Ja då får man väl säga hejdå januari och välkomna februari månad.

Idag var det ju tänkt jag skulle åkt iväg och presenterat mig på kommunens övriga boenden och verksamheter samt boka introduktionspass MEN innan jag ens tagit mig ur sängen i morse så hade det pinglat till i mobilen och jag var inbokad på att jobba nu i natt, i morgon natt samt en natt nästa vecka på det ställe där jag hittills varit...så jag får skjuta på detta med presentation och bokande av intro...89 timmar till ska jag förvisso få ihop innan månaden är slut men det lär nog orda sig. Får väl boka intron nästa vecka....om jag nu inte får fler sms om inbokade arbetspass.

Det system som bemanningen har är nämnligen att man får gå in i schemasystemet och lägga sig tillgänglig de dagar man kan/vill jobba också får man ett sms att man är inbokad om det blir så....rätt smidigt. Kan ju hända man blir tillfrågad om dagar då man inte ligger tillgänglig också iofs men....

Igårkväll följde jag ju med hjärtat till studion där han tillsammans med 2 andra spelade in. Var som sagt roligt med ett avbrott...hade gärna velat flika in med lite av min syn på deras arbete men jag satt och var tyst, det blir nog bra...

Idag är det ännu en sån här vacker dag med strålande sol men temperaturen är lite kallare -10.6 i skuggan just nu.
Hade tänkt tagit mig en tur med skotern men tror nog jag hoppar över det idag...eftersom jag ska ut och jobba i natt så går jag nog och lägger mig och försöker sova en liten stund sedan innan hjärtat kommer hem ifrån jobbet och vi ska äta middag innan vi åker iväg till veckans övning med kören.

Kören ja....onsdagkväll är liksom veckans höjdpunkt på något vis då man får åka iväg och sjunga någon timme. Jag älskar å sjunga och det gör mig glad. Ikväll blir det till att gå igenom de sånger som vi ska sjunga i kyrkan nu på söndag också blir det säkerligen att sjunga igenom lite av det vi ska framför längre fram...tyvärr kommer ju jag att behöva åka tdiigare eftersom jag ska iväg och jobba så jag kommer inte vara med sista halvtimmen men jag hinner ju vara med en stund iaf..typ 1½ timme.

Till helgen kommer inte barnen till oss utan de får vara kvar hos sin pappa och sin stora familj denna helg. Hjärtat och jag är bortbjuden på mat och trevligheter med övernattning på lördag och det blir ju ett välkommet avbrott i från det vanliga...bara hoppas det blir både roligt och trevligt också bara och att jag kan känna mig som en i gänget istället för det där femte hjulet...vilket jag brukar kunna göra bland andra människor ibland...varför jag känner så ibland vet jag inte, bara känns så...

Men det blir nog bra....

#tankar #körsång #bemanningsanställd #uska #nattjobb #trevligheter #solsken #sovapådagen #hejdåjanuari #välkommenfebruari 

Kröp ju in under täcket en stund efter mitt senaste inlägg eftersom jag började få migrän...lyckades slumra till i 1 timme och när jag klev upp kändes det bättre, migränen var borta men tyngden över bröstet kändes fortfarande av.

Tog mig i alla fall in i duschen och begav mig sedan hem till min lilla mamma för att ta en kopp kaffe och prata lite, skjutsade henne till affären också innan jag styrde kosan hemåt igen...hon vågar (orkar) ju inte gå den lilla sträckan som hon har till affären så jag får alltid skjutsa henne dit någon gång i veckan.

När jag kom hem så klädde jag på mig och tog skotern och körde ut på isen till ett ställe där solen värmde extra mycket...la mig på skotern och bara njöt utav solens värme, underbart nu då man börjar känna dess strålar som värmer.

När man ligger så där och känner sig alldeles avslappnad så dyker det ju så klart alltid upp en massa funderingar och det slutade med att jag låg där på skotern och tårarna rann nerför mina kinder.

