I går skulle ju guldkornen komma till mig men det var bara det yngsta som kom eftersom det äldsta ville sova hos sin pappa eftersom de skulle åka med bussen som går förbi där hos honom till grannbyn där de har musik varje tisdag...så det var bara det yngsta guldet som kom och eftersom inte storesyrran var här ville hon inte ligga på övervåningen själv utan bäddade ner sig i min säng och har legat och sparkats och viftat med armarna hela natten...

Har inte sovit en enda blund alls i natt men det har inte berott på hennes viftande och sparkande utan på helt andra orsaker...bär nämnligen på en sak som känns rätt så tung, ett beslut som jag eventuellt tänker ta, som jag kanske tvingas ta och som jag har varit och pratat runtikring nu i dag...

Så i dag är jag trött, har ont i huvudet och det känns inte alls något vidare kan jag säga...skulle mest av allt bara lägga mig ner och dra täcket över huvudet och stanna därunder...men det går ju inte för om en stund så kommer de älskade gulden hem från skolan och då är det till att "vara mamma"...

Inombords brottas tankar och känslor kring detta som faktiskt tynger mig mer än jag trodde det skulle göra. Det börjar bli dags att byta ut det skydd som jag har och jag har avråtts att välja ett nytt med hormoner dels eftersom dess effekt har visat sig vara sämre för oss som är gbp opererade (om det är piller) och sedan annat med hormoner tror min läkare på affektiva är något som påverkar mitt mående till viss del...sen har jag ju en ökad ärvd risk för detta med blodproppar och skydd utan hormoner har jag haft tidigare men trots det så bidde yngsta guldkornet till så det alternativet törs jag inte välja igen.

Så det alternativ som diskuterats i dag är sterilisering och det alternativet känns INTE bra eftersom det gör det hela så definitivt då på något sätt...jag bär ju sedan yngsta guldet föddes på drömmen och längtan om att någon gång åter få bära och föda liv men inser ju att så aldrig kommer att ske....så nu är det en diskussion kring detta i gång och nu måste jag förlika mig med att det blir så...

Och det är för mig en sorg....och sorg gör ont!! 

Så i dag har jag varit på vårdcentralen och tagit upp detta med mina funderingar men det dröjer ju innan man är framme vid ett ev ingrepp eftersom jag dels måste vara helt säker på detta och jag ska träffa en kurator också innan jag ev kan få skriva på något papper om detta och hamna i en operationskö.

H-E tänkte inte säga någonting kring detta först så inte vet jag om det ses som en självklarhet att det är kvinnan som är den som ska se till att skydda sig...vi har dock pratat lite kring detta och kommer väl så behöva göra ännu mer. Det är ju som sagt ett definitivt beslut och han är ju mycket tveksam till fler barn...jag bär ju förvisso på min längtan men eftersom jag ser ett liv med honom och han ser på oss på samma sätt så finns det ju bara en sak att göra, egentligen....visst han kan utföra en vasektomi, men....

Ja vi får se....det gäller att verkligen fundera, prata och känna nu...sen får vi se hur det blir och vad som blir aktuellt...