Gulden ligger uppe i sina sängar sedan en tid tillbaka och själv sitter jag nere i vardagsrummet och försöker finns ro i kroppen och min inre frid...lyckas inte så där jättebra med något av dem.

Dagen har varit bra men ändå blir det så här så snart kvällen kommer, det är då som tankarna sätter igång och snurrar runt och känslor blir så där extra påtagbara och jag måste se till att bryta nu snart och krypa ner i sängen känner jag.

Dagen har som sagt varit bra, började iofs tidigt då yngsta tösen kom ner redan strax efter halv 7 men hon kröp ner bredvid mig och lyckades faktiskt somna om ända tills klockan var halv 9 då vi blev väckta utav ena kattens jamande...mjukstartade dagen med frukost framför teven och sedan cyklade yngsta tösen ner till sin klasskompis som bor i grannskapet och lekte med henne ett par timmar med avbrott för en kort stund då hon, hennes kompis och dennes pappa kom upp hit och kaffesurrade lite. Äldsta tösen har haft en dag vid datorn och det tycker jag faktiskt kan vara okej någon gång i bland.

Fick besök utav en vän också på eftermiddagen, en vän som nog behövde få göra det som gjordes...en vän som jag lyckades spräcka känslobubblan hos och som jag fick erkänna det jag hela tiden både sett och känt. Denne person har inte alls varit så glad och uppåt som denne gett sken utav utan det var en sida som var tvärtom jag fick se i dag och det var "skönt" för det gav mig en bekräftelse på att jag har dennes förtroende och att vänskapen är dyrbar oss emellan. Denne person har hjälpt mig så enormt mycket och gett mig så mycket så kan jag nu bara få vara till minsta lilla hjälp i allt detta så är det guld värt...jag vill ju att mina vänner ska må bra!

Finns även en annan MYCKET nära vän som haft och har det jobbigt känslomässigt just nu och även hos denne lyckades jag spräcka en bubbla...något jag är glad för. Med spräcka en bubbla menar jag i båda fallen att de öppnat sig och vågat gråta sina tårar...för gråta är något man behöver göra om man är ledsen och det är något båda dessa vänner till mig haft väldigt väldigt svårt att göra inför någon annan.

Jag hoppas att bubbelspräckningarna var till det positiva och att allt ordnar till sig på bästa möjliga sätt för samtliga...gjorde även en annan sak här i kväll som jag hoppas kunna öppna upp för ännu en person och att det i sin tur kan komma att leda till att en utav dessa vänner kan få komma sig mer till ro....för det behöver både min vän och denne andra person få göra. Skrev en dikt till dem båda som löd:

Om nu känslor mellan er två finns kvar
varför då inte ge det en andra chans ?
Obesvarade frågor finns ju och dessa måste få sina svar
för att båda framåt ska kunna fortsätta livets dans.
För att leva med det obesvarade är något som kan gnaga
igenom både ens hjärta och ens själ.
Svaren kan de hjärtliga och själsliga såren laga
närheten igen kan få en att åter må väl.

Försök att mot framtiden skåda
lämna det som varit bakom er.
Tårar faller ju hos er båda
och de verkar bara bli fler och fler.
Att sitta på varsitt håll och sakna
är för ingen av er bra.
Önskar jag kunde få er att vakna
och återgå i ett liv som ni båda ju faktiskt vill ha.

Så fatta varsamt varandras händer
glöm, förlåt och älska igen.
Sök livets stig och ta från nu en dag i sänder
livet pågår här och nu och ska så göra länge än.
Lyssna till hjärtat och följ dess röst
inget kan bli värre än vad det redan är.
Känslor finns ju kvar i bådas bröst
hitta tillbaka och var varandra när.

Det går inte att förlora mer 
ni kan bara vinna.
En andra chans kan få er att känna vad ni i den andre ser
istället för att bara från varandra försvinna.
Så våga den andre åter släppa invid
erkänn eventuella rädslor och var ärlig.
Men var ändå rädd om er och värna om egentid
skåda framtiden och se den som härlig.

Jag kan inte längre bara stå här vid er sida
utan jag känner jag måste göra någonting.
Kanske kan mina ord väcka er så ni ska sluta lida
jag kan inte längre bara blunda och låtsas som ingenting.
Ni skadar inte bara er själv utan även varandra
i alla fall som situationen är nu.
Jag ber er därför sakta att vända er om och vandra
mot den andre och bli åter vänner eller helst igen ett tu.

Om nu mina ord gör någon skillnad vette tusan men kanske kan de få dem att tänka till och våga...

I morgon är en ny vecka i antågande och jag kan räkna ner dagarna tills jag får vila i hjärtats famn...saknar honom så mycket och har så gjort ända sedan den stund jag lämnade honom och paradiset förra söndagkvällen. I bland är jag rädd för att jag älskar honom för mycket men det sägs att man inte kan älska för mycket...jag älskar honom lika mycket som jag älskar mina barn och den totala lyckan vore ju så klart att alltid få ha dem nära men det vet jag ju aldrig kommer att ske.

Nåja, dag för AM att bryta nu och söka mig till sängen och försöka komma mig till ro däri...upp med guldkornen i morgon, skola juh!