Sitter på sjukhuset i Sundsvall nu och vakar hos min pappa som är döende...

Kontakten med mina föräldrar har väl inte varit den bästa och det är kanske 2.5 månader sedan jag var hem till dom sist.
Märkte ju att pappa magrat av och kunde ana en viss gulhet på hans ögonvitor men tänkte inte så mkt på det utan såg hans avlagringar som en del av åldrandet, han fyller 80 om 3 veckor...
Men Lilla pappa kommer inte bli 80 år ty han har inte långt kvar nu.

Mamma ringde mig igår morse och sa att pappa skulle in med ambulans på sjukhuset eftersom han hade legat mestadels i 1.5 veckas tid och inte ätit just något alls.
Han hade dessutom börjat kräkas upp blod så därför hade hon ringt efter ambulans.
Jag ringde till akuten efter någon timme och hörde hur det var med honom men de kunde inte säga så mycket då.

Ringde igen igår kväll och då hade han fått kommit upp på en avdelning och jag fick veta att han var i rätt dåligt skick och att röntgen skulle göras.

Ringde avdelningen igen i morse och då var pappa på väg ner till röntgen, frågade han som ringde hur det var med honom och då hade pappa sagt att han hade känt sig bättre.... Skulle ringa upp igen senare för att få veta om röntgen visat något.

Vid lunchtid ringer telefonen och det är från avdelningen, de anser att jag och Mamma borde komma ner hit för pappa hade blivit sämre.
Några minuter därpå ringer läkaren och berättar att pappa är döende. Röntgen hade visat cancertumörer i bukspottkörteln, magen och ena lungan. Elakartad och långt gången...

Nu är vi så här på sjukhuset och i sängen intill fåtöljen som jag sitter i ligger min lilla pappa och sover, i den andra ligger mamma och försöker få lite sömn.

Pappa var vaken förut och sa att han hade lite ont så han har fått en smärtstillande spruta och sover rätt djupt och avslappnat nu.

Sköterskan här på avdelningen tror pappa är en kämpe eftersom han aldrig sagt något, att han haft ont eller någonting. Sån är min pappa...en kämpe!

Men detta går inte att kämpa emot...nu är det bara att vänta...vänta på att han somnar in i en sömn mycket djupare än vad han sover nu...den eviga vilan.

Lilla lilla pappa...jag älskar dig!
Gör ont att se dig...du behöver inte kämpa mer...

Har i över 2 veckors tid haft dumma drömmar nu.
Drömmar som tar ner min sinnesstämning rejält och som gjort att jag dagligen haft huvudvärk.
Drömmar om att älskade hjärtat lämnar mig, att han hittat någon annan, att han dör, att han bara försvinner.
Drömmar om att andra i min omgivning dör, att de är elaka mot mig.
Vaknat varje natt (ibland flera gånger)av att jag gråter och att det gör så ont inombords.
Det är INTE kul :-( blir så ledsen!!!

Hjärtat säger att jag måste hitta ett sätt att hantera mina drömmar på och att jag inte ska ta mig så vid av dessa... Försöker, men det är svårt... Påverkas ändå av dessa.

Livrädd för att det jag drömmer ska ske...