I kväll har det varit en sån här jobbig kväll igen...

Dels så har jag försökt få ett svar på en mycket viktig fråga från den människa som påstår sig älska mig...men jag får inga svar och jag BEHÖVER verkligen svar på min fråga!!!

Sedan så pratade jag med mina barns pappa och det blev givetvis känslosamt och tungt...man kan väl sammanfatta samtalet med att han inte tänker låta barnen bo hos mig på veckorna utan jag får nöja mig med att ha dem hos mig från fredagkväll till söndagkväll.

Han sa till och med att jag får skylla mig själv som flyttade från Torpshammar...men hur i helvete tror han jag skulle klara av att bo i en by där allt det onda hänt? En by och ett hus som är så förknippat med smärta, sorg, ångest, tårar och allt som jag gått igenom. Finns inte en chans att jag skulle kunna bo där igen...en by där till och med dom som kallade sig mina vänner har pratat skit om mig runt kaffebordet. Där byns pizzeria och restaurang varit ett tillhåll för folks skitsnack....ALDRIG att jag återvänder dit så länge som mitt ex bor kvar där, aldrig!

Det är ungefär som att jag straffas för att jag blev sjuk...jag har liksom inte kunnat påverka någonting i allt detta. Inte ett förbannade dugg och jag blir bara så förtvivlad!!!

Ha skrev ett sms med texten "men har du barnen på helgerna så träffar ju du dom mer än mig".....ÖH?!?! Dom bor där söndagkväll till fredag....och jag som har dom från fredag - söndag träffar dom mer?! Är de på skola och dagis då 7-17 varje dag eller?!?!

Skolan börjar mig veterligen 20 över 8 på morgon...och som egen företagare finns det ingen anledning att lämna sitt barn på dagis och skola så tidigt. Speciellt inte då skolan ligger typ 4-500 meter från hemmet! Sedan finns det väl ingen anledning att låta sin 10 åring vara på fritids mellan 14.30 då skolan slutar och fram till 17 tiden då hon kan gå hem eftersom pappan finns i hemmet då han "jobbar"?!?! Detta får ju mig att börja fundera.....hur prioriteras tiden med barnen?! Han kan styra sitt arbete och sina arbetstid....jag fattar inte, så mycket onödig tid från hemmet för barnen tycker jag. Speciellt kanske då äldsta tjejen inte ens tycker om att vara på fritids eftersom hon tycker hon är för stor för det och kanske vill gå hem i stället......

Nu sa han att jag fick ta kontakt med soc om jag ville ändra på HANS beslut...men vad f-n! Vi är väl vuxna människor?!?! Visst, jag blev sjuk och hade då inte möjlighet att ha barnen hos mig...men jag har varit hemma från min vård i över 1 år nu men ändå ska det vara så självklart att de ska bo där.

Blir så ledsen...jag har burit dem i min mage i 9 månader, fött fram dem till världen, haft dem vid mitt bröst och jag har älskat dem från den stund jag visste att de växte i min mage....

När jag är ensam under veckorna går jag ofta upp till barnens rum och lägger mig på deras sängar...tar deras kudde och försöker känna något av deras doft. I bland kan jag ligga där med kudden och bara lukta och i bland blir jag så ledsen att jag ligger där och låter tårarna rinna en stund. Inne på yngsta dotterns rum kan jag sätta mig och bygga en stund med hennes lego...inne på äldsta dotterns rum kan jag sitta vid hennes skrivbord och bara titta ut i hennes rum...

Jag saknar dem varje sekund då de inte är hos mig...

Jag tror barnen behöver mer tid med mig och jag vet att jag behöver mer tid med dom för att känna mig som en mamma....som det är nu känner jag mig som någon de bara kommer till och sover över hos.

Jag vet att mina barn älskar mig och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dem...jag BER och hoppas jag kan få ha dem hos mig under veckorna. Uppenbarligen kanske de skulle ha mer tid med sin pappa om de var hos han på helgerna...speciellt som han säger att jag i nuläget träffar dem mer på helgerna än vad han träffar dem på veckorna!??!

Jag BER !!!

HANNAH & ASTRID, ni är mitt livs stora kärlekar...älskar er !!!

Låg vaken länge i natt som var, sista gången jag kollade på klockan var den 03.47...allt för många tankar snurrade runt i huvudet och allt för många känslor brottades i mitt hjärta.

I morse då jag vaknade hade jag en väldigt märklig känsla...kände ingenting...bara var.

Jag kan inte beskriva det men det var en väldig olustig känsla....

som om jag svävade omkring i tyngdlöshet nästan.

Detta gick väldigt snabbt för kanske efter 5-10 sekunder efter det att jag vaknade så var jag egentligen inte vaken  längre utan jag liksom svävade över mig själv där jag låg och sov...

Ska jag vara ärlig blev jag nästan rädd och trodde jag höll på bli tokig och då jag väl vaknade gjorde jag det i en rätt tuff ångest attack...ingen trevlig, rolig eller bra start på denna måndag med andra ord.

Har haft en dipp nedåt i dag...där jag gick in på mitt rum och lät känslorna och tankarna ta övertaget om mig MEN jag vågade inte släppa till 100% av rädsla att förlora kontrollen....det HAR varit mycket sista 2 åren, mycket mer än vad jag klarade av...det HAR hänt mycket bara sista veckan, saker som varit jobbiga och som gjort skada i både hjärta och själ...saker som jag inte ens förstår hur i helvete jag ska klara av...

Sedan har jag tänkt så mycket på mina dyrbara guldkorn...jag BEHÖVER dom i mitt liv. Jag klarar inte av att gå sönder varje vecka...jag känner mig inte som en mamma då jag bara får ha dem hos mig 2 nätter i veckan...jag vill vara MAMMA!!!

Jag ÄLSKAR mina barn över allt annat på denna jord och det gör mig så ont att det enbart är deras pappa som bestämt allting om och kring barnen...han tog allt förgivet då jag blev sjuk och passade väl på att bestämma allt till sin fördel då jag var sjuk. INGET har han frågat mig och INGET av vad jag har sagt har han lyssnat på...nej, HAN HAR BESTÄMT och så har jag bara fått finna mig i allting.

Vad faan, det var faktiskt HAN som lämnade familjen....inte jag!

Det var HAN som splittrade barnens tryhhet...inte jag!

Jag blev sjuk och då passade han på att bestämma allt....

Jag sitter inne på mina barns rum om kvällarna och gråter över att deras sängar är tomma...jag sörjer över att inte få läsa läxor med mina töser...jag sörjer över att inte få ta emot dem då de kommer hem från skola och dagis...jag sörjer att inte kunna få vara en del av deras dagar...allt jag är nu är någon som de är hos 2 nätter på helgen....mer än så är jag tydligen inte värd i deras pappas ögon.

Jag kan innerligt säga att jag hatar honom för allt ont han gjort mot mig...han gjorde mig sjuk och han har tagit i från mig allt...till och med tid med mina barn!!!

Men GUD ska veta vad jag älskat den mannen också....och det var av kärlek jag födde fram våra barn...

Jag är INGEN känns det som just nu...inte ens mamma!