Lördagkväll och här sitter jag ensamen på mitt rum på Österåsen...den som påstår sig älska mig hade lovat att komma och hälsa på mig och jag lånade pengar till bensin för att han skulle kunna tanka bilen och komma hit ett par timmar.

Men han är inte här   

Han sitter hemma och dricker alkohol med sina "kompisar"...

Så högt värderar han sin kärlek...så högt värderar han mig...så lite värderar han OSS !!

Fy faan vad jag hatar alkohol...men då man prioriterar att dricka framför att vara med den man säger sig älska...då ljuger antingen personen om att han älskar eller så är det varning för spritproblem, kan inte se det på andra sätt.

Tror säkerligen att flera håller med mig...hur skulle DU tänka och reagera om den som säger att han/hon älskar dig väljer att dricka framför att komma till dig som lovat?

Detta är bland annat vad jag menar med att vara ensam i en tvåsamhet...och jag vill inte ha det så. Jag vill vara en av två i en TVÅSAMHET, inte ensam i en tvåsamhet.

Då är det nog som Susanne Alfvengren sjunger...

"det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två"

AnnaMia

Skulle så gärna vilja att det hände något i mitt liv...att få ett jobb, att något hände i kärlekslivet, att jag fick  nya goda och nära vänner, att jag kanske fick ha mina barn boendes hos mig...allt för att slippa vara ensam!

Jag hatar att vara ensam för jag har varit tillräckligt ensam i mitt liv men då jag blev sjuk förlorade jag till och med det lilla jag hade i mitt liv.

Allt och alla av mening togs i från mig eller försvann och svek och i dag finns enbart umgänget med mina 2 dyrbara guldkorn kvar....i 2 dygn per vecka!
Dessa 2 dygn är ingen tid för en mamma vars hjärta blöder av saknad efter dem varje kväll och varje dag.

Jag vill ju kunna ta emot dem då de kommer hem från skolan, göra läxorna med dem, vara med i deras skolgång, sitta och läsa sagor för dem på kvällen, sitta vid min äldsta dotters säng och prata om killar, kärlek, tonåren och allt vad det innebär, prata om hur dagen varit och så vidare.

Vill kunna gå in i deras rum och titta på dem när de sover...jag vill vara MAMMA !!!

Det känner jag mig inte som nu...deras pappa tog även den biten i från mig.

Nu ser var enda jävla dag likadan ut....kliver upp, tar en smörgås, tvättar eller städar, tittar på teven, handlar, sitter vid datorn och skriver tester, insändare, bloggar eller bara surfar, lägger mig, vrider och vänder mig....så ser mina dagar ut + att jag känner denna ständiga saknad utav mina barn. Gråter ofta över den biten...för barnen är mina allt och jag är inte hel utan dem.

Jag behöver dem i mitt liv...jag har burit dem i min mage, jag genomled smärtan att föda dem till livet, jag har burit dem vid mitt bröst och älskat dem från första stund. Nu får jag knappt vara deras mamma...

Jag HATAR innerligt hur allt blev och jag HATAR innerligt alla de som sett till att det blivit så här. Jag kämpade faan medans den jag älskade gav upp allt och svek familjen...och ändå är det han som får ha familjen, för det har han bestämt! Inte ett enda dugg har jag fått säga....han har bestämt...allt...han tog från mig allt och gjorde mig så sjuk som jag blev.

Andra får säga vad de vill men det är sanningen för mig...och det är jag som varit mitt i den sanningen...i mitt liv, livet som försvann. Livet somjag kämpade för och ville leva...livet som togs i från mig.