Måste ju skriva än ett inlägg till innan jag försöker slå igen mina blå...

Jag var ju till herr G.H i dag och lyssnade igenom lite material till det han vill göra en skiva på och jag säger bara det...detta kan bli något bra alltså! Melodierna var helt i min stil och något som jag tror jag kan göra bra i från mig på...faktiskt!

Får man tro på sig själv så pass?

Vara lite ego liksom....

Ego förresten har en ny översättning för mig från nu...att vara EGO står för att man prioriterar E (egen) G (god) O (omvårdnad)...och det är precis vad jag ska göra nu, vara EGO !!!

Till veckan blir det en hel del tid i studion med sångpålägg och allt sånt...kan hända man behöver göra om en sak typ 40 gånger innan det blir bra (ok, tog i lite där så men...).

MEN det kan även klaffa redan vid första pålägget....

Ihhhh...fy faan vad detta ska bli KUL alltså!!!

Hoppas nu bara herr G är nöjd med vad jag levererar...men jag blir inte putt heller om han inte tycker det funkar...jag ser det som en kul grej och en erfarenhet...samtidit som jag kanske kan snappa upp lite tips och råd under tiden...sånt jag kan ha nytta av den dag jag börjar med tonsättning av mina egna texter kanske.

Folk som inte vet någonting om saker, händelser eller situationer som rör en annan människa ska knipa käft tycker jag...deras kommentarer, frågor, skitsnack etc kan förstöra så mycket...jaa, till och med liv!

Men så tänker väl inte en skitpratare eller en som inte vet något om någonting...utan man bara antar, antar och antar...tror, tror, tror...och otroligt många ljuger, hittar på och till och med förtalar och nervärderar.

Vilken är det då som är värst?

Som har mest fel i det man tänker med?

Son saknar empati- och sympatiförmåga?

Jooo...den som ägnar sig åt detta...

Men vänd på steken du som ägnar eller har ägnat dig åt detta...hur skulle du känna, tänka och tycka om någon gjorde det du gör mot en annan?

Om någon hackade på dig?

Pratade skit om dig?

Spred lögner om dig?

Nervärderade dig?

Kränkte dig?

Förtalade dig?

Förmodligen skulle du älska det eftersom du ägnar dig åt det samma...som man behandlar andra vill du själv bli behandlad.

Det finns dock undantag...och det är människor med diagnos, där det finns en förklaring, grund och orsak till ett "dumt beteende"...men bara för att man en gång fått en viss diagnos betyder inte det att man alltid lever med den livet ut.

Benbrott tex är inget som består livet igenom...en depression eller viss ångest är ej heller något som är bestående.

Jag har diagnostiserats som djupt deprimerad med suicidbenägenhet under en tid...men det var DÅ...jag är friskförklarad sedan över 1 år tillbaka men ändå ses jag som den människa som jag var då jag var sjuk.

Är inte det att dömma så säg?

MEN bara för att man är friskförklarad betyder inte det att allt är frid och fröjd...om man har varit nere riktigt djupt i en depression så krävs det arbete, bearbetning och samtal under en lång tid efteråt för att förhindra att man faller igen. Medeciner löser problemen tillfälligt men i mitt fall är målet att inte behöva ta någon medecin.

Jag går på mina samtal hos läkare och terapeut med jämna mellanrum och jag arbetar till och från med mina tankar och känslor...skillnaden nu är att jag har det under kontroll...OCH JAG ÄR FRISK!!!

Skulle så gärna vilja slänga alla journaler, papper, sjukintyg och annat i ögonen på alla de som kallade sig mina vänner...de som snackat skit, förtalat, nervärderat, kränkt och svikit. Det finns papper på allt...till och med sånt de anser att jag ljugit om!

Men det spelar ingen roll...för de valde att inte finnas där så som jag funnits för dom...de valde att sluta bry sig...de valde att inte förstå min sjukdomsbild...DE valde bort mig...de försköt mig och de var så urbota korkade att de inte fattade hur deras beteende fick mig att falla hårdare än vad jag behövt att göra.

Dessa var aldrig mina vänner förstår jag i dag...under alla år vi pratat om detta med vad vänskap betytt så förstår jag nu att de aldrig menat det de sagt...de har aldrig ansett att man som vän finns där då det behövs...de har aldrig ansett att ärlighet är a och o även i en vänskapsrelation...jag har insett att de ej är värda min vänskap och jag ångrar bittert att jag släppte in dem så nära inpå som jag gjorde. De har aldrig varit mina vänner förstår jag i dag...vad de varit under alla år? Jo ena fega och falska jävlar som inte vet vad en vän är för något.

Slår vad om att en del av dem läser detta och att de i och med detta får mer att prata om runt skvallerborden...men det bjuder jag på för det är inte jag som förlorat er, det är ni som förlorade mig och det var ERT val att svika och såra!

Visst, jag har valt att avbryta kontakten med er...men är ni så korkade att ni inte fattar varför jag gjort det?? Använd då hjärnan för en gångs skull...sätt er själv in i hela den situationen och historien...hur skulle NI känt och mått om jag gjort det samma mot er som ni gjorde och gör mot mig?

VA?!

Visst kan jag sakna kaffesurret och annat MEN jag kommer ALDRIG ber er om ursäkt...för det finns ingen anledning att be om ursäkt för att man VARIT sjuk. Ni ville inte sätta er in i min sjukdomsbild...ni slutade finnas där. NI...

Alla vet vart jag finns och har funnits sedan jag blev friskförklarad och hemkommen...men jag är inte den som ska be om ursäkt och jag kommer aldrig godta er ursäkt heller.

NI gjorde ett val...så skyll er själva!

Jag VET att jag under alla år varit en bra vän...jag har funnits där i stunder då någon av er hade jobbigt med ångest och panikångest...jag fanns där då ni genomgick sorg i era liv...jag fanns där och ställde upp med det lilla jag hade...jag fanns där och ställde upp som barnvakt...jag fanns där och ställde upp då ni behövde prata...jag klev upp mitt i nätterna för att åka hem till en del av er på grund av lite olika anledningar...jag fanns när ni behövde mig...men vart faan fanns ni?

Ni är borta...ni valde...jag valde inte att bli sjuk.

(var så goda nu, nu har ni något att prata om i brist på annat)

Sitter hos bästaste kusin Lise-Lotte just nu och inväntar vetrinären som ska komma och kastrera 2 av hennes alpackor. Ska assistera henne tillsammans med en bekant...kusin vitamin är nämnligen lite känslig för operationer, sår och blod..så det är väl bäst och finnas där påfall hon tuppar av.

I eftermiddag ska jag till herr Häggström och kolla på lite texter och testa sjunga lite...jag HOPPAS att det klaffar och att det kan bli tal om inspelning. Skulle vara så jävla kul. Är ju en del av en dröm jag haft ända sedan jag var barn...Nästa steg i denna dröm vore att göra musik utav alla de texter jag har som ligger...men där behöver jag hjälp med tonsättning OM jag nu inte lär mig att spela gitarr så jag kan göra en del av det själv.

Var hem till mamma och pappa en sväng också men det blev bara en liten snabbis. Men den vecka barnen är lediga och är hos mig ska jag hämta hem mamma och pappa ett par timmar och fixa lite god mat. Är ju inte så ofta barnen träffar sin mormor och morfar numera eftersom deras pappa inte åker och hälsar på dom något längre...tycker faktiskt lite synd om mamma och pappa i det fallet för deras barn barn betyder så mycket för dom.