Tänkte på hur det varit genom livet, på saker som hänt. Tänkte på min pappa och hur det var under hans sista tid i livet. Tänkte på mina barn...tänkte på kärleken i mitt liv...tänkte på hur saker och ting är...jag blev ledsen...

Nu har jag ialla fall kommit hem och har prcis ätit litegrann. Väntar på att hjärtat ska komma hem från sin arbetsdag i skolan och då han kommer så ska jag följa med honom dit där de ska spela in lite musik tillsammans med det "band" som han spelar i...blir alltså ett avbrott från hur våra kvällar annars jämt brukar se ut.

I morgon ska jag åka runt och presentera mig för de olika enhetscheferna på kommunens övriga boenden och verksamheter. Har ju hittills haft turen att få varit på ett och samma ställe då jag gått på rad men från i morgon ska jag in till bemanningen där jag har min ursprungliga tjänst så nu måste jag boka in introduktionspass på alla andra ställen och platser för att kunna ligga tillgänglig för arbete överallt...har ju visst många timmar som jag måste få ihop varje månad och ju fler ställen jag kan jobba på desto större är chanserna för mig att få ihop dessa timmar.
Hade tänkt ringt till var och en men känner det är bättre att besöka dem och få presentera mig personligen...så det är vad min morgondag kommer innehålla..på med ett leende och hej på er, här är jag!

Lite orolig är jag dock att behöva börja hoppa runt på flera olika ställen och lite ont i magen får jag över att behöva jaga mina timmar varje månad...har ju inte varit i denna situation sen jag började jobba för typ 25 år sedan...

#kännsbättrenu #känslor #tårar #solsken #skoter #presentation #nyajobb #oroimagen #musikikväll #ontimagen #bemanningen #uska

Ännu en sån där morgon då jag vaknar med en tyngd över bröstet och en förlamningskänsla i kroppen...en sån där morgon där nattens drömmar får en att gråta och det gör så ont inuti så man tror det ska brista.

Ingen vidare bra morgon med andra ord...

Lyckades i alla fall få den där känslan av förlamning att försvinna så jag tog mig ur sängen men tyngden över bröstet sitter kvar och varje andetag känns tungt.

Dammsugit huset fastän jag gjorde det igår, allt för att försöka få nåt annat att tänka på än nattens jävla drömmar...lyckades så där!
Otroligt hur drömmar kan ta ner en...

Känner mig ledsen, känt mig ledsen en längre tid...ledsen över hur det är med en del saker just nu.
Visst, jag har mycket som jag är glad för och över också men den här ledsenheten har liksom fått övertaget och glädjen har kommit i skymundan.

Sen är jag trött, trött i både huvudet och kroppen...ibland vill varken hjärnan eller kroppen funka och samspelet däremellan skedar emellanåt.

Känslan av ensamhet är något som känns av emellanåt och det är ingen rolig känsla.
Sen jag flyttade så är de besök vi haft väldigt lätträknade och de flesta har väl varit planerade besök som vi vetat av...spontanbesöken går nog att räkna på händernas fingrar.

Har inte lyckats kommit mig in i nån bekantskapskrets häromkring utan de enda jag hälsar på här är min mamma, min svärmor och en bekant. Har liksom inte lyckats få några att umgås med...och det saknar jag ibland. Ingen man kan åka och fika och surra av sig hos...
När jag bodde i thr kom det besök var och varannan dag och om ingen kom så åkte jag å hälsade på någon.

Men det är väl som det är...med allt.

Vad ska det nu blir av denna dag då? Ja den lär väl se ur som alla andra dagar fram till dess man lägger sig antar jag...ska tippa omkull mig och dra täcket över mig en stund nu iallafall och hoppas den migränhuvudvärk som börjar kännas vid inte blossar ut.

Ingen bra morgon som sagt...

#tungt #förlamad #ledsen #ensam #deppig #migrän #dummadrömmar #trött #blirvälbättre

Nu under kvällen då vi suttit framför teven, så som varje kväll, så har min koncentration inte varit nå vidare...har suttit och funderat och rest i tankar å funderingar.

