Halv 11 också sitter man själv här i soffan framför teven...

Barnen gick och la sig för ungefär 20 minuter sedan och hjärtat...ja han gick och la sig för ungefär 30 minuter sedan, mitt i fredagsmyset och den film vi hyrt för att vi alla skulle se på tillsammans.

GAAAAH !!!

Jag må väl vara korkad som reagerar med att bli både arg och ledsen men han gick och la sig innan barnen även i går och som förälder tycker jag faktiskt att tiden efter det att barnen lagt sig är värdefull vuxentid för det är då man kan prata och/eller vara varandra nära...men det är väl kanske därför han lägger sig, för att slippa prata och vara nära?!

Till saken hör liksom att han ALDRIG tidigare har lagt sig före 00 då han varit hos oss...att skylla på att han är trött för att han jobbat må-to är inget att skylla på heller då han sitter uppe länge även då han kliver upp och jobbar.

Jaja, skitsamma....

Långfredagen har i det stora hela varit bra. Äldsta guldkornet har varit med en kompis större delen av dagen och jag, hjärtat och yngsta guldkornet åkte i väg och fikade på café WIBA. Var hem till pappa och lånade en bågsåg och en klyvyxa och sedan var vi ute och klöv lite utav den ved som inte går att få in i pannan...men mer finns att hugga upp. Måste vara lite sparsam med den lilla ved som finns kvar nu för det kommer dröja innan jag har råd att köpa mer...

Men så blev det då kväll och pang bom bara så kom allt det som varit över mig som ett skyfall. Jag brukar kunna svälja det ganska så bra och jag tror jag gjorde det även denna gång. Gick upp och tog reda på tvätten och bäddade rent i ena guldkornets säng när det gjorde som mest "ont" i mig...inte så att jag fick någon ångest eller så utan jag kände bara den där onda känslan utav en massa varför blandat med förtvivlan som sköljde över mig och jag grät...känns liksom som att den biten aldrig kommer att gå över. Känns som man kämpar sig bort i motvind....och motvinden har börjat känts än kraftigare igen...kanske berodde det i dag på att jag träffade exet i går då han kom och lämnade bilen...det käns liksom så här varje gång jag ser/träffar honom...blir så ledsen bara...

Jag tycker om hjärtat...verkligen...vill att det ska funka...men VARFÖR gör då allt gamla fortfarande så jävla ont? Varför blir jag så påverkad?

Jaaa....suck....

Blir nog sittande här en stund och kliar mina kattor...de skänker mig lugn och spinner och buffar då jag gråter...