tårar och smärta....det tar aldrig slut...orkar inte ha det så här...gråtit VARJE dag i 2 år...nu i kväll har jag suttit oavbrutet ute i skogen och gråtit i nästan 3 timmar. Jag orkar inte gråta mer men det finns så många tårar kvar...och fler blir dom.

Hittade en bok i biblioteket med titelt "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre".

En mycket passande titel...för det är så det känns...

  AnnaMia

I natt sov jag faktiskt rätt så bra, kanske berodde det på att jag tog min sömntablett då jag la mig...klev upp 10 i 7 och stuttade ner till gympasalen för lite mindful yoga, också en helt okej yoga form.

Haft samtal med min kontaktperson i dag och efter det samtalet kände jag som om jag växt en meter minst...hon tyckte jag var en så otrolig människa då jag berättade om allt som hänt i mitt liv senaste tiden, att hon beundrade hur jag kunde dela med av mig själv, hur stark jag var i det svaga...OCH framför allt fick jag höra att jag hade inget jag behövde eller skulle be om ursäkt för. Det finns ju faktiskt dom som tycker att jag ska be om ursäkt för vissa saker MEN jag behöver inte be om ursäkt för att jag blev sjuk och det var så jävla skönt att få höra det från en kunnig människa...att få höra att jag inte har något jag behöver be om ursäkt för.

Så där fick jag växa en bit och där fick jag ord på att jag tänker helt rätt när det gäller biten om att förlåta....jag ska inte säga förlåt för att jag blev sjuk!

Däremot finns det många som skulle be mig om förlåtelse...det var det också jävligt skönt att få höra! Igen...

Efter lunchen hade jag tid för massage och det var ju bara så skönt och framför allt välbehövligt. Jag var en väldigt knölig människa fick jag veta...hahaha...men det visste jag redan, i stort sett hela ryggen , axlarna och nacken var knöliga som tusan och hon fick arbeta på rätt bra och länge med att försöka mjuka upp så gott det gick. Fick en ny tid för massage om ett par dagar...aaaahhh!

Under kvällen har vi varit ett gäng som suttit i det gemensamma utrymmet i vår flygel och surrat och spelat yatzy, jättetrevligt...men vid halv 9 sa det pang i huvudet och det sprängde som tusan. De som satt med där nere tyckte jag blev kritvit också mådde jag så jävla illa på ett väldigt olustigt sätt....var tvungen att resa på mig och gå ut och ta luft.

Det bara kom och det är ingen känsla som jag haft tidigare.

En människa som är här på Österåsen samtidigt som mig är en som funits runt mig sedan jag blev sjuk (en inom sjukvården) och den personen kom ut till mig och sa "jag vet varför du mår som du mår, tänk tillbaka".....och jag tänkte och tänkte...men så kom jag på...vid halv 9 tiden i dag för 2 år sedan så läste jag ett mail som fick världen att rasa för mig, som fick livet att försvinna...det visste min kropp och den reagerade...jag visste inte men kom på.

Ganska olustigt egentligen, kroppen reagerade vid samma tidpunkt som den kväll där mitt liv raserades och jag "dog"...i kväll för 2 år sedan...

Just nu, i skrivande stund gör det så ont inom mig och jag tror ärligt att den smärtan aldrig kommer gå över...saknaden finns där...hoppet och önskan likaså...och sorgen...

  AnnaMia

När man behöver sina vänner som mest & dom sviker...då är dessa inte ens vänner längre.

Jag var tidigare rik på vänner, vänner som jag umgicks med varje dag...som jag delade vardagen med, som jag ställda upp för i tid och otid i den mån jag kunde.

När jag blev sjuk så fanns mina vänner där till en början men ju sjukare jag blev desto mer skit fick jag ta från dem och jag valde att bryta kontakten...fanns dom inte där då jag behövde dom som mest behöver jag dom inte nu då jag är frisk heller.

De sårade mig så enormt mycket och det är något jag inte kan förlåta...för jag trodde de skulle finnas där för mig så som jag funnits där för dom.

Nu finns det dom som tycker JAG ska ta kontakt med dom och be dom om förlåt...men vad ska jag be om förlåt för? Ska jag be om ursäkt för att jag blev sjuk?!