Har suttit och funderat på vad jag tycker om hos mig själv egentligen och kom fram till att ögonen är det jag gillar mest. Ögonen är själens spegel och allt märks däri...ögonen är nog det enda som jag varit nöjd över genom livet. Jag tycker min blå ögonfärg är vacker och jag tycker mina långa ögonfransar ramar in dessa väldigt bra.

Andra saker som jag kom fram till att jag tycker om hos mig själv är att jag är en god vän och lyssnare, en sån man kan vända sig till om allt...och jag hoppas att mina vänner uppfattar mig som så också.

Sen är jag bra i min yrkesroll och jag sjunger rätt okej...

Ja, det var väl de fyra sakerna som jag kom fram till...

Satt också och funderade på motsatsen...på vad jag ogillar med och hos mig själv och där blev listan längre, men det är nog inget jag ska skriva om här eftersom detta var tänkt att bli ett positivt inlägg om mig...

#tankar #brasakermedmig #försöktillåvarapositiv

Jag kan inte påstå att jag överöstes av kärlek då jag var barn eller under min uppväxt och jag kan inte minnas jag såg det som kallas för kärlek mellan mina föräldrar direkt...iaf inte om jag ser på hur de jämnåriga med mig hade det i sina familjer.

Är det kanske därför som jag själv har svårt att visa kärlek? Är det därför som jag alltid känt mig oälskad även då jag varit i förhållande?

Kanske har jag svårt att visa kärlek eftersom ingen visade mig...kanske har jag så svårt att tro på att den jag lever med verkligen älskar mig eftersom jag innerst inne går med tron på att ingen kan älska mig.

För det var ju så många sa under tiden i skolan...att ingen kunde älska en sån som mig. De sa att jag var äcklig, ful, avskyvärd och dum...och jag blev ju så som de sa känslomässigt. Jag såg mig själv så som de sa jag var...och det är så jag fortfarande känner mig ibland.

När jag hade gjort min magsäcksoperation och gått ner närmare 100 kilo 2010 så trivdes jag faktiskt för första gången i mitt liv och jag tyckte faktiskt jag såg bra ut...nu har jag blivit stor och tung igen och känslan av att vara äcklig och ful känns åter vid.
Trivs inte med hur jag blivit och är ledsen över att det barkat iväg på vågen igen...

Jag trivdes med mig själv och kände mig självsäker då mannen jag lever med kom in i mitt liv...då vågade jag tro på att han älskade mig så som jag var. Nu är jag rädd för att han ska tycka jag är så som jag känner mig...fet och äcklig.

Jag lever ju nu idag med den man som jag vill åldras med men varför har jag då svårt att visa och varför har jag då svårt att tro?

Är det min barndom och uppväxt som präglat mig till att vara å känna så som jag gör?

Ibland är jag rädd för att bli avvisad om jag berör och ibland är jag rädd för att bli rörd...

Min självkänsla och självbild är inget vidare just nu...bara hoppas det vänder...

#tankar #känslor #iblandärdetsvårt #vilse #uselsjälvkänsla #dåligsjälvbild #fet #ful #äcklig #svårtatttroattnågonkanälskamig

Närmare bestämt i augusti 2015...snart 1½ år sedan.
Men så slog tanken mig idag när jag satt i bilen att det kanske var dags att börja skriva lite igen..kanske inte varje dag men ibland. Skriva har ju varit ett sätt för mig att få ur mig saker och ting så....ja jag tar väl å bloggar lite igen då!

Sista inlägget jag gjorde var då vi haft begravningen för min lilla pappa. Har suttit och läst igenom mina blogginlägg från tiden då han blev sjuk och till hans begravning och tårarna har rullat...och det har gjort lika ont nu då jag läste det som när jag befann mig mitt uppe i allting. Fattar egentligen inte hur i helsike jag tog mig igenom det men det gick ju på nåt konstigt vis ändå. Men det har slagit tillbaka på mig...många gånger.

