Var upp till Ånge en sväng förut i dag för att hälsa på mina goa vänner Kari och Anita samt titta på de gudoliga småvalparna.

När jag åker därifrån så lyckas jag komma en stund efter det att en trafikolycka mellan 2 bilar i en större korsning inträffat. Ena bilen såg inte värst trevlig ut vid första titt och den andra var rejält i hoptryckt framtill så troligen frontalkrock då.

Stannade till och frågade den räddningspersonal som hunnit till plats om det fanns ngt jag kunde göra (som tex springa i väg med skyltar som påvisar att en olycka inträffat) men då de sa att allt var under kontroll så åkte jag vidare hemåt.

Passagerarna i de båda bilarna hade tagit sig ur dem på egen hand och klarade sig oskadda men blev säkerligen rejält skakade, 2 barn fanns med i bilarna och det var totalt 7 personer allt som allt...

Det var ju inte så länge sedan jag var bland de första vid en annan trafikolycka...där det tyvärr blev dödlig utgång för 2 utav de 3 inblandade så tankarna for ju tillbaka till den kvällen.

OTÄCKT !!!

Ja så sjunger ju Thorsten Flinck i sin låt...

Jag har senaste åren fallit så många gånger och jag har lyckats resa mig MEN nu i natt kom jag till en punkt där känslan utav att inte klara av att resa mig igen kom över mig och så även rädslan för att falla ännu en gång OM jag lyckas resa mig...jag har med andra ord ramlat ner igen och denna gång med ansiktet före känns det som.

Ligger med ansiktet nerborrat i den svarta jorden och jag får ingen luft och försöken att resa mig misslyckas och jag blir mer och mer utmattad....så KÄNNS det.

Det är inte det förflutna som får mig och falla utan det är NUET...många tror ju att jag sitter och ältar och ältar det som varit men så är ej fallet utan det är nuet som får mig att falla och har så fått länge nu...inte det gamla, inte det förflutna...utan hur allt är just här och nu.

Det förflutna kan man lämna men nuet, hur lämnar man det?
Jo genom att ge upp...och det alternativet finns inte i min värld i dag.

Jag har velat ge upp så många gånger men ändå sitter jag här...jag har rest mig så många gånger...alla säger jag är en stark människa men just nu känner jag mig allt annat än stark.

Känner mig så liten och svag, skulle vilja få krypa in i någons famn och få gråta ut allt som jag känner...men ingen famn finns att tillgå.

Skulel vilja ställa mig upp och skrika ur mig all sorg, smärta, ilska, hat, förtvivlan och annat skit.

Jag känner mig ensam, jag saknar någon och jag saknar mina guldkorn så mammahjärtat gråter.

Jag förbannar hela den situation som är just nu med allt vad den innebär...det är faan inte kul nu!!!

Det är nuet som gör detta med mig, inte det förflutna :-(