Samtliga var insatta i den sjukdomsbild jag hade och de visste att det hörde till sjukdomsbilden att göra de handlingar jag gjorde, de vet att jag i min sjukaste tid inte alltid var så trevlig i ton...det hörde min sjukdomsbild till och det visste dom...så VAD ska jag be om ursäkt för?!

Detta har jag tagit upp flertalet gånger med både min läkare och min terapeut och de säger åt mig gång på gång att det INTE är jag som ska söka upp dom och be dom om ursäkt...det är dom som ska komma till mig. Allt jag gjorde var att  bli sjuk...och det är inget man ska be om ursäkt för...för lika lite som man kan hjälpa att man åker på magsjuka...lika lite kunde jag rå för att jag blev sjuk!

Har läst anteckningar som anhörighetscenter, avdelningen, kommunen fått in under den tid jag var sjuk och när jag läser vissa saker så kan jag inte ens fatta att de varit mina vänner...de har bara varit några falska jävlar hela tiden känns det som och jag känner mig jävligt sviken, sårad och somliga har KRÄNKT mig!

Jag HOPPAS de får hamna i liknande situation som mig...det jag ska göra då är att skratta !!! Jag ska säga åt dom att sluta spela teater, att de ska sluta ljuga, att de ska rycka upp sig, att om de försöker göra sig själv illa så ska jag säga åt dom att se till att göra det ordentligt och om de försöker ta livet av sig så ska jag säga åt dem att de ska se till att lyckas med det.

Jag tänker faan inte be om ursäkt för att jag blev sjuk...hellre är jag utan vänner och är ensam!!!

Men visst faan gör det ont i bland...och framför allt gjorde det ont då jag var sjuk och deras behandling bidrog till att jag ramlade ner än djupare än vad jag kanske skulle behövt göra.

En depression och djup kris med allt vad det innebar är inget man ska behöva gå igenom ensamen...men det gjorde jag...måste faan vara den starkaste av alla men jag känner mig som den mista och ensammaste människan i bland när jag gråter över allting...

I dag har det varit en halvjobbig dag.

Har varit till sjukhuset i sundsvall och träffat min läkare och haft ett samtal med min terapeut...det är ganska jobbigt att sitta och berätta om saker som varit och är...saker gör fortfarande så ont i mig...

Det är snart 2 år sedan mitt livs kärlek tog allt i från mig...och det utan att jag varken kunde göra något eller säga något.

Jag bönade och bad om att vi skulle försöka igen men han ville inte utan jag skulle bara bort ur hans liv...jag sjönk ner i ett mörker och blev så sjuk att jag vårdades på sjukhus i flera månader...livet försvann ur mig vid det tillfället och det är därför som jag fortfarande mår dåligt till och från...jag kommer inte från det!

Nu sista tiden har det varit en sämre period...en period där jag känt en enorm saknad efter honom. Han var min första riktiga kärlek, min stora kärlek och han har fortfarande kvar sin plats i mitt hjärta och jag är så jävla dum att jag fortfarande går och hoppas att vi kan hitta tillbaka till varandra igen...han slutade älska mig pang bom...men jag vet inte hur man gör för att sluta älska   

Han var och ÄR min kärlek...och jag kommer inte i från det!

Nåväl...detta är i alla fall något som jag pratar med min terapeut om de gånger jag är dit på samtal och så även i dag. Det är något som jag måste prata om för jag går sönder inombords om jag måste behålla allt detta inom mig.

Jag vrider och vänder på saker och ting och frågar mig varför....varför kunde han inte älska mig så pass att han kunde ge mig en enda chans! Han splittrade min familj...en familj som för mig var helig. Han som sa att vi skulle leva tillsammans i all evighet, vi pratade till och med om att skaffa ett tredje barn med tiden. Bara veckan innan han gjorde slut på allt så sa han att han älskade mig...så jag fattade ingenting...dessutom gjorde han slut på OSS genom att skriva ett mail till mig! Ett mail som jag läste då jag var på jobbet...

Jag har aldrig gråtit så mycket sedan den dagen...VARJE dag sedan dess gråter jag och tårarna tycks aldrig ta slut...jag älskar honom...livet skulle vara enklare om jag inte hade gjort det...men jag vet inte hur man slutar älska!

Jag kommer få fortsätta gå på samtal livet ut känns det som nu...för livet tog slut på ett sätt då han kastade ut mig. Jag kände mig som en skitig gammal trasa som bara kastades i väg...jag var inget värd längre.

