Jag är en människa som inte brukar "hata" folk men det finns de som jag verkligen hatar av hela mitt inre...människor jag gladeligen skulle kasta förbannelser över om jag hade haft det kunnandet, någon har dock sagt att man kan lära sig...

     AnnaMia

hela kroppen skriker av trötthet efter 1 dygns gråtande och ångest...
känner mig helt jävla slut alltså.

Än har inte tårarna slutat falla och jag känner mig fortfarande ensammare än ensammast.

Jag befinner mig på en plats där jag ska finna ro och harmoni med mig själv...också blir det så här...hur jävla fel som helst. Totalt bortkastat att vara här för nu kommer jag inte kunna ta till mig någonting mer...allt är kaos och jag är inte närvarande.

Finns heller ingen jag kan vända mig till direkt här eftersom alla är människor som ej känner mig och som jag ej känner...och jag orkar inte ta hela min jävla historia en gång till...orkar inte prata om allt som hänt och det som händer. Önskar jag hade någon nära...

Någon att vara ensam med.

Saker har gjort ont i över 2 års tid...saker gör fortfarande fruktansvärt ont...och VARJE dag sedan 2 år tillbaka har jag gråtit. Jag orkar inte gråta mer, men jag orkar heller inte svälja all gråt. Kommer att gå sönder känns det som...

  AnnaMia

I natt har det blivit noll sömn.

Satt ute i skogen tills klockan var strax efter 12, in en säng, försökte lägga mig men ångesten greppade taget om mig och jag klädde på mig och gick ut igen...satt ute tills klockan var närmare halv 6 till morgon.

Frös som ett djur, hade ingen känsel i fingarna, det bara värkte i dom...inte så konstigt kanske då temperaturen var +1 grad.

Ingen sömn alls i natt alltså, bara tårar och ångest...hela jävla tiden.

Ögonen är som vattenfyllda blåsor i dag och mer tårar finns inom mig...går hela tiden på en spänd tråd mellan att inte gråta och att bryta samman.

I natt har jag varit riktigt rädd för att förlora kontrollen helt, tårarna och vrålen blev fler och det gjorde bara ondare och ondare.

Jag har liksom ingeting längre....jag har bett att få ha barnen boende hos mig men deras pappa förvägrar mig att få vara mamma fullt ut,det har han bestämt. Jag är bara någon de är hos 2 nätter i veckan. Jag mår bra och blir tillfreds med livet då de är hos mig...går sönder och faller då de lämnar mig...har inte jag också rätt att vara förälder? Han har liksom bestämt allt och jag har inte haft något att säga till om...ingenting.

Jag klarar inte av att gå sönder mer än vad jag redan är, kan inte bli trasigare nu för blir jag det är jag ett ingenting...vill bara ställa mig upp och ropa efter hjälp...men ingen skulle höra mig...för hur mycket harjag inte ropat efter hjälp de senaste åren. Hur många har lyssnat och funnits där då?

Jag hade många vänner, vänner som jag kallade min rikedom...men det rikedomen är över och jag står så gott som ensam...ENSAM!!!

Finns ingen som kommer och fikar, ingen som ringer och hör hur det är, ingen som ringer och bjuder en på fika, ingen att prata med, ingen att dela sitt liv och tankar med....ingen!

  AnnaMia

Och kom nu inte med en massa jävla kommentarer på detta...detta är hur JAG känner, hur JAG tänker, hur JAG mår. Ingen av er där ute vet...så döm mig då ej heller.

Och åter igen, jag tycker inte synd om MIG SJÄLV...utan om saker och situationen!