en dag som varit regning och genomgrå hela dagen och jag sitter här och försöker minnas om det någon gång varit sånt här regnväder under mina egna skolår eller barnens tidigare år och kan nog konstatera att detta banne mig är första skolavslutningen som barnen inte kunnat tåga i kortege till kyrkan utan fick åka buss...

Själv har jag varit helt uppe i varv ända sedan i går och det blev NOLL sömn i natt som var...har ju oroat mig väldeliga för cermonin i kyrkan...men det gick bra!

Åkte till kyrkan själv och när jag klev in där fick jag syn på min kusin som jag sökte mig till, precis då jag kliver in där på den bänkrad där hon satt så ser jag att bakom henne satt mina barns pappa, hans nya, deras barn, hennes barn, hennes mamma och min ex svärmor...då hamrade hjärtat på i 220 och jag kände hur jag började domna bort men jag klev ändå in till min kusin och satte mig ner där bredvid henne.
Inombords var jag i uppror....

Barnen sjöng så vackert och mamman fällde ju en och annan tår i vanlig ordning och efter cermonin var det ju träff för barnen med sina fröknar och fotoknäppning...

Jag är så glad och stolt över dessa 2 vackra och underbara döttrar och jag är så tacksam för att deras pappa varit med och skapat dessa...något jag älskar honom för och kommer alltid att göra.

Jag tog steget till försoning nu i kväll vid kyrkan också. Var fram till barnens pappas nya tjej och bad henne om förlåtelse och fick till svar att det var okej...jag tror att det släppte ett ton med stenar från mina axlar där och då. Min exsvärmor såg det och kom efteråt fram till mig och kramade om mig hårt och sa "men nu Anna-Maria släppte det väl från dina axlar, du är en stark människa"....just då kände jag mig inte det minsta stark utan började gråta.
Alla spänningar jag haft i kroppen släppte då jag kom hem och ångestkaosen vart ett faktum...grät skakade skrek och grät grät grät....

Men jag tog steget och isen är bruten....och jag är STOLT över mig själv för att jag fixade det.

Min förhoppning är ju nu att jag ska slippa känna att jag måste kliva åt sidan och hålla mig undan vid diverse tillställningar, att jag kanske ska kunna åka till badstranden med barnen och kunna sitta där även om dom kommer dit...att vi kanske till och med vid tillfälle kan göra någonting tillsammans som tex att åka till lekparken och leka eller så. Jag vet inte hur hon ser på det eller hur mitt ex ser på det men jag hoppas det kan bli något bra utav allting....vi är vuxna och vi har barn som vi älskar....och  jag vill barnens far allt gott.

Jag har ju släppt honom som person men han kommer alltid ha sin plats hos mig eftersom han är barnens pappa och för den skull så kommer jag alltid älska honom...visst kan jag fortfarande känna mig ledsen över att allt blev så som det blev men det ligger ju bakom mig och går inte att ändra på.

Jag har ju hittat kärleken i mitt liv och vill nu framåt mot framtiden...och på något sätt vill jag ju att mina barns pappa och hans familj ska finnas med däri.