I dag har det varit en halvjobbig dag.

Har varit till sjukhuset i sundsvall och träffat min läkare och haft ett samtal med min terapeut...det är ganska jobbigt att sitta och berätta om saker som varit och är...saker gör fortfarande så ont i mig...

Det är snart 2 år sedan mitt livs kärlek tog allt i från mig...och det utan att jag varken kunde göra något eller säga något.

Jag bönade och bad om att vi skulle försöka igen men han ville inte utan jag skulle bara bort ur hans liv...jag sjönk ner i ett mörker och blev så sjuk att jag vårdades på sjukhus i flera månader...livet försvann ur mig vid det tillfället och det är därför som jag fortfarande mår dåligt till och från...jag kommer inte från det!

Nu sista tiden har det varit en sämre period...en period där jag känt en enorm saknad efter honom. Han var min första riktiga kärlek, min stora kärlek och han har fortfarande kvar sin plats i mitt hjärta och jag är så jävla dum att jag fortfarande går och hoppas att vi kan hitta tillbaka till varandra igen...han slutade älska mig pang bom...men jag vet inte hur man gör för att sluta älska   

Han var och ÄR min kärlek...och jag kommer inte i från det!

Nåväl...detta är i alla fall något som jag pratar med min terapeut om de gånger jag är dit på samtal och så även i dag. Det är något som jag måste prata om för jag går sönder inombords om jag måste behålla allt detta inom mig.

Jag vrider och vänder på saker och ting och frågar mig varför....varför kunde han inte älska mig så pass att han kunde ge mig en enda chans! Han splittrade min familj...en familj som för mig var helig. Han som sa att vi skulle leva tillsammans i all evighet, vi pratade till och med om att skaffa ett tredje barn med tiden. Bara veckan innan han gjorde slut på allt så sa han att han älskade mig...så jag fattade ingenting...dessutom gjorde han slut på OSS genom att skriva ett mail till mig! Ett mail som jag läste då jag var på jobbet...

Jag har aldrig gråtit så mycket sedan den dagen...VARJE dag sedan dess gråter jag och tårarna tycks aldrig ta slut...jag älskar honom...livet skulle vara enklare om jag inte hade gjort det...men jag vet inte hur man slutar älska!

Jag kommer få fortsätta gå på samtal livet ut känns det som nu...för livet tog slut på ett sätt då han kastade ut mig. Jag kände mig som en skitig gammal trasa som bara kastades i väg...jag var inget värd längre.

Jag blev sjuk och inlagd på sjukhus i nästan 6 månader.

Under den tiden kom han ner med barnen och hälsade på mig enbart EN gång...jag bönade och bad att han skulle komma med dom fler gånger men det gjorde han inte. Jag hann inte ens få blir frisk och komma hem och skapa mig en vardag med mina barn föränn en annan flyttade in i VÅRT hus...han lät mig inte ens få komma hem till vårt hus och plocka i hop de saker som jag ville ha med mig.

Man kan säga att han slängde ut mig...för det var ju det han gjorde!!

Jag kunde inte säga nåt...han lyssnade inte på mig...

Hans nya fick träffa våra barn oftare än vad jag, deras mamma, fick göra...han kunde sätta sig i bilen och köra 50 mil till henne men han kunde inte skjutsa barnen 6 mil så de fick hälsa på mig fastän jag bad honom om det flera flera gånger!

Jag saknade mina barn så under tiden som jag låg på sjukhus...och det gjorde så ont allting! En annan tog min plats innan jag ens fått flytta ut...och bli frisk!

Allt detta gjorde mig ännu sjukare...han gjorde mig sjukare. Så mycket hade kunnat underlättats...

Jag ville att barnen skulle bo hos mig men han har bestämt att de ska bo hos honom...och jag får bara ha dem hos mig på helgerna!

Varje kväll går jag upp på mina barns rum, sätter mig på deras sängar och gråter...jag vill ju kunna sitta där på deras sängkant och se på dem när de sover...varje kväll sitter jag där...varje kväll...

Jag har bett honom om att få ha barnen hos mig på veckorna och byta skola och förskola åt dem men det tänker han inte gå med på...jag är tydligen bara mamma och jag har tydligen ingen rätt att ha dem boende hos mig. Det är han som bestämt allting...jag har liksom ingenting att säga!

Men jag har burit dessa mirakel inom mig i 9 månader, jag har kämpat och fött fram dom till världen, jag har haft dem vid mitt bröst och jag har älskat dom från första stund som jag visste att de fanns där i min mage...

Det var inte så här livet skulle bli...det skulle ju vara vi livet ut. Han gav mig så många löften...löften som visade sig vara en ren lögn...jag höll alla mina löften till honom men mig "dödade" han...

Jag lever ett liv jag inte vill leva...jag vill ju ha min hela familj igen...han fattas mig och kommer så alltid att göra...min första, största och äkta kärlek, Stefan...jag gav honom mitt hjärtas nyckel och den har han fortfarande.

Jag bönar, hoppas, önskar och ber...jag vill ha mitt liv tillbaka!

 FAMILJEN

I samband med allt detta så förlorade jag alla de som jag hade trott var mina närmsta vänner...de fanns inte där för mig när jag behövde dom som mest. Jag förlorade mitt arbete också enbart för att Stefan inte kunde göra det jag bad honom om...flytta från Torpshammar. Hade han kunnat flytta så hade jag kunnat bo kvar i torpshammar...hade han kunnat flyttat så hade jag inte behövt bli så sjuk som jag blev...hade han flyttat så hade jag kanske haft kvar mina vänner...

Men han fick behålla allt och jag förlorade allt...

Detta är saker jag gråter över och jag har gråtit varje dag nu sedan den 31a september 2009...VARJE DAG !!!

Hur mycket tårar finns det...hur mycket kan man gråta...hur mycket orkar man?

Önskar inget hellre än att få må bra igen och känna mig hel...jag har ett nytt förhållande med en annan nu men det är svårt att älska någon då man fortfarande älskar en annan...

I all denna röra finns det dock 2 saker som är viktigare än allt annat...och det är mina barn. Mina guldkorn som är värds så mycket mer än allt guld och pengar i hela världen...för dom skulle jag kunna gå genom eld.

Mina underverk, mina mirakel...livets största gåvor

Jag hoppas att dom älskar mig som mamma fastän jag varit borta ur deras liv, fastän jag blev så sjuk som jag blev och fastän jag har svårt att hantera livet fortfarande och fast jag fortfarande mår dåligt i bland...

Jag älskar dem och jag älskar dem gränslöst och för alltid...för alltid!!

DET VACKRASTE SMYCKET JAG HAFT RUNT MIN HALS ÄR MINA BARNS ARMAR

AnnaMia

Innehållet på denna blogg kommer vara ganska så varierat...

Kan vara allt i från typ som en vanlig dagbok där jag skriver om vad jag gjort och vad som hänt, men det kommer även innehålla djupa tankar, funderingar, känsliga saker, dikter, texter, musik...jaa, det kommer vara väldigt varierat.

Har också valt att lösenordsskydda de allra djupaste och känsligaste sakerna...saker jag bara del ger mig utav till viss. För att läsa dessa lösenords skyddade inläggen krävs en inloggningskod och den kan får utav mig...om jag godkänner dig som läsare utav just det inlägget vill säga.

Välkomna som sagt till...AnnaMias dagar !!!

   AnnaMia