Jag blev sjuk och inlagd på sjukhus i nästan 6 månader.

Under den tiden kom han ner med barnen och hälsade på mig enbart EN gång...jag bönade och bad att han skulle komma med dom fler gånger men det gjorde han inte. Jag hann inte ens få blir frisk och komma hem och skapa mig en vardag med mina barn föränn en annan flyttade in i VÅRT hus...han lät mig inte ens få komma hem till vårt hus och plocka i hop de saker som jag ville ha med mig.

Man kan säga att han slängde ut mig...för det var ju det han gjorde!!

Jag kunde inte säga nåt...han lyssnade inte på mig...

Hans nya fick träffa våra barn oftare än vad jag, deras mamma, fick göra...han kunde sätta sig i bilen och köra 50 mil till henne men han kunde inte skjutsa barnen 6 mil så de fick hälsa på mig fastän jag bad honom om det flera flera gånger!

Jag saknade mina barn så under tiden som jag låg på sjukhus...och det gjorde så ont allting! En annan tog min plats innan jag ens fått flytta ut...och bli frisk!

Allt detta gjorde mig ännu sjukare...han gjorde mig sjukare. Så mycket hade kunnat underlättats...

Jag ville att barnen skulle bo hos mig men han har bestämt att de ska bo hos honom...och jag får bara ha dem hos mig på helgerna!

Varje kväll går jag upp på mina barns rum, sätter mig på deras sängar och gråter...jag vill ju kunna sitta där på deras sängkant och se på dem när de sover...varje kväll sitter jag där...varje kväll...

Jag har bett honom om att få ha barnen hos mig på veckorna och byta skola och förskola åt dem men det tänker han inte gå med på...jag är tydligen bara mamma och jag har tydligen ingen rätt att ha dem boende hos mig. Det är han som bestämt allting...jag har liksom ingenting att säga!

Men jag har burit dessa mirakel inom mig i 9 månader, jag har kämpat och fött fram dom till världen, jag har haft dem vid mitt bröst och jag har älskat dom från första stund som jag visste att de fanns där i min mage...

Det var inte så här livet skulle bli...det skulle ju vara vi livet ut. Han gav mig så många löften...löften som visade sig vara en ren lögn...jag höll alla mina löften till honom men mig "dödade" han...

Jag lever ett liv jag inte vill leva...jag vill ju ha min hela familj igen...han fattas mig och kommer så alltid att göra...min första, största och äkta kärlek, Stefan...jag gav honom mitt hjärtas nyckel och den har han fortfarande.

Jag bönar, hoppas, önskar och ber...jag vill ha mitt liv tillbaka!

 FAMILJEN

I samband med allt detta så förlorade jag alla de som jag hade trott var mina närmsta vänner...de fanns inte där för mig när jag behövde dom som mest. Jag förlorade mitt arbete också enbart för att Stefan inte kunde göra det jag bad honom om...flytta från Torpshammar. Hade han kunnat flytta så hade jag kunnat bo kvar i torpshammar...hade han kunnat flyttat så hade jag inte behövt bli så sjuk som jag blev...hade han flyttat så hade jag kanske haft kvar mina vänner...

Men han fick behålla allt och jag förlorade allt...

Detta är saker jag gråter över och jag har gråtit varje dag nu sedan den 31a september 2009...VARJE DAG !!!

Hur mycket tårar finns det...hur mycket kan man gråta...hur mycket orkar man?

Önskar inget hellre än att få må bra igen och känna mig hel...jag har ett nytt förhållande med en annan nu men det är svårt att älska någon då man fortfarande älskar en annan...

I all denna röra finns det dock 2 saker som är viktigare än allt annat...och det är mina barn. Mina guldkorn som är värds så mycket mer än allt guld och pengar i hela världen...för dom skulle jag kunna gå genom eld.

Mina underverk, mina mirakel...livets största gåvor

Jag hoppas att dom älskar mig som mamma fastän jag varit borta ur deras liv, fastän jag blev så sjuk som jag blev och fastän jag har svårt att hantera livet fortfarande och fast jag fortfarande mår dåligt i bland...

Jag älskar dem och jag älskar dem gränslöst och för alltid...för alltid!!

DET VACKRASTE SMYCKET JAG HAFT RUNT MIN HALS ÄR MINA BARNS ARMAR

AnnaMia