Har varit många funderingar kring detta med prioriteringar, kärlek, alkohol, svek, lögner, sorger, smärta av olika slag, framtid, dåtid...

Ett par frågor jag ställt mig själv nu under kvällen är dessa...

 -Hur många gånger kan ens hjärta egentligen gå sönder innan man kommer till en punkt där det aldrig mer läker?

-Hur många gånger kan man bli "nedtryckt" innan man kommer till den punkt där man inte kan resa sig upp igen?

-Hur många gånger kan ens själ svärtas ner innan den blir alldeles svart?

-Hur många gånger orkar man?

-Hur många lögner kan man höra innan man slutar våga tro?

-Hur mycket sorg kan man hantera innan man sörjer för evigt?

-Hur mycket svek orkar man med innan man ser sig själv som osynlig och usel?

-Hur många gånger kan man be i vild förtvivlan innan man slutar...?

Jag har inga svar på dessa frågor men jag undrar just på grund av att jag börjar känna att det börjar bli nog utav allt det ovanstående...man kommer till en punkt där man känner att allt blir nästintill övermäktigt. Men NÄR når man den?

Det finns dom som kallar mig stark...men jag är inte stark för 5 öre...inte alls...jag är en skadad människa med brustet hjärta och en trasig själ.

MEN jag är stark för att jag vågar erkänna det!

Nu får mina läsare ursäkta att jag upprepar mig men jag kan bara inte släppa detta...

 Fattar inte hur folk tänker...men uppenbart är att hjärnan slutar funka då spriten går in.
Sprit förstör, sprit löser inga problem....tror man att spriten löser problem, ja då har man ALKOHOLproblem!

Om man är beredd att välja man bort kärlek och omtanke bara för att man inte kan prata, då förtjanar man ingen kärlek eller omtanke själv.
Väljer man att inte prata med den man säger sig älska, då stänger man ju denne ute.
Stänger man den andre ute och inte släpper in den i sitt liv, då är man en feg jävla ynkrygg!

Om en gör en sak och blir avvisad och den andre ska hämnas med att avvisa, då befinner man sig i sandlådan på dagis.
Om den som säger sig älska inte visar det, älskar man då?
Stänger man den andre ute från sitt liv om man älskar någon?

Väljer man sprit framför närhet med den man säger sig älska...vad är det då man älskar?
Joo, spriten...FY FAAN för den, den gör en till en falsk jävla människa!!

Jag är uppvuxen med en väldigt dålig syn på detta med alkohol och har sett hur det kan förstöra. Folk i min närhet har bråkat och hatat, hotat och slagits. 

Folk har dött till följden av alkoholmissbruk...

Hade en väldigt tuff period själv i livet med detta där det delvis fick ett övertag över mig...måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag vissa veckor.

Andra veckor fredag, lördag och söndag. Och det var inga små mängder heller...

I dag ogillar jag alkohol, visst, ett glas i bland vid speciella tillfällen eller om man är ut på krogen och tar en flaska eller två...men jag skulle i dag ALDRIG dricka för att bli full!

Jag är 39 år, jag beter mig som en vuxen...och att hälla i sig och bli full, otrevlig och nonchalant är INTE vuxet!!! Då tar man inget ansvar över sig själv, sina handlingar och ord...för fulla människor vräker ur sig vad som helst, ramlar, bråkar, hotar, pratar skit.

Det är FULT med människor som är så fulla att de inte kan fokusera blicken eller prata rent...VÄX UPP FÖR FAAN och skaffa kontroll över er själva!

Det sägs så mycket onödigt då en människa fått i sig sprit...då är man kung och tror man får både bete sig hur som helst och vräka ur sig vad som helst. Man tror man är den som ska bestämma....

MEN så finns det de som bryter samman och gråter då de fått i sig alkohol och DÄR kommer dess rätta person fram...att det ska behövas sprit för att en man ska kunna gråta.

Det är vackert med män som gråter...det är vackert med män som törs visa sina känslor!

Jag är både ledsen och förbannad i dag...

Förbannad på detta med alkohol...förbannad på att den som säger älska mig inte förstår hur mycket han kan komma att förlora...förbannad att han är så ynklig och inte törs prata med mig om sina känslor och problem...det är väl för faan mig han säger han vill leva med...inte någon jävla terapeut!!

Visst, det är inte fel att gå till en terapeut MEN man måste väl kunna dela med sig av sitt liv till den man säger sig älska? Har jag helt fel där? Ska man bara god ta det och känna att man är utestängd från dennes liv. Jag är ju för faan inte delaktig i hans liv!

Vad har han mig till?

Varför säger han att han älskar mig?

Ledsen för att han inte förstår att han kan komma att förlora mig...och han förlorar inte bara mig i så fall utan han förlorar då även mina guldkorn och jag tänker inte acceptera ett svek gentemot dom!

Inte på grund av en så jävla feg sak som att vilja ta "timeout" för att ta tag i ett problem...för faan, vi är i en TVÅSAMHET och TILLSAMMANS tar man ta i problem och pratar om dessa...eller tänker jag helt fel?

Är det jag som är den stora idioten och egot eller är det den som är beredd att förlora allt bara för att denne inte vill eller kan prata med mig?!

Sedan förbannar jag alkoholen, för så mycket skit jag fick höra och ta under nattens telefonsamtal...när man är full tror man tydligen att man är kung fast man i själva verket blir en feg jävel!