Saknar pappa...önskar jag fick krama om honom en enda gång till och säga allt det som jag inte fick sagt. eller jag sa ju en hel del under hans sista timmar och precis då han tog sitt sista andetag men jag vet inte om han hörde allt. Haft funderingarna på att ta kontakt med ett medium för att försöka få kontakt med pappa men samtidigt som jag vill så skrämmer det. Tänk om jag inte får de svar som jag önskar....bättre å låta det vara kanske.

Får försöka hitta något sätt att nå honom ändå...lilla lilla pappa   

Skrev ju också om att vi höll på byggde hus och det huset flyttade vi in i på nyårsafton 2016/2016...eller flyttade in, vi sov iaf första gången här då på nyårsafton. Resten av bohaget flyttade vi hit dagarna efter nyår...
Älskar vårt hem, älskar platsen vi bor på...älskar min familj   

Vidare kan jag förtälja att jag bytt arbetsplats. Äldreboendet som jag jobbade på lades ledsamt nog ner och jag blev förflyttad till att jobba natt på ett annat äldreboende cirka 2.5 mil härifrån.

Nu i morgon tar det vikariatet slut och jag ska ut i bemanningen där jag egentligen har min anställning. Känns oroligt inombords eftersom jag då inte kommer att vara på en och samma plats utan måste hoppa in på alla boenden som finns i kommunen + i de hemtjänster som finns häromkring och jag kommer inte ha något fast schema utan får lägga mig tillgänglig och bli insatt på de olika ställena när behov finns. Vet alltså inte vart jag ska vara och när, om jag ska jobba en dag, kväll eller en natt...kommer få magsår på detta!

Det har hänt mkt trevligt och roligt sedan sist jag skrev men det har även varit både jobbigt och tufft. 
Det har varit många skratt men även många tårar och stunder som inte varit så roliga.
Har funnits stunder då jag på allvar funderat på att packa ihop mina saker och flytta härifrån på grund av att det har varit som det har varit...

Det är svårt att sätta fingret på varför det känns så som det känns. Jag älskar ju mannen jag lever med och vill åldras med honom men något saknas och jag vet inte riktigt vad...jag känner mig inte lika hel nu som jag gjorde förut. Jag har liksom gått sönder kan man väl säga...jag har gått sönder och blivit en sur och tråkig jävla människa.
Jag är fullt medveten om hur jag är...men jag vill varke vara så här eller känna så här!!!

Jag känner mig ensam...umgås inte med någon här, ingen hälsar på oss och varje dag/kväll/natt ser likadan ut. Jag är uttråkad....har liksom slutat leva och bara är känns det som just nu.

Nu ska jag inte sitta och skriva mer om detta utan kan berätta något väldigt positivt som hänt bara nu....sen jag vart sjuk 2009 har ju jag dragits med enorma skulder. Förra våren tog jag mig i kragen och gick till kommunens skuldrådgivare för att få hjälp att skicka in en ansökan om skuldsanering och förra veckan fick jag beslut på att saneringen är godkänd och kommer starta nu i februari. Kommer ha 5 tuffa år framför mig (oss) men sedan är jag helt skuldfri och det ska bli så jävla skönt!!! Så det är i alla fall positivt just nu...

Både jag och min sambo fyller jämt det år som jag blir skuldfri så vi kan ju se fram emot en fest där vi kommer kunna bjuda våra vänner och då kunna kosta på oss lite...

Får räcka med detta för nu...ha det!

#längesenjagskrev #nyttblogginlägg 

Idag kom så dagen jag bävat för...dagen då vi höll begravning för min lilla pappa...dagen då allt liksom blev så definitivt...dagen då jag trodde mitt hjärta skulle brista...dagen då jag trodde jag skulle gå sönder.

Men jag sa inte farväl, jag sa "vi ses snart igen pappa"....

Bagravningscermonin blev precis så fin och lugn som mamma och jag hade önskat att den skulle bli...kvar är nu bara att vänta på att få veta att pappas aska kommit till minneslunden där i hans hemkyrka.

DU FATTAS MIG PAPPA!!!!!!!!!

Det var den 16 juni och jag hade sovit hos min pappa på hospice...

