Inga-Maj

31 juli 2012 08:45

Du borde flytta. Börja om.
Det är svårt att det blir ngn ändring annars.
Sen kan du tänka på hur många det faktiskt är som inte har sina barn jämt. Försök att inte gräva ner dig när dom är hos sin pappa.
Se de som ett tillfälle att slappna av, vila, städa upp, göra vuxensaker. För så här ÄR det. Bara att gilla läget & göra det bästa av situationen.

kram

AME

31 juli 2012 11:05

Ja kunde jag skulle jag flytta men det finns liksom inget alternativ då jag inte får hyra bostad någonstans pga olika anledningar (betanmärkn bla + att soc INTE går in och hjälper mig med något så länge jag äger huset) så jag MÅSTE bo i detta hus...provat sälja det men får det ej sålt heller och skulle jag få det sålt så blir det inte många kronor (50-100000 kanske och det får man ingen ny bostad för)

Saknaden efter barnen känns utav hela tiden i hjärtat då de inte är här men det är inte det som tar ner mig nu utan NUET i stort...saker händer runtom som påverkar mig negativt...att jag står utan arbete,söker arbete efter arbete utan att få något, att ekonomin har fallit, att jag behöver fixa saker på huset men har ingen möjlighet till det, folk som ff pratar skit, jag trodde jag hade en relation på gång men så visade det sig att även han var ett mindre svin och bara ville lekta, jag sover inget på nätterna på grund utav allting, jag har återfått mina muskelinflammationer (tietzez syndrom) i bröstkorgen, hela kroppen är knölig utav muskelknutor pga alla spänningar....

Så detta med barnen är accepterat, fast saknaden finns inuti hela tiden....

Och hur i helvete det ska bli ändring på det andra...jaaa....jag FÖRSÖKER men hur jag än vänder mig så sitter arselhelvetet bak.

Inga-Maj

31 juli 2012 16:35

Allvarligt talat så MÅSTE du ingenting. Du kan ta dig ur din situation om du vill. Om du ser bortom dina begränsningar.
Du kanske kunde hyra ut din bostad. Sälja det billigt & hyra en lgh långt bortom allt skitprat.
Jag vet att det är i stort sett omöjligt att få en andra chans som person på en liten ort.
Folk har dig redan i sitt lilla fack. Vad du än gör. Om du så gifter dig med kungen så ändras det inte.
Tyvärr!

Därför är det fruktansvärt svårt att resa sig som ny stark individ & tro att folk ser det.
De flesta ser bara det negativa eller lägger in sina negativa känslor i det.

Du borde verkligen försöka att hitta en lösning.
Kanske du kunde jobba på annan ort till att börja med?
Släpp inte in ngn karl på livet så lätt heller. Inte för att jag vet om du gjort det :-)
Men var stark & var dig själv. Stå upp för dina åsikter & låt ingen trycka ner dig med sitt skitsnack.
De som snackar skit är dom som är fulla med skit.
Inte du!

Jag hoppas mina ord gör dig nånting gott & att det inte bara är svammel ;-)

AME

31 juli 2012 17:00

Dina ord är inte bara svammel....
Men då det gäller boendet så finns faktiskt inget annat alternativ just nu då jag inte får hjälp någonstans i från så länge jag äger huset och jag får ej heller sälja det för mindre än vad jag har lån på för banken och så mycket får jag inte ens om jag skulle sälja det så hur jag än vänder mig sitter arselet där bak...hyra ut är också prövat men för att det skall funka så måste jag ta ut en hyra som är jämnlik med vad amorteringen ligger på och det är ju bara att drömma om med tanke på att det är MASSOR som måste åtgärdas...så just nu är det faktiskt så att jag faktiskt MÅSTE bo kvar.
Sedan finns det EN...eller egentligen TVÅ anledningar till att jag gör det och det är mina barn och närheten till dom..jag vill inte ha mina barn enbart från fredagkväll till söndagkväll igen NO WAY!
Om folk har satt mig i fack så är de ena trångsynta jävlar och människor som inte kan ge en en andra chans på grund av att man blev sjuk...ja dom borde få ruttna i ensamhet en vacker dag.
För ALDRIG att jag sjunker så lågt att jag kommer be om ursäkt för att jag blev sjuk!
Jobba på annan ort, ja visst...söker ju i grannkomunerna men inga napp där heller.
Släppa in människor på livet gör jag nog lite för lätt, antar det är därför saker är som de är också just nu...men det är väl det där att man skriker efter närhet till en annan människa...
Är mig själv har jag varit hela tiden och det stör sig uppenbarligen många på men jag tänker fortsätta vara den människa jag är för jag vet med mig själv att jag inte är någon dålig människa och jag får ofta höra det från mina närmaste....
Jag är ingen dålig människa och har så aldrig varit men mitt sjukdomstillstånd förstörde allt...önskar bara folk kunde se det, det var inte jag...det var mitt tillstånd :-(
Men jag får bita i hop och ta all skit som kommer...enligt min läkare och många runtom är jag stark och jag önskar det kan komma en dag då folk fattar saker och ting och vill se mig för den jag ÄR, inte som den jag var då jag var sjuk.

Det är ju samma sak med missbrukare, de får leva med en stämpel livet igenom också ofta men lika ofta får de beröm för att de tagit sig ur det....så jag hoppas fortfarande på en dag där min stämpel är borta...det som gör mig mest förtvivlad är att jag inte gjort annat fel än att jag blev sjuk och det som hände under den tiden hände pga min sjukdomsbild...

Tack för dina ord :-)