I dag har vi den 11e augusti och det är idag 4 veckor sedan min pappa stilla somnade in på hospice med mig nära tätt intill...det var på måndagmorgonen den 13 juli klockan 06.45 som han tog sitt sista andetag.
Jag satt vid pappas sida hela söndagen och då på natten.
Pappa tog just inget smärtstillande sedan han kom till hospice men på lördagkvällen den 11 juli sa han ja då personalen frågade honom om han hade ont så då fick han sin första morfinspruta och somnade och sov lugnt hela den natten. Sedan fick han 3 sprutor sammanlagt på söndagen.

Pappa sov mycket sina sista 2 dygn men jag satt och pratade med honom även fastän han sov, talade om hur mkt jag älskade honom och tackade honom för allt han lärt mig.

Pappas ögon var stängda i stort sett hela tiden från lördagkvällen men under de sista 20 minuterna i sitt liv så slog han upp ögonen och vände blicken rakt på mig...och vi höll den ögonkontakten in i det sista.

När jag förstod att pappa tagit sitt sista andetag kom tårarna och samtidgt som en sorts frid fyllde mig så kändes även en stor sorg...jag kände frid för att pappa äntligen fått ro och att han slapp den sjukdom som ledde till att hand liv tog slut CANCERN...men en sorg för att den människan som funnits i mitt liv från första stund inte längre fanns kvar.

Hamnade som i ett sorts töcken tror jag och hamnade i nån sorts bubbla...ringde mamma och berättade att pappa somnat in och frågade om hon ville jag skulle hämta henne men det ville hon inte. Mamma hade följt med mig 3 dagar tidigare och tyckte hon sagt hejdå då när vi åkte därifrån.
Sen ringde jag begravningsbyrån och bokade tid för att prata om begravningen + beställde transport av pappa.

Sedan var jag med och tvättade och klädde pappa och tände ljus inne på hans rum och smyckade hans säng med blommor...öppnade balkongdörren också och kände hur pappas ande lämnade rummet.
Jag var också med då de kom med transporten och fick till och med vara med och lägga honom i kistan.

Pappa hade funnits i mitt liv från första stund och jag var med honom till hans sista...älskade lilla pappa.

15 dagar senare slogs jag utav ännu en sorg då barnens pappa meddelade mig att hans mor och barnens farmor hastigt dött då när de var hos dom...barnens älskade farmor, min fd svärmor...hon som betytt så oerhört mycket för alla. Det var en annan sorts sorg som slog ner mig då...och även om jag gråtit mycket för pappa så har det fallit många fler tårar för henne. 

Pappa var ju sjuk och det fanns bara ett slut för honom och där hade jag under 2 månader ställt in mig på det som skulle hända...barnens farmor, det skedde så hastigt och oväntat. Hon var frisk och hade ju så lång tid kvar utav sitt liv...så...hårt!

På torsdag är det begravning för pappa/morfar och efteråt så lämnar jag barnen hos sin pappa för sedan på fredag håller de minnesstund för hans mamma/deras farmor...önskar att jag hade kunnat fått varit med och fått säga hejdå men det sker i kresten av de närmaste och det respekteras så klart. Det kommer vara ytterligare en minnesstund längre fram i kyrkan där hennes aska skall spridas i minneslunden och dit är alla som kände henne välkomna så den dagen får mitt avsked ske...kommer dock vara närvarande samtliga på fredag i tanken och alla vet att de finns med i mina tankar.

Det är märkligt huruvida livets vägar vandrar...uppenbart är att man aldrig så noga kan veta när det är dags.

Det blir ett tufft slut på sommarlovet för barnen men vi tar oss igenom allt så sakteliga och skolorna kommer att informeras så snart de startar så att de är medvetna om att reaktioner kan komma...älskade älskade barn.

De var ju närvarande då när farmor segnade ner...sånt tar nog lång tid att bearbeta men tillsammans tar vi oss igenom det.

Vidare så håller vi på bygger för fullt vid vårt kommande hem och steg för steg dokumenteras vad som händer och sker. Spännande att se hur det